Dagens nostalgitripp blev helt klart klockrena SAXON. ”Oh you Swedes, the old fucking Vikings.. meeting the Saxons – YEAAAAH”. Knappt ett öga var torrt när han headbangade sitt vita långa hår till ”Princes of the Night”.
Trummisen blev hissad högt över scen när han drog igång ett galet virvlande trumsolo, något trummisen i Europe försökte sig på senare under natten. Kan säga att det Europe gjorde med trummorna hade Saxon gjort med trumpinnarna i sömnen.
CRAZY LIXX kändes nya, fräscha och unga bland alla gubblegender som festivalen är fylld av. Rocken måste ju förnyas om den inte ska dö ut och snittåldern på artisterna här vågar jag inte ens fråga om.
Mitt i all tung rock som andas frustration, ilska och depression så kom ett oväntat befriande inslag bland allt annat. När jag var typ 18 -19 köpte jag alltid ölet LENINGRAD COWBOYS av någon anledning. Nu fick jag se dem live och vilka freak pajaser. Helt galna och helt underbara.
Jag garvade hela tiden. Ett coverband som spelar finsk tango, ryska rajtantajtanlåtar blandat med rock, Tom Jones och allt möjligt omöjligt. Trettonmannaband med blåsinstrument, mexikanska uniformer, frisyrer från någon serietidning och skor som mest liknar mig när jag ska gå i vattnet med mina simfenor och två uniformerade donnor som sprang runt och mimade.
Sångaren hade kul, publiken hade kul. Alla gick därifrån med ett glatt leende. Det är ett som är klart.
Newstedt, den gamla Metallicabasisten, hade ett gäng trogna fans. Men det var ju inte Metallica, det var ju bara den krångliga basisten som ingen ville ha kvar som körde sitt eget material. På den nivån var det ungefär. Inte dåligt men inget jag skulle gå iväg och köpa en skiva av heller.
AT THE GATES var tunga som kvarnstenar. Hårda som fan. De såg rätt grunge ut, och levererade musik som många nog inte skulle kalla musik men de som gillar detta älskade det verkligen. Varför sjunga texter när man kan skrika dem? Kul att ha sett dem!
Sist ut kom då EUROPE. Jubileumsspelning, 2,5 h lång och allt spelades in till en ny live-DVD. Joey sång oförskämt ung och pigg ut. Han hoppade, skrek ”YES” hela tiden och kunde sina texter flytande. ”Vi har inte alltid haft den bästa relationen med media och aldrig blivit accepterade av etablissemanget, men vi har er som burit oss fram ända sen vi gjorde de första plattorna 30 år sedan – ni våra fans!” Så kanske det är.
Jag ville bara höra ”The Final Count Down”. Men gissa när de spelar den? Kanske i början.. neee… kanske gör en chocker och drar in den i mitten? Nee….joo snälla? Neee.. den blev såklart sista låt, sen fick jag äntligen slänga mig i bingen! Men nu har jag sett den live och den låten ÄR svensk musikhistoria!
Gino Lundqvist
gino@mensworld.se
Foto: Benny Nordgren