Recension Captain America: The return of the first Avenger

BfHbjjtjA3iqgb8o3nmX
”Captain America: The Return of the First Avenger” kombinerar det sedvanliga höga actiontempot med tydlig karaktärsutveckling och ett stundtals nästan eftertänksamt tempo.

Det är tydligt att Marvel vill cementera en stabil grund för ”Den förste Avengern” att stå på i hundra filmer till. Captain America är kanske den tråkigaste karaktären i hela Marvels superhjältestall, en orubbligt rättfärdig och träig figur vars personlighet upphovsmännen, när det begav sig på fyrtiotalet, byggde uteslutande på konceptet patriotism. Serien firade under andra världskriget stora triumfer men dalade så småningom i popularitet i takt med att krigsscenarion och utrikespolitik grumlades till gråzoner och världen gradvis blev mer komplicerad. Den första Captain America-filmen var en välgjord ursprungsberättelse som ville vara seriens grundpremiss trogen: Den tanige fjanten Steven Rogers blir uppgraderad till biffig supersoldat och delar ut rakryggade högerkrockar åt nazister.

Hittills har karaktären mest kommit till sin rätt i ”The Avengers”, där han lider förkrossande nederlag varje gång han käftar med Tony Stark/Ironman, som i egenskap av kapitalist, entreprenör och playboy representerar Captain Americas raka motsats. Men det ligger alltså i kaptenens grundkoncept att vara enkelspårig och hyvens, en skinande symbol för goda värderingar, oförmögen att ljuga eller genomgå större identitetskriser. Tiden krävde en sådan hjälte. Inför denna uppföljare var därför Marvels utmaning att få en sådan historisk produkt att fungera i en modern kontext och på egen hand, särskilt som man redan har ett otal uppföljare planerade.  Och ”Captain America: The Return of the First Avenger” fördjupar lyckligtvis karaktären genom att åtminstone fläckvis utforska vad det skulle innebära för en människa från fyrtiotalet att vakna upp sjuttio år senare. Den låter samtida fenomen som digital krigsföring och inskränkt frihet genom övervakning utgöra stommen för en berättelse som har högre anspråk än bara spränga bilar. Efter händelserna som utspelades i ”The Avengers” tjänstgör Steven Rogers hos superorganisationen S.H.I.E.L.D med goda resultat, men han har det bitvis besvärligt med att acklimatisera sig i tvåtusentalet och hänger inte helt och hållet med i alla tekniska nymodigheter.

Som en affischpojke för de goda i kampen mot ondskan blir det naturligtvis krångligt när det globala landskapet ser så annorlunda ut att det inte längre går att urskilja vem som är fienden, och att gång på gång spöa legosoldater utan att veta vem som betalar notan får Captain America att börja tvivla på sitt yrkesval. Problemet är att han saknar intressen och inte har någon riktig identitet utanför hjälterollen. När en vän frågar honom vad han tycker är roligt blir svaret ”Jag vet inte”. Tur då att onda makter börjar söndra S.H.I.E.L.D inifrån och jävlas i största allmänhet med Captain Americas vänner och kollegor. Strax går det att urskilja fienden igen! Tillsammans med Black Widow (Scarlett Johansson) nystar han i mysterier och slåss med en mystisk kille med page och robotarm.
Captain-America-2-The-Falcon-2 Captain-America-2-Official-Photo-Steve-Rogers-Black-Widow-Regular-Clothes

Skurkarna avser den här gången att undanröja alla meningsmotståndare i ett enda slag med hjälp av tre flygande supervapen som kan skjuta jättelångt och jättehårt samtidigt. Underlaget består av målens digitala historia och surfvanor, som kontinuerligt samlas in i förebyggande syfte enligt ungefär den modell som råder i verkligheten. Det blir snabbt tydligt att Captain America inte skulle vara något fan av NSA om han fanns på riktigt. Regisserande bröderna Joe och Anthony Russo hanterar de många slagsmålsekvenserna på ett utmärkt sätt – de undviker alltså som många kollegor att skaka kameran som en maracas i syfte att framkalla intensitet – och de tycks vilja hålla CGI-effekterna på ett minimum. Åtminstone fram till den alldeles för utdragna finalen. Det här med längden är numera ett så pass välkänt syndrom hos Marvel-filmer att det känns tjatigt att ens påpeka, men ingen superhjälteactionrulle behöver ta två timmar och tjugo minuter i anspråk för att berätta sin historia, hur bra den än är.

I ”Captain America: The Return of the First Avenger” får tjejerna vara med och leka i en högre utsträckning än i de flesta superhjältefilmer, förutom Scarlett Johanssons rövsparkande spion återfinns två kvinnliga skådespelare i förvisso små men betydelsefulla roller. Chris Evans och Scarlett Johansson får också sällskap av afroamerikanske Anthony Mackie i rollen som The Falcon, en före detta elitsoldat som utrustad med mekaniska vingar och en imponerande fysik uppgraderas till superhjälte. Karaktären är baserad på Marvels första afroamerikanske superhjälte och skapades 1969. Väljer man att se glaset som halvfullt så är detta castingbeslut tillsammans med rollbesättningen i kommande ”The Fantastic Four” och ”The Amazing Spider-Man 2”, liksom ”Wonder Woman” vid horisonten, alla steg i rätt riktning mot en högre grad av heterogenitet vad gäller kön och hudfärg hos Marvels hjältar. Det halvtomma glaset representerar hur bedrövligt långsamt denna process går.

Sin obefogat tilltagna längd till trots är ”Captain America: The Return of the First Avenger” sevärd också i sin egen rätt. Den lyckas göra världens träigaste superhjälte om inte intressant, så i alla fall tillräckligt uthärdlig för att blotta tanken på fler framtida ”Captain America”-filmer inte ska leda till akut depression.

Betyg 3/5
Christian Ternstedt
christian@mensworld.se

Mensworld
Om bloggen

Lämna en kommentar

*