Kategori:

Wallanders sjukdom gör det intressant


Trots att ”Wallander” har varit en av de bättre producerade serierna polisfilmer, har de sedan länge gått på för mycket rutin för att vara intressanta. För att ge någonting. Då är det kul att ”Saknaden”, med en historia som kretsar kring prostituerade och med ökad fokus på Kurt Wallanders förvirring, faktiskt tänder till lite. Inte mycket, det är fortfarande en bra bit kvar till något värt en Guldbagge, däremot ger det Krister Henrikssons tredje säsong en efterlängtad liten push.

Månadens fall erbjuder i grunden ingenting nytt. En kvinna hittas mördad, i mer än ett stycke, och visar sig snart vara av prostituerad med urspung i Östeuropa. Ett återkommande ämne inom de svenska deckarna. Men medan poliserna i Ystad misstänker den skumme hallicken, leder Kurts farhågor åt ett annat håll, mot en av samhällets mer respekterade medlemmar. Vilken av de båda falangerna har rätt? Kurts ökade förvirring gör honom inte längre till den mest pålitliga polisen i kåren.

Vilket definitivt ökar mitt intresse. Inte för att Kurt nödvändigtvis alltid har varit den som går i chefens ledband, men det känns som förvirringen, hans uppenbara sjukdom (vars ursprung eller orsak vi ännu inte vet någonting om), också gör honom mer offensiv, ger Kurt mer jävlar anamma. Kollegan Martinsson ska vara ansvarig och får sig en välbehövlig känga. Kurt går sin egen väg, får skit, visar sig har rätt, åtminstone ett par gånger.

Det leder för all del också till ett par av manusets stora svagheter. Felaktigheter. Luckor, om man så vill. Även om Kurt under de senaste filmerna visat större tecken på glömska och så vidare, väckt misstanke hos kollegorna, är han ändå i tjänst, han är ändå erfaren. Det känns konstigt att de så starkt går emot honom, vägrar lita på Kurt i en del situationer. Hittills har inte säsongens historier gett kollegorna någon anledning att misstro honom, så det är underligt hur snabbt det sker nu.

Det finns även en scen mot slutet som känns tillräckligt slarvigt skriven och för slappt skriven, att den nästan fick mig skriva ner betyget ett snäpp eller två. Det handlar om gnabb mellan två personer, lite väl lägligt placerat intill en klippa. Jag tror ni kommer förstå när ni ser den.

I övrigt är det som sagt ett ovanligt starkt inslag i serien, i tredje säsongen, mycket tack vare relationerna. Inte bara det som rör Kurt och hans tillstånd, utan även hans nya relation, eller hans relation till Martinsson, eller hans dotters relation till sin egen lilla familj. Och även avsnittets gästroller, såväl den döda kvinnans familj i hemlandet som hennes nya bekantskaper i Sverige. Det är sådant här som ger filmen, som ger serien, liv, och jag önskar att det funnits mer av den varan i serien. Mer fokus på karaktärer. Det hade behövts.

Dock att det fortfarande inte är någon som pratar skånska i Ystad.

Publicerad den:
Kategori:

Sevärd kombo av Allen-humor och deckare


I Woody Allens 24:e film som regissör kombinerar han sin sedvanliga äktenskapskomedi med klassiskt inspirerad deckarmysterium och resultatet är oväntat lyckat. Lite långt och en del känns gjort men smittande humor och suveräna skådespelare gör den sevärd.

1993 var otrohetsskandalen med Woody Allen och hans styvdotter fortfarande ett hett ämne och tyvärr hamnade den här filmen, en av hans mindre men desto mer sevärda filmer, lite i skuggan. Faktum är att hans bedragna hustru Mia Farrow var påtänkt för den kvinnliga huvudrollen men av uppenbara anledningar ändrades planerna och man skrev om manuset för att passa den likvärdigt begåvade Diane Keaton, Allens gamla parhäst.

Duon spelar Larry och Carol Lipton, ett medelålders par i New York med en trygg men svalnande relation. När hustrun i det äldre grannparet hittas död börjar Carol misstänka mord och blir besatt av att avslöja hur maken gått tillväga. När Larry tar avstånd från hennes misstankar tyr hon sig till nyskilda vännen Ted (Alan Alda), vilket tär på Liptons äktenskap.

Det är en kul idé, att kombinera Allens sedvanligt livsbejakande humor om förhållanden med ett mordmysterium. Det är ovanligt lättsamt och trots mordtemat utan det vilande mörker som ofta utmärker allvaret i regissörens filmer. Men med Allen och främst den underskattade komediennen Keaton i täten blir det aldrig tråkigt.

De är ett sjuhelvetes radarpar med suverän kemi och samspel som lyfter den rappa, pladdriga dialogen till bekväma höjder. Det är till skillnad från många andra av Allens filmer inget större ensembledrama utan fokuserar sig på huvudparet. Däremot bör det nämnas att Allen-veteranerna Alda och särskilt den alltid förtjusande Anjelica Huston bidrar med välkommet birollsstöd.

Allen tar sig blygsamt an deckargenren med små ledtrådar i storyn och passande musik, och det märks att det är utanför hans territorium. Han försöker sig inte på en fullblodig thriller utan gör det med sin smittande humor men samtidigt med en stor förkärlek till klassiker som ”Den gäckande skuggan”-filmerna såväl som Alfred Hitchcock och Orson Welles. Särskilt finalen på en spegelfylld biograf som spelar Welles ”Lady från Shanghai” är både spännande och inspirerad.

Möjligen känns den lite för lång och sidohistorien om utomäktenskapliga flirtar känns en aning gjord i Allens fall även om budskapet kring att liva upp äktenskapet och hitta spänning i vardagen är tacksamt. Själva mordmysteriet är filmens kärna och drivkraft. Det blir drabbande situationshumor när våra hjältar börjar ägna sig åt utpressning och håller fejkade auditions åt mördarens skådespelande älskarinna.

”Manhattan Murder Mystery” är inte ett av Allens största mästerverk men en definitivt sevärd och roande mellanfilm som unikt kombinerar hans charmiga humor med en underhållande deckare. Dessutom är det alltid en fröjd att se utmärkta (och idag tyvärr bortkastade) skådespelerskor som Keaton och Huston få glänsa i Allens stabila regi. En 90-talspärla att återupptäcka.

Publicerad den: