Det som händer med hjärtat när någon man älskar dör är som att se en torr sommaräng brinna upp, bli till aska. Det är som att se sina vackraste sidor täckas av ett stort mörker, som att allt man är stolt över blir en stor skam istället.
Jag har många gånger berättat om minnen jag haft ihop med min syster, men det jag så sällan talar om är hur det varit i efterhand, nu flera år senare. Jo, ibland har jag talat om min panikångest, om mitt självhat jag haft och om tankarna på att avsluta mitt eget liv. Jag har berättat det kanske värsta med hennes död – att jag tog skulden för den och ansåg att mitt liv var över. Jag har dock inte berättat om de bra delarna. Hur sjukt det än låter att något bra kan komma av att någon man älskar dör, att den där ängen brinner ner och aldrig blir sig lik igen, aldrig får samma blomster, samma grönska, så finns det fördelar;
och det är allt nytt som växer fram, att man kan börja om på något vis.
Jag ville ofta hoppa ifrån broar, få en hjärnblödning i sömnen och dricka mig till en alkoholförgiftning. Jag ville skada mig själv så otroligt länge, mycket längre än folk vet. Jag ville dricka bort mina minnen, mina mardrömmar, allt det där. Än idag drömmer jag fortfarande mardrömmar om henne, om det som hände. Jag drömmer om cancer som växer på mig och en bödel som berättar att jag ska vara tacksam som snart får träffa min syster. Och det värsta är att jag alltid ger mig i slutet av varje dröm. Att jag ändå tänker att det inte gör något att jag ska dö, att han ha rätt i att jag ska vara glad som får träffa min syster. Jag bara accepterar min död och någonstans tror jag att det fortfarande ligger i mig sedan hon dog – det där med att jag inte är rädd för döden längre.
Att se sin syster ligga med uppspärrade ögon med en ros på sin bröstkorg är mer än fruktansvärt och hemskt. Det går utanför alla de vidrigaste känslor man känt i livet. För mig att se henne så fick mig att få ett utbrott där jag bara skrek en massa saker. Jag vet att jag frågade henne om och om igen hur fan hon tänkte att jag skulle kunna säga mina sista ord till henne, hur fan hon kunde bara gå osv. Jag var så arg. Det var inte våran plan. Vår plan var att fira hennes trettioårsdag. Inte att hon skulle dö på sjukhemmet vid Fridhemsplan en regnig dag i mars.
Och jag ville dö. Jag ville dö så många gånger att jag inte kan räkna. Jag ville inte leva mer.
Men det som händer med en person som upplevt det här. Det där ingen ska ”behöva uppleva” som de uttrycker i TV. Det som händer är att man blir en helt annan person när man väl tagit sig igenom den värsta elden på ängen. Man börjar försöka släcka den. Man hämtar hinkar med vatten och man gör allt för att den ska förvandlas till den där askan, nedbränt gräs, svart. Och det arbetet, det där då du försöker släcka alla eldar, det är det som är din panikångest, prestationsångest och levnadsångest. För jag blev ju aldrig rädd för döden – tvärtom. Jag blev rädd för livet för att jag inte förtjänade att leva det, för att folk kanske skulle se på mig som ”hon som inte gjorde tillräckligt för sin syster”.
Det är i arbetet med att få bort sin sorg som man också utvecklar ett motstånd.
Nu har det gått några år och många av mina eldar har släckts. Det som återstår är en mörk äng vars grässtrån börjat växa lite här och där. De började gro när jag tog mitt jobb på MatDax och sedan dess har det också blivit lättare för mig att släcka andra bränder. Det är lite som folk fungerar med gymmet; ”när man ser resultat, så vill man jobba ännu hårdare”.
Mitt psyke är stenhårt. Jag går igenom många jobbiga saker och ofta ser min sambo på mig med den där blicken som undrar om man verkligen orkar. Jag orkar så otroligt mycket mer, bryr mig så mycket mindre om det som ändå kommer att gå mig förbi. Jag tar mycket ansvar, jag jobbar mycket på mig själv, och jag lägger inte tid på saker som ändå inte spelar roll. Jag bråkar aldrig om småsaker. Jag kan inte vara arg för inget. Jag fungerar inte så längre för jag skulle inte kunna göra det efter vad som hänt, efter den där dagen på sjukhemmet då hon fick lämna oss.
Det är inte rättvist mot henne att jag inte är tacksam till livet och de som finns omkring mig.
Och det är därför som jag vill göra mitt allra bästa i det också. Det är som att självföraktet vände tvärt och blev sitt motsatta jag; en motivation. Jag ville bli så bra som möjligt, ville inte göra henne besviken om jag dog i morgon och fick se henne igen. Jag ville kunna stå där och säga att jag gjorde allt jag kunde, allt jag ville hinna med. Jag ville berätta om saker jag testat, om allt jag vågat, om hur lyckligt allt blev i slutet. Jag ville inte komma till henne med en historia om att jag gav upp på mig, på alla omkring och på hela mitt liv.
Ängen är inte vad den brukade vara för sju år sedan. Den är kanske inte lika vacker och på vissa ställen kanske den aldrig blir vad den än gång var igen.
Men det är min äng och jag kommer att göra allt jag kan.
För vår skull.