Kategori:

Unik, intelligent filmdebut


Steven Soderberghs första långfilm är en spännande, liten indie om fyra människor och deras invecklade sexliv. Det är långsamt och pratigt men regissören bevisar här tidigt hur han bemästrar trovärdiga karaktärer, intelligent dialog och originellt kameraarbete.

Steven Soderbergh är den typ av regissör vars verk man är alltid är nyfiken på trots att han kläckt ur sig en del mer lättglömda missar under åren. Att kunna varva samhällskritiska dramer som ”Traffic” och ”Erin Brockovich” med mer lättsamt kommersiella titlar som ”Ocean’s Eleven” och ”Magic Mike” är en konst inte många bemästrar. En av hans bästa och mest intressanta filmer är dock fortfarande hans långfilmsdebut från 1989.

Storyn är på ytan av rätt simpel karaktär. Hemmafrun Ann (Andie MacDowell) har blivit frigid och inåtvänd i samband med att maken John (Peter Gallagher), en framgångsrik affärsman, inlett en hemlig affär med hennes mer frigjorda syster Cynthia (Laura San Giacamo). Samtliga relationer sätts dock på sin spets när Graham (James Spader), Johns gamla kompis från college, dyker upp.

På pappret kan det nästan låta som en sidohistoria ur valfri såpopera. Men redan tidigt markerar Soderbergh att han har något eget att berätta och med sin egna, tilltalande stil. Ann presenteras direkt som en torr neurotiker med en nunneliknande syn på sex men samtidigt som intellektuell med mer djup under ytan. Samtliga stereotyper skalas sakta av under filmens gång för att avslöja verkliga människor.

Filmens kärna såväl som antagonist är Spaders excentriska ensamvarg som inte kan få erektion i andras sällskap och videofilmar kvinnors sexberättelser. Han hade lätt kunnat bli en pervers nörd men Spaders magnetiska närvaro förvandlar honom till en spännande men samtidigt sympatisk och trovärdig främling som trots övriga rollfigurernas hype kring honom egentligen är lika ensam och förvirrad som dem.

Han är en intressant motsats till MacDowells pryda hjältinna och man dras snabbt in i Grahams påverkan på Ann och de andras relationer till varandra. Det är en enkel men unik, liten indiefilm som med en liten ensemble och mycket dialog berättar mycket om en vilsen generation och deras sexliv. Det blir aldrig pretentiöst eller effektsökande utan känns genuint, fräscht och faktiskt ganska sexigt.

Soderbergh bevisar här tidigt hur han hanterar ett intelligent manus och närmar sig karaktärer med originellt kameraarbete. Upplösningen känns ganska tidigt uppenbar men händelserna i filmen är egentligen inte relevanta utan det är genom hur karaktärerna utvecklas som vi lockas in. Självklart skadar det inte att skådespelarna alla troligen gör sina livs bästa prestationer här (med undantag för den alltid sevärde Spader).

Det är en ganska lugn, långsam och pratig film som inte lär passa alla, särskilt de som vant sig vid Soderberghs idag ganska konventionella stil (se: ”Magic Mike”). Men vill man se var denna filmskapare kommer ifrån så är det en mer än sevärd film som inte bara fungerar som originell kultfilm från 80-talet utan även första dagsljuset för en nykläckt, ung regissör som kom att regera på våra biografer en lång tid framöver.

Publicerad den:
Kategori:

Thriller för ”Twilight”-generationen


Är du sugen på Liam Hemsworth i bar överkropp och närbilder på smartphones är den här kackiga konspirationsthrillern för ”Twilight”-generationen troligen din kopp te. Övriga kan hyra om ”Air Force One” om de vill se Ford/Oldman drabba samman.

Tycka vad man vill om ”Twilight” men en viss påverkan i filmvärlden har den haft. Helt plötsligt är det okej att ta vanligen barnförbjudna filmgenrer och anpassa dem för okritiska tonåringar. I ”Twilight”-filmerna såg man till att Taylor Lautner tog av sig tröjan i var och varannan scen så publiken kunde distraheras från bristen av kvalité.

Här är det Miley Cyrus-exet (ja, det är väl egentligen det han är känd för) Liam Hemsworth som spatserar runt i bar överkropp när han inte är upptagen med att inte agera. Har man en förkärlek till magrutor kanske man kan förlåta det som bäst stela spelet eller usla dialogen men om inte så har du inte mycket att se fram emot.

Handlingen utspelas inom telekomföretagsbranschen (sexigt, eller hur?) där vår unga hjälte försöker klättra karriärstegen så att han kan komma in på fräsiga nattklubbar och ragga upp kaxiga våp som Amber Heard. Efter en blunder utpressas han av sin stygga chef (Gary Oldman) att infiltrera och spionera hos en mäktig konkurrent (Harrison Ford), som dessutom är chefens gamla kompanjon. Ska han lyckas eller hinner samvetet ifatt? Och snarare, orkar vi hålla oss vakna tills det hela är över?

För att nämna något positivt så är det en liten fröjd att se Ford och Oldman återförenas 16 år efter ”Air Force One”. De riktigt glöder i sina få scener tillsammans och det är särskilt kul att se Ford (vars karriär verkligen behöver en översyn) i en lite ovanlig roll. Däremot är deras scener (både tillsammans och var för sig) just få och fokus ligger istället på unge herr Hemsworth.

Det är egentligen inget jättefel på karaktären även om vi sett den naiva, framgångskåta ungtuppen med hundvalpsblick i oräkneliga filmer förut. Problemet är att Hemsworth är en så pass blek, intetsägande skådespelare att man helt enkelt inte bryr sig. Det är lätt att döma ut löjligt attraktiva filmstjärnors karriärer baserade på deras utseenden men i detta fall är det svårt att hitta någon påtaglig talang. Brorsan Chris är knappast någon De Niro heller men har åtminstone en gnutta utstrålning.

Amber Heard är på en jämlikt svag nivå. Hela deras kärlekshistoria är rena döden, från den pinsamt orealistiska scenen där de spontanhånglar på ett dansgolv till det ögonblick där Hemsworth ska avslöja sin Stora Hemlighet men de istället hamnar i säng. Övriga scener har åtminstone några stabila birollsaktörer som gör sitt yttersta för att skaka liv i de styltiga replikerna.

Filmen är direkt tråkig och förutsägbar. Det finns knappt ett spår av den spänning som den här typen av konspirationsthriller kräver (däremot fler närbilder på smartphones än vad som borde vara lagligt). Regissören Robert Luketic (som inte gjort något sevärt sedan debuten med ”Legally Blonde”) påminner oss åter igen att hålla oss borta från hans verk. Ge mig ”Wall Street” – eller valfri från John Grisham-film från 90-talet! Det enda att vara paranoid över här är att Liam Hemsworth kan bli den nya Channing Tatum…

Publicerad den: