Sitter i frukostmatsalen på Viking Lines gungande spygatt MS Amorella. En cirka 30-årig plåtskorv vilken svalt miljontals resenärer under åren. Doften slår emot en när man kommer från de oljiga bildäcken. En blandad doft av taxfree-shop, ölmarinerad heltäckningsmatta, bakfylleångest, adrenalin och förväntan. En trött servitör går och plockar i en nästan tom kombinerad frukostmatsal och på kvällen buffé-dito. Han verkar lika sliten som jag, kanske mer.
Han ser nämligen ut att lida av den här trött på människor-tröttheten som ibland, eller rättare sagt rätt ofta, drabbar människor inom servicenäringen. Han verkar gå planlöst omkring men jag antar att dessa människor jobbar minutiöst. Annars skulle det inte funka. Kanske var det efterfest i servitrisernas hytt? Eller servitörernas. Undrar om de är misantroper hela bunten.
Jag sitter här och sitter av tid på väg till Stockholm efter en mission långt uppe i norra Finland. Raahe närmare bestämt. Det blev en kort natt på hotellet i Åbo. Sex timmars sömn innan denna skuta skulle avgå. Det är ok, jag klagar inte. Sitter och slukar ett gott kaffe som verkar ha en laxerande effekt. Jag skulle kunna sitta i rökrummet men där går det inte att vara, det är vedervärdigt. Mer än för att röka. Senast var jag där för en timme sedan.
Det var några manliga romer där då. De rökte som borstbindare och pratade högljutt. Finska romer. Förstås. På den här båten. Jag kände igen den ene av herrarna. Han kände igen mig. En gång för länge sedan var det en släkting till honom som då låg i den bil som nu står på en undanskymd plats på bildäck. Vi skakade hand och så var det inte mer med det. Härliga människor det där, romerna. Eller zigenare som de kallar sig själva vilket han berättade för mig den gången.
Allright, det är mäktiga scenerier som målas upp där utanför fönstren men det går inte längre att ta in, inte efter så många resor jag gjort längs den här rutten. För mitt vidkommande kunde fartyget lika gärna stå i en hangar och man vevade samma gamla film utanför i stället. Men det ÄR vackert. Det är bara det att jag inte orkar springa ut längre och fotografera så fort jag ser nåt underskönt.
Det är däremot utomordentligt trevligt på ett sätt att sitta här och låta tankarna vandra. Jag tänker på den finländske begravningsentreprenören som mötte upp i Raahe. Han var skön. Forcerad och pratsam. Jag förstod inte ett ord av hans Finlands-engelska men det gick bra ändå. Vårt jobb är sig tämligen likt i hela Norden.
När jag lämnat min finländske vän åkte jag bort till macken för att tanka upp bilen, den är nästan lika törstig som mina medpassagerare här på båten. När jag tankade gled det upp en bil bredvid mig som gissningsvis också skulle tanka. Den skramlade och lät och såg ut som någonting Cheech & Chong skulle kört på 70-talet. I bilen satt tre skäggiga luffare, alla redan fulltankade är min gissning.
En klev ur och tog tag i pumpen, nästan som för att stödja sig vad det verkade. Han pekade på min bil och sa ”Next time me” på bruten engelska varefter han han log ett tandlöst leende mitt i sjörövarskägget. Hans chaufför satt och med stöd av ratten rullade han en cigarett med försumbar framgång. Jag drog iväg och ganska snart började jag tänka på den passagerare jag precis lämnat av.
Hur hon som liten flicka lekt i dessa trakter, badat i de glittrande finska sjöarna och brunbrända ben sprungit på gräset i 50-talets solsken. Sen blivit lite äldre och lämnat hembygden för att leva sitt liv någon annanstans. Nu var hon tillbaka igen. Dessa tankar gjorde mig som vanligt vemodig – detta ständiga påminnande om livets förgänglighet. Skillnaden mellan mig och henne är bara ett hjärtslag borta. Det verkar så meningslöst att dö. Livet är ju så underbart att leva. Trots allt. Medelhavet. Pojken på stranden. Assad, Putin, Obama. De gamla stötarna med sina fingrar på den röda knappen. Utan liv ingen möjlighet till förändring. Eller är det tvärtom…?
För att skingra tankarna började jag tänka på Ruth The Boat Pastor och inte blev jag på ett bättre humör men väl ett annorlunda dito. Hon gjorde sig ett namn under några säsonger på Kanal 5´s reality-såpan ”Färjan” Hon älskar ju att åka dessa turer för att som hon säger frälsa folk eller prata om Gud med spånkarna. Precis som alla andra reality-program självdör de efter ett tag. Ruth verkar fortsätta sin mission.
Vad jag vet tycker hon om att kryssa. Tre round-trips är inte ovanligt. Nu vet jag inte om hon verkligen är präst eller pastor men så vitt jag vet är hennes favorithobby att prata med passagerarna om Gud. När än jag kliver på den här pråmen brukar jag tänka att det här nog det sista ställe Gud sätter sin fot på – Fitnesskulturens bakgård. Jag har för mig att ”Färjan” spelades in på Viking Lines fartyg och jag vet inte om det var bra eller dålig reklam för dom. Det blev ju ett slags Ullared på Östersjön.
Jag kan känna ett sting, ett sug att scrolla ner till taxfree-butiken och köpa mig en sådan där kling-klångande påse med Kosken, Lapin & en ny After Shave men den avenyn till njutning är sedan länge avstängd. Och glad är jag för det. Som jag avskydde de där baksmällorna. Jag tog mig igenom några under åren.
Nu kan jag se de där hängbukade 50-talisterna drar sina vagnar med ett antal öllådor på kärra efter sig och känna mig nöjd. Inte för att jag känner mig duktig. Bara nöjd för att jag inte vill ha det längre. Det är 5 timmar kvar tills vi är i Stockholm och kakafonin högtalarröster, ryanden i rökrummet, skeppets ristande och brummande blir ett soundtrack som får mig att längta efter hytten. Där kommer jag att vila tills vi är hamn.
Först en promenad på däck. Man börjar se kobbar och skär nu. Som sagt: det är vackert och oavsett hur länge eller kort tid man är borta från Stockholm, lika glad är man när man kommer hem. Man är lite som en hund där, när det gäller Stockholm. Inget tidsbegrepp. So, long Finland – till nästa gång. Nu väntar däcket därute följt av en lång vandring på heltäckningsmattorna i korridorerna som leder till min hytt. Där skall jag stupa i bädd och vila ikapp lite. I morgon är det en ny arbetsdag och man vet inte riktigt vad som väntar. Jag kan mycket väl sitta på den här båten igen.
