Min dag började lite knakigt. Jag kom på att jag skulle behöva vara borta ifrån CUM i tre jobbpass och fick lite ekonomisk-panik. Låter kanske jättekonstigt för er, men i sommar är CSN lite märkligt. Man får inte alla månader och jag har ännu inte fått veta om jag tagit min examen (sist jag tog ut den vinsten i förskott så gick jag hem i gråt) och jag har inte vågat ta det för givet, så jag vet verkligen inte om jag kommer in på UNI denna omgång. Även om jag redan är behörig till tre kurser, så är man ju ändå inte säker. Därför är det lite jobbigt ekonomiskt för mig just i sommar.
Och jag fick alltså panik. Jag meddelade min pojkvän att jag måste liksom försöka åka upp till Norrland och ta semester något senare – vilket han tyckte var absurt (och det förstår jag) för jag har bara tagit ut två veckors semester i sommar. No joke. Ena var till London och andra är till Norrland. Vi båda var lite ledsna och jag drog till jobbet för att öppna butiken efter ett samtal som egentligen inte löste mycket. På jobbet blev jag erbjuden en HEL VECKAS jobb på Pride. Jag såg bara typ dollartecken och tänkte att det.. det måste jag göra. Jag måste typ ställa in semestern till Norrland och jag måste jobba, så jag kan styra upp det ekonomiska. Även om hjärtat blödde och ögonen tårades över tanken på att inte hinna fiska eller göra allt kul vi tänkt göra, så var pengar viktigare för oss.
Jag fick ringa ett jobbigt telefonsamtal till min pojkvän. Vi blev jätteledsna båda två, men han förstod mig. Han förstod att min ekonomi måste gå i första hand. Jag måste betala av resan till Vietnam (inte flyget, men boendet) och jag måste kunna leva liksom.
Jag var skitledsen resten av dagen. Jag skulle inte få träffa hans familj och det sög. Även om vi har en massa år på oss att göra det, så blev jag ändå så ledsen. Fine, jag hade hunnit upp till hans pappas födelsedagskalas där jag i alla fall hade fått träffa den där fina människan som satt så vackra känslor i min man, men jag hade inte hunnit träffa mamma, mormor, morfar, kusiner och barndomsvänner. Det sög. Jag ville ju vara den där tjejen han äntligen blev seriös med efter arton år. Jag ville ju stå bredvid lite blyg och hålla hans hand medan hans familj blev sådär glada över att han äntligen hittat en snäll tjej.
Men.. vad var en vecka i Norrland när man kunde kränga saker på Pride. Hjärtat gick typ i tusen bitar.
Jag lagade tonfiskpasta till oss. Mest för att jag skulle köra rövpass och visste hur förbannat mycket proteiner det är i tonfisk, men också för att han helt enkelt älskar pasta med ärter – precis som jag. Radion brusade på och vinet vilade i glaset. Han kom hem, såg på mig med sin nya t-shirt som jag köpt i London, kramade om mig även om vi var besvikna och jag kände direkt att vi aldrig, aldrig kommer behöva bråka. För vi förstår varandra så otroligt ofta.
Jag gav honom en whiskey, stod i klänningen han gillar mest och rörde om i kastrullerna. Pussade hans stickiga kinder och drog ut små pastastrån som jag åt på.
Då drog han mig intill sig och sa; ”du, vi måste prata om det här med Norrland”.
Jag ville dö. Happ.. nu skulle vi ha ett prat om Norrland. Jag skulle eventuellt kunna lösa ekonomin genom att jobba röven av mig på Matdax, men frågan var om det hade gjort mig lycklig. Jag blir så trött på MatDax och jag tappar all ork. Även om det finns fördelar, så är nackdelarna desto fler med den arbetsplatsen. Jag blir helt tömd på energi där. Så sönderstressad och tappar allt i golvet. Han vet det. Därför jobbar jag enbart stängningar. Det är det enda som är värt.
– Jag vet inte vad jag ska säga. Alltså.. jag kommer följa med, men jag ser bara att.. det kommer bli svårt liksom. Jag borde egentligen jobba. Det vet du. Liksom min ansvarsfulla sida säger att jag ska stanna här och arbeta, så vi kan åka bort i November.
”Men.. du har inte lovat någon något?”
– Nä.
”Och det handlar bara om ekonomi?”
– Ja jo..
”Här.”
Han tar upp ett kuvert som det står ”Mjau!” på och ber mig öppna det kanske hundra gånger. Jag blir så rädd av brev. Jag tror alltid att man skriver brev för att man vill säga något man inte vågar ta upp muntligt. Så han fick tjata och försäkra att inget dumt stod i brevet.
I brevet stod det alla möjliga fina ord. Älskling, älskar dig och liknande. Det var det första jag såg och jag andades ut lite grann. Sedan såg jag meningen att han skulle ge mig resten av resan i present. Allt boende i Vietnam skulle han ge mig i födelsedagspresent. Han försäkrade också att vi skulle ut och äta på min födelsedag, men att det var själva presenten; resten av resan. Så jag skulle slippa stressa över det under sommaren och hösten. Jag skulle kunna åka till Norrland och ha en riktig semester utan ångest eller arbetsnarkomani.
För ni kan verkligen inte förstå hur STARK den är. Jag har EXTREMT svårt att vara ledig. Därför ligger jag aldrig typ i solen och steker eller drar igenom hela pockettoppen. Jag känner mig alltid tvungen att göra något viktigt. Jobba, plugga, städa.. alltid. Jag kan sällan koppla av och han förstod exakt vad han gav mig; han gav mig lycka. Ja, han gav mig mindre ångest, mer glädje och ro i min kropp.
Och han visste det. Det är det som är så coolt. Han kände mig så pass bra att han visste det.
Och det är nog den finaste presenten jag någonsin fått av någon.
Fan vad jag ska gifta mig med honom.