Jag sitter helt blank i en soffa med en blå himmel bredvid mig. Jag känner inte så mycket för något längre. Jag vet inte riktigt vad det är. Kanske är det den där saknaden till jobbet som gör mig så blank. Jag har väldigt svårt att vara ledig. Jag mår lite dåligt av det faktiskt. Jag saknar att känna mig behövd, att tjäna mitt leverbröd och att känna mig duktig. Det är därför jag är besatt vid höga betyg. Jag vill alltid glänsa hos mina föräldrar, vill alltid vara duktig. Det har varit så även när jag var yngre. Jag ville vara snäll, duktig och godhjärtad. Exakt det jag vara nu.
Jag var på kurs igår och idag föll alla fransar den andre tjejen gjorde. De föll och såg ut som små flugkadaver på golvet. Jag visste inte om det var fel på mig eller på hur man satt dit dem, men där låg de i en liten hög och jag kastade mig på mascaran igen. Jag vet med all säkerhet att hennes sitter kvar. Jag satte dem på rätt rad med en bra mängd lim. Inte för mycket, inte för lite. De sitter med starka fransar på rätt ställen. Det var därför som resultatet på oss hade sådan skillnad. På mig syntes det för att hon helt enkelt satt dem på svaga fransar.
Flugkadaver till fransar fick sova i papperskorgen.
Det hände en konstig sak igår som jag inte kan sluta tänka på. Det nöter sönder mitt huvud. Det hände en sak som egentligen inte fick hända. Det där som skulle hända alla andra, men inte mig. Det där jag hade jobbat för inte skulle ske. Jag satt med en så stor besvikelse på en roddmaskin och kände att något jag själv så många gånger, så tydligt, hade blivit tillsagd om.. det hade ändå kastats på mig. Det där med att man hellre antar än att fråga. Jag rodde snabbare än jag brukar och fick ett personbästa. Kände mig bara så ledsen i hjärtat. Exakt så man tidigare gjort. Man har tänkt åt mig, hittat på mina svar innan jag ens fått chansen att säga dem själv. Så hade dem gjort för länge sedan och jag hade till slut nickat med, inte ens orkat förklara mig.
Det är inte en stor sak för alla, men det är det för mig. Och även där var jag deppig över orden som sades i samband, ledsen över att det man inte, någonsin fick göra.. det gjorde man. Det jag blivit så tydligt instruerad i att aldrig säga.. det sa man.
Jag tog ut min rövträning på alla träningsmaskiner och övningar jag kunde igår. Jag har inte gjort så på flera år. Jag ville ha en koja i en skog, ville sätta mig i den och bara tänka. Ville sitta svettig, röd, och tänka. Ville flåsa ut min besvikelse, ville bara ha tyst omkring mig, ville fundera på vad som hände. Ville sitta ensam i en koja.
Och kanske är idag ett resultat av igår. Kanske är det ett resultat på saknad till jobb. Jag vet inte riktigt. Jag vet bara att jag är blank. Jag är som en tom canvas, en rabatt utan blommor, en höst utan te.
Helt blank.