Ännu ett fegt terrordåd. ”Ett meningslöst dåd” skriver en del tidningar. Meningslöst för de som drabbas förstås, men det finns tvivels utan en mening i tankegångarna hos gärningsmännen eller deras ”rådgivare” bakom de här dåden. Att så hat i fruktans mylla, det är meningen – och det fungerar. Varenda dåd – vilka i sig är avskyvärda och utförda av fähundar vilka hör hemma bakom lås och bom för tid och evighet – är den allra ljuvligaste tändvätska för dem med hatdiarré på sociala medier.
Nu är det nog liksom, nu har muslimerna gjort bort sig en gång för alla. När skall vi inse att islam vill ödelägga hela världen på så sätt att vi skall flyttas 1400 år tillbaka i tiden och tvingas leva under sharia-lagar varthän vi befinner oss i världen? Detta är nästan uteslutande det vanligaste argumentet varje gång en eller flera galningar gemensamt och i samförstånd massakrerar x antal helt oskyldiga människor på en marknadsplats, strandpromenad, i en flygplatsterminal etc.
Hur jag än vrider och vänder på det kan jag ändå inte förstå logiken i terroristernas handlingar. Kanske är jag för politiskt inkapabel att göra en djupanalys men jag fattar det inte. Vad är poängen, förutom att skapa fruktan hos gemene man? Och vad kan man göra med all denna fruktan? Hatet blommar förstås, mot främlingarna, flyktingarna – till och med de som flytt till våra länder för 40 år sedan. Bara man ser ”utländsk” ut och går på en tunnelbanevagn med en ryggsäck är man kanske, om bara för några ögonblick en potentiell terrorist i den uppskrämde tillika livräddes ögon.
Lejonparten, kanske upp till 98 % av världens muslimer fördömer terrordåd utförda av andra muslimer. Terrordåd vilka de facto huvudsakligen drabbar andra muslimer. Även när en julmarknad i Berlin drabbas fördöms detta av den stora majoriteten muslimer runt om i världen, ty en muslim vill leva lika mycket i fred och frihet som vilken västerländsk människa som helst. Varför skulle vi annars se alla dessa flyktingströmmar runt om i världen, framför allt från Syrien?
Inte kan väl alltihop vara en gigantisk och omständlig konspiration där ambitionen – för de flyende – är att komma i åtnjutande av svenskt socialunderstöd och bostad- där man kan bryta upp parketten för att odla potatis samt halal-slakta får på balkongen medan skogarna av parabolantenner suger ner ett digitalt regn av information om hur man bäst annekterar den plats man fått en fristad i och där inför no-gozoner och sharialagar i väntan på världsherravälde?
Jag lämnar mina funderingar kring de verkliga orsakerna bakom de vidriga terrordåden därhän för jag har inte intellektuella verktyg nog till att djupare analysera de verkliga incitamenten bakom denna vidriga och våldsbejakande terror. Den står mig upp i halsen och den fyller mig med ett hat som jag inte vet vad jag skall göra av.
Jag vet dock vad jag INTE skall göra med detta hat. Jag kommer aldrig att rikta det mot människor som förr, senare eller nu kommit till vårt land för att fly från krig, terror, död och elände. Jag kan bara vara en medmänniska. Mitt liv kommer inte att förändras vare sig till det bättre eller sämre på grund av dessa människor eller om vi stänger vårt lands gränser eller våra hjärtan. Men de ankommandes liv kan nog bli fan så mycket bättre än det varit om vi inte med våra rädslors stängsel håller dessa människor instängda i sociala reservat där integration och samhällsgemenskap bara blir tomma vackra ord.
Som det ser ut just nu ser jag bara en djupt mörker i slutet av tunneln. Ett mörker som blir allt mer kompakt för varje terrordåd som sker på jorden. Men längs den väg vi går finns det även ett ljuslågor som flämtar, som lyser upp den stig var och en av oss slagit an. Det är människor som vägrar vara rädda och som, tack och lov, kommer med kloka ord. Det är tur att det finns sådana människor för annars vete fan hur det sett ut nu.