Innan avfärd. Södertälje Sjukhus.
Efter en rätt gungig natt på Östersjön och därefter några underbara koppar kaffe till frukost på urtråkiga Ms Gabriella vidtog en lång resa i en djungel av fartkameror och djupa finska skogar. Vackert som en vykort men återigen, med vilken monumental passion de finska myndigheterna placerat ut fartkameror. De var fler än träden. Mitt fot fladdrade som en lärkvinge på gaspedalen. Allright, mission completed i en liten by i Finland närmare Ryssland än Sverige. Jag lämnade av ”Pekka” och jag kände mig sorgsen på ett märkligt sätt.
Familjemedlemmarna växlade med att under färden sitta bredvid mig i förarkabinen och då blev det ju så att man pratade med dem. Fantastiska människor, fantastiska historier. Jag tog in, tog till mig och kom på mig själv med att tycka om dem. Vänliga. Omtänksamma. Pratsamma. Jag kände till och med en slags avundsjuka i den meningen att jag avundades dem deras känsla för FAMILJEN.
Vid svenska begravningar kommer i snitt 40-60 personer. Här pratar vi mellan 200-400. Vidare, när jag rullade bort från det gula lilla kapellet i den lilla finska byn vinkade man till mig, log och jag lämnade den vackra platsen där Esa i livet uttryckt en önskan om att få vila.
Jag styrde kosan mot Kuopio och dit var det bara 5.5 mil. Piece of cake. Efter en incheckningsceremoni vilken var mer byråkratisk än pappersarbetet vid eventuell adoption av en trehövdad utomjording från Mars bytte jag snabbt om och gav mig ut på en kort vandring i världsmetropolen Kuopio. En plats jag aldrig varit på förut och förmodligen aldrig kommer att hamna på igen. Om inte arbetet kallar mig hit. Vackert, inte särskilt kallt. Gick ner till vattnet och kom på mig själv med att vara urless på att ta vid-vattnet-bilder. Tog några ändå.
Det blev en lång resa nästa dag, igen, så jag styrde kosan tillbaks till hotellet lika motvilligt som ett barn vilket ropas in till middagen under utomhusleken. Hotell är sååå tråkiga. I lobbybaren – karbonkopiorna. De ser likadana ut jorden runt. Businessmännen. De på resande fot. Snubbarna som håller hjulen rullande. The moneymakers. Med sitt sätt. Sitt rakvatten och sina slicka frisyrer. I högtalarna samma gamla fast nya skräpmusik. Den som hotellet tror att man vill höra fast man får svår ångest av. Syntetisk. Statisk. Ok, nu kom Lionel Richie med Hello men den är mer uttjatad än att torka sig efter ett toalettbesök. Gick upp på rummet. Fluktade runt lite och kollade in alla koketta prylar. Fåniga. Tvålar. Schampoo. Vikta handdukar. Badrockar i frotté. Designen. Allt noga uträknat. För trivseln. Som i mitt fall betyder vantrivsel.
Att bo på hotell är ett slags Death Row-light för mig. Man skall gå igenom den här proceduren. Checka in, kolla in, äta, lyssna och se och därefter gå upp på rummet föra att sova och vänta in utcheckningen. Nu menar jag förstås jobba-bo-på-hotell. Hotellvistelser på semester är en annan sak. Men slutgnällt nu. Jag hade det bra. Ett jobb. Jag fick betalt för att sitta där, begravningsarrangören har inte antytt något annat. Och tycka till som om nån skrek efter vad jag tycker om att bo på hotell. Så är det inte. Det bryr sig ingen om. Dessa noteringar är vår tids dagbok. Digitalt strunt. Runt omkring mig satt ett tiotal personer varav åtta glodde på en Mac-skärm som om de vore i färd med skapa guld av sand.
Saknade min son, min kärlek, min hund, katt – mitt hem. Vilken lyx va? Sitta där och gnälla som vore jag en impotent och halvpackad grosshandlare på ett Stadshotell i Flen som surnar till för att den bedagade servitrisen inte svarar på hans inviter. Vad trivialt. När jag kom upp på rummet örfilade mig själv. Dagen därpå väntade ännu en 50-milare och därefter ännu en gungande resa med Viking Lines spygatt. Jag har människor i min sfär som tycker om mig, jag har ett jobb jag trivdes med, jag är någorlunda frisk och som en klok kvinna sa en gång: Man måste ha nånstans att gå till för att kunna längta hem.
Jag skulle inte för mitt liv vilja vara någon annanstans än där jag är nu. Jag är nog egentligen en rätt lycklig människa. Som vill förpacka denna lycka i olycka för att det mesta runtomkring är jämmer och elände. Jag tänker bland annat på det uppspolade barnet på den där stranden. Jag tänker på alla dessa stackars människor som flyr från meningslösa krig. Krig för OLJAN och den politiska kosmetiken runtikring det. Löfvens tal i FN om feministisk regering. Fredspris som delas ut till människor som skickar ut sina undersåtar för att dö. I krig. Men mest av allt tänker jag på ”Pekka” Ta hand om er. Var rädda om varandra.