Dag: 21 augusti, 2013

Dokumentären om familjen som flyttar från Pakistan till Sverige är en spännande kulturkrock som ger mersmak tack vare sympatiska huvudpersoner. Vi kommer inte tillräckligt nära och vill se mer men det är fortfarande sevärt.

Kulturkrockar är alltid ett populärt och spännande tema på film, vare sig det handlar om tyngre dramer eller lättsammare komedier. Men den kanske mest intressanta – och relevanta – kulturkrocken är den som finns i verkligheten, och som skildras i ”Familjen Persson i främmande land”.

Regissörsduon Åsa Blanck och Johan Palmgren (som tidigare gjort de likvärdigt sevärda dokumentärerna ”Vikarien” och ”Bedragaren”) har under flera år följt titelfamiljen. Pappa Per bestämmer sig för att efter tjugotal år i Pakistan ta med sig hustrun och döttrarna till hemstaden Hässleholm för ett bättre och – ur kvinnligt perspektiv – mer självständigt liv. Men drömmarna om boende och arbete blir en kamp mot byråkrati och regler.

I en tid där ett visst parti anklagar invandrare för att ta över Sverige så är det viktigt med en film som denna där en familj – som dessutom är halvsvensk – frustrerat försöker leva ett värdigt liv med ständiga besök hos Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, SFI och inte minst oräkneliga husvisningar. Det känns typiskt men likväl sorgligt när stackars Pelle försöker få ut sin pension och skickas mellan olika myndigheter.

Det är en slitsam kamp som ofta är betungande och jobbig att följa. Lyckligtvis är Perssons ett glatt, sympatiskt och charmigt gäng som man snabbt faller för och vars öde man gärna engagerar sig i. Blanck och Palmgren förmedlar familjemedlemmarnas varma, kärleksfulla sidor och slår sönder någon tanke om en stereotypisk invandrarfamilj. Visst uppstår kulturkrockar men det är oftast av den lättsammare sorten.

Snarare är det från svenskarna, som grannar och släktingar, som man anar fördomar och en del smygrasism. Det utvecklas aldrig men några snabba replikskiften och situationer ger en besk eftersmak. Detsamma gäller den ena av döttrarnas kärlekshistoria som tvingar henne tillbaka till Pakistan och dess kvinnoförtryck, till familjens förtret.

Däri ligger filmens problem. Man kommer aldrig familjen så nära som man önskar. Man vill se mer, komma dem inpå livet och veta detaljer. Det är alltid svårt med dokumentärer om vanliga människor, både när det gäller att fånga alla de viktiga ögonblicken men också en fråga om integritet. På vissa plan hade detta kanske fungerat bättre som spelfilm. Det man saknat i det forumet vore i så fall att återskapa familjens charmiga personligheter och det är dem som lyfter den här trots allt mycket sevärda dokumentären.