Det verkar ha gått inflation i program där kändisar, eller rättare sagt igenkändisar, kommer hem till folk, pratar, äter, larvar sig, äter och dricker igen för att runda av middagen med det där redan riksbekanta ”traumat” som redan ältats till leda i kvällspressen samt i dussinet liknande ät, prat och tramsprogram. Det finns inget mer annoying än att se igenkändisar tugga, prata och dricka. Jag vet inte vem som var först. Carina Berg? Hon var i alla fall först med det där intima och förtroliga tandborstandet som rundar av kvällen, intimitetssigillet om man så vill.

Det finns två program i genren som klarar sig, med den äran. Det är ”Så Mycket Bättre” och ”Parneviks” SMB blir bra tack vare de spännande musikaliska mötena och Parneviks skulle till och med klara sig utan gäster därför att personkemin i den familjen är något alldeles in i hästväg – gästerna blir mest ett komplement och tillför nödvändigtvis inte så mycket även om produktionen bakom programmet verkar ha en genuin känsla för casting.

Otrevlige Bindefeldts snobbprogram där han går omkring och fingrar med fingertoppkänsliga fingrar i sitt växthus eller dukar upp så där fint med rullade linneservetter med band eller tygknut runt slutar alltid i ett slurpande och slafsande med igenkändisar som redan recyclats till leda i liknande produktioner. Bindefeldt är måhända innehavare av Sveriges hetaste register med creme de la creme i kändiseliten men det är mer personkemi i vilket som helst av Stockholms bårhus än runt Bindefeldts dukade bord.

Renés Brygga är ett annat kasst program i genren och återigen, det är nästan uteslutande samma igenkändisar som i programmen vilka nämnts ovan. Det tar liksom aldrig slut, fast deras ansikten och manér slitits ut för länge sedan. Inget ont om René ty hon är säkert en jättetrevlig människa men hennes ständiga leende och skratt lyfter dessvärre inte denna produktion. Det är urtråkigt att titta på och saltet i såren blir tuggandet och tugget runt det dukade bordet. Outhärdligt.

Jag hade vissa förhoppningar på Jenny & Niklas Strömstedts program men det föll snabbt in i samma trista mönster, det var riktigt bedrövligt. Nu skall det erkännas att jag tittade i alla fall utan avbrott för karismatiske Micke Persbrandt och Sanna Lundell är alltid intressanta. Lundell för att hon är en smart kvinna med integritet som inte syns särskilt ofta i slika sammanhang och Persbrandt blir aldrig tråkig. Han skulle förmodligen vara briljant även  i ett program som handlar om hur fort färg torkar. Det avslutades med att paret Strömstedt  snodde Carina Bergs patenterade tandborstning. Gäääsp.

Jag undrar hur det går till på ett produktionsbolag när de värker fram ett karbonkopierat format.

-Jag har liksom tänkt på en grej, säger hipster A, asså om man skulle fråga XX om hon vill är med på en idé.

-Som vaddå? undrar hipster B.

-Jo, jag ser framför mig hur XX bjuder hem några personer – typ Pernilla Wahlgren, Laila Bagge, Kikki Danielsson med flera. Först går de hysesyn, sen kastar de lite boll, spelar boule, tramsar lite så där.

-Jag hör vad du säger och förstår vad du menar, skjuter hipster C med toppluva och Gällivare-häng in, fortsätt.

-Ja, och sen kan de käka trerätters och dricka en massa gott vin. Öppna sig för varandra och då blir det ju så jävla bra tv va.

-Jag vet att XX’s hemorröjjder exploderade en gång, upplyser hipster B, det skulle vara ballt med en scoopig grej.

-Skitkul, svarar hipster A och blänger.

Kan det vara så? Att det går till ungefär så där när  hjärntrusten brainstormar på ett produktionsbolag. Det stöts och blöts tills man landar i en ganska exakt kopia av något som redan är en kopia av någons annans kopia. När all mat och spritspons är fixad gör man slag i saken och gör en pilot. Vera & John, Comviq och några till visar sitt intresse av att köpa reklamtid i programmet och vips får man klartecken till ytterligare fem program vilket ger vid handen att premiärsäsongen landar på 6 avsnitt. 

6 kommersiella timmar vilket betyder att det är knappt 40 min program netto per avsnitt. Resten är reklam. Ni hajar ey? Det känns som utspädd spiksoppa redan efter 5 minuters tittande. Från Ystad till Haparanda sitter ubrister folk:

-Dä ä bare skit tv!

Man kastar sig på fjärrkontrollerna och har kanalen tur kanske man tangerar 200 000 tittare som bäst. Det blir sällan fler än en till två säsonger men det finns lyckligtvis undantag. Till exempel SMB och Parneviks som av ”en slump” dessutom är lysande. Det där går hand i hand.

Det verkar som om det åker runt en buss med samma gäng igenkändisar från en inspelningsplats till en annan och när bussen stannar kliver passagerarna av och in i ett hus till ett dukat bord med kameror runt. Ungefär samma saker sägs gång efter annan och när inspelningen är slut drar bussen vidare till nästa produktion. Allright, så går det naturligtvis inte till men bara att det kan verka så, givet torftigheten, är illa nog och oavsett – lika tomt och tråkigt.

Nu: vad är på TV1 måntro?

Ja, och nu skall jag skriva något jag aldrig trodde att jag skulle skriva i hela mitt liv – TV4 är fan Sveriges bästa kanal. Fyran och dess personal – och produktionsteamen förstås – vilka program de spottar ur sig. Sitter och skriver detta i väntan på att kasta mig över säsongsfinalen av ”Better Call Saul” på Netflix – den svenska tablån är tristare i kväll än något bårhus jag varit på. Förmodligen lika livat. Tystnaden efter gårdagens Kaplanhysteri…och nu fick jag veta att Carl-Philip & Sophia fått barn. Det innebär att vi kommer att få se Johan T Lindwall prata om kungligheter ungefär som Hans Scheike pratar om aga & ris. Lika passionerat. Kul för Carl-Philip & Sophia.

Nej men vidare nu. Lyckliga Gatan igår och veckan dessförinnan – det är bara att ta av sig hatten. Igen. Framgångsreceptet tror jag främst beror på att man blandar genrer & ålder. Unga begåvade hip hop-artister med ”äldre” svenska artister som sitter på låtskatter av olika slag. Mixen blir dynamisk och man har fan gåshud redan på morgonen när man vaknar innan sändning. Det är unikt. Den svenska rockens framtid är ju hip hop, det är bara att suga i sig för en gammal rockgubbe som mig. Den kraft jag kände i rockmusiken som 20-åring finner jag bara i dagens rap-texter och dess beats. Där finns det power.

Nitroglycerin består av två i sig rätt ”ordnade” ingredienser. Blandar man dem blir det explosivt. Som i Lyckliga Gatan. Lägger man sedan till klippning, ja produktion och allt det där – wow liksom

TV4

Ett annat kvalitativt flaggskepp för TV4 är förstås Så Mycket Bättre. Det väl ungefär samma recept som ovan fast med betydligt fler ingredienser i den slutliga rätten. Jag personligen har aldrig haft någon anledning egentligen att klaga på mixen av artister någon säsong. Jag tycker själv inte att det känns absolut nödvändigt att ha med ”superstjärnor” som Ulf Lundell eller Thåström även om det säkert hade varit fullständigt bedårande – och fjädrar i hatten för produktionen i hatten så tunga att hatten kanske hamnar snett?

Ovan nämnda program är så lättsedda och ljuvliga att de slinker ner som en paraplydrink på en sandstrand i Thailand. Men icke att förty, det ligger oerhört mycket hårt arbete bakom. Så de bakom det arbetet förtjänar enormt mycket cred vilket jag hoppas de får vid kommande TV-prisgalor och slikt. Det hela handlar om något mycket mer än feelgood-tv. Jag skulle vilja kalla de dogood-tv. För det tar fram den magi som uppstår i mötet mellan människor, oavsett vad de har för ålder, hudfärg, musiksmak. Musiken är mänsklighetens hjärta och det pumpar runt blodet på exakt samma sätt oavsett om omslagspapperet är brunt, svart, vitt eller gult.

Och när vi ändå är inne på dogood-tv fast i en annan kanal, SVT, med ett allvarligare ämne vill jag förstås nämna Alexandra Pascalidou – ett sprakande tomtebloss i den felande V75-radens kompakta mörker. Styrkan i Vi Kallar Dem Tiggare är att det klarar av vad många program inte gör – förändra. Det har förändrat åtminstone mig så till vida att jag nu ser vädjarna med sina slitna 7-eleven muggar. Förut gick jag förbi, svor inom mig åt dem. De stör inte mig, jag stör mig själv med mina gamla dammiga fördomar & andra mindre positiva egenskaper. När det gäller EU-migranterna var jag blind men Alex & produktionsteamet hjälpte mig att se. Tack för det.

SVT