Längst, störst och med flest besökare avslutas idag Malmöfestivalens festligheter. Över fyra miljoner besökare i alla åldrar har besökt den åtta dagar långa stadsfestivalen som inte bara är Sveriges största utan hela Skandinaviens. Med nästan 1500 programpunkter borde alla fått sitt lystmäte uppfyllt till brädden. Kategorierna har varit många, musik, kultur, konst & design, barn, unga, sport & livsstil och mat & dryck. Allt betalt av kommunen, dvs de skattebetalande malmöiterna som nog gillar denna sorts skatteåterbäring.
Första dagen började traditionsenligt med ett gigantiskt kräftkalas på Stora torget med långbord framför stora scenen. Kalaset avslutades med att Bo Kaspers Orkester gick upp och trumpetade in festivalstarten rakt in i besökarnas hjärtan. Enligt dem själva var det den största publik de någonsin haft under de tjugo år de spelat och Bo dansade runt till kubanska bossanovarytmer, visor och jazzinspirerad trubadursång. Ett band som verkligen ska ses live!
Rix FM körde på lördagen en egen minifestival, med Adam Alsing, Britta och Markoolio från Rix Morgonzoo. Bortsett från ett gäng arabiska tonåriga pojkbandswannabeartister så spelade Måns Zelmerlöw upp sin nya singel för första gången. Köpenhamnstjejen som vann Eurovision var glad att vara tillbaks i Malmö ”där det hela började” men det riktiga jublet kom inte försen sist då Loreen visade vilket proffs hon är. Euphoria blev mest till en allsång från det sprängfyllda torget.
Kwaii är ett gigantiskt hiphopkollektiv som från Posthusscenen framförde ett spännande musikexperiment ihop med kollegor från Sydafrika. De var så många på scenen att man undrar om det verkligen var organiserat eller om alla bara jammade men de lät bra och ingen ramlade av scenen.
Söndagen hade sitt största dragplåster med Mando Diao. Läs mer om det i separat artikel. Looptroop Rockers drog inte mest folk men när hemmasonen Timbuktu överraskade som gäst så blev det riktigt bra ös. Embee och Promoe är båda grammisvinnare och med de övriga har de totalt fjorton almbum tillsammans så de kändes solida. Gillade framförallt när det blev lite reggaerytmer i låtarna.
Mikael Wiehe är som alltid Mikael Wiehe, han skriver bra musik men verkar hellre vilja vara kontroversiell politiker än musikalartist. ”Jag gillar inte SD, klart de ska få säga vad det tycker men det jag är orolig för är att de tycker de det säger”. Det är fint att slåss för de svaga i samhället och för orättvisor i diktaturländer men det slår lite fel när han i slutet av konserten säger att efteråt kan alla komma fram och fotografera honom, få autografer med guldpenna och samtidigt köpa alla hans skivor, dvd och kassetter(!). Kanske han borde predika lite om kommersialismens orsak och verkan istället.
Ett svar på “Malmöfestivalen – störst men bäst?”