Min kropp får fler och fler tatueringar. Min sol går upp, min sol går ner. Fräknarna på min hy sprider sig och jag känner hur livet både skrämmer och gläder mig.
Jag hamnade på Uppsala Universitet. Dagen jag kom in grät jag i omgångar av lycka. Det var min livsdröm att få gå en högre utbildning. Hur fånigt det än låter, så var det min dröm att få studera, att få ta examen, att få arbeta med att skriva. Konkurrensen var stenhård till alla kurser jag sökt, men jag kom först in på Svenska språket och hamnade som reserv på Media- och kommunikationsvetenskap – vilket jag i antagning 2 fick gå. Nu är jag bra reserv till två program, sent anmäld till ett annat. Min sambo vill att jag går det jag sent anmält mig till – det svåra programmet. Det är hälften på engelska (vilket inte är så konstigt för mig som gått engelsk skola typ hela livet), men riktar sig till att jobba utomlands med större företag. Mycket pengar, men mycket resande. Detta är på SU och skulle i så fall innebära ett sämre universitet, men en kostnad mindre i månaden (UL-kort). De andra programmen är ett där min kreativa sida får jobba mer och det tredje ett program där man jobbar mycket med litteratur och retorik. Allt det där tycker jag om, så jag har haft svårt att favorisera. Jag är riktigt bra reserv på programmen (som haft ett snitt på 20.09 i intagning – vilket jag inte ens har för jag tog aldrig mina meritpoäng, men kan göra det om jag vill då jag har 12v kvar på komvux i bidrag), men jag vågar inte säga att jag kommer in. Jag kommer att söka igen till våren och då har jag ännu högre snitt, eftersom min sista kurs aldrig räknades in i denna antagning (Personlig försäljning som jag fick A i på fyra veckor, hej jag vill skryta).
Det är väl nu man ska önska att man ville bli annat än något som kräver typ tredje högst snitt i Sverige. Känns som att det bara är jurister och läkare som har det svårare. Säkert några till, men fan vad svårt det är att komma in.
– Oh way down we go..
Det blev mycket skrivande om skolan här, men jag har så många tankar om det som ni kanske märker. Det känns som att det kanske är nu som mitt öde bestäms, och det är det som är skrämmande och roligt. Jag trodde aldrig så högt om mig själv som att jag ens skulle bli klar med komvux. Jag trodde att jag skulle jobba i tunnelbanan för resten av livet. Typ.
Mycket är min systers förtjänst. Jag har tänkt så ofta på hur stolt hon hade varit om hon levde och såg mig klara detta. Om hon såg mig gå ur den där jävla depressionen, klara min panikångest och ta mig hit – till högskolan. Om hon hade sett mig opereras i timmar, förlora balansen och ändå klara A i det man gjort i skolan, så hade hon applåderat. Jag vet det. Och hennes applåder låter högst.
Man brukar säga att vi som har upplevt ett hemskt livsöde blir helt andra personer efter händelsen. Jag blev någon helt annan. Jag som tidigare hade varit en så elak och dålig människa blev snabbt ödmjuk, snäll och tacksam. Jag har tidigare varit så ytlig, så jävla brydd om andras business. Jag har tagit mitt yttre i första hand och tyckt att allt bara ska ordna sig av sig självt.
Idag finns det många saker jag helt enkelt inte kan bry mig om – som mitt hår exempelvis. Mamma frågade mig när hon klippte av trettio centimeter om jag inte hade ångest; ”nej, jag kan inte ha ångest för jag får ju behålla mitt hår. Hade jag haft ångest över att klippa håret, så hade jag skämts inför Loo”. Hon förstod mig. Hennes lillebror dog ju tidigt han med. I cancer. Som typ hälften av alla i min familj gjort.
Men jag orkar inte riktigt alltid luta mig mot cancern och se det sorgliga i mitt liv såsom att jag förlorade min syster, förlorade de där dagarna med hennes son på min axel och hennes bruna ögon i solen på balkongen. Jag måste se de dagarna som vunna – att jag fick dem. Att de ska påminna mig om hur dyrbar tiden är nu – inte om hur sorgligt det är att den gått så långt ifrån dem.
Jag ska visa henne att jag tar hand om mina dagar nu.
Och jag ska göra det genom att göra så gott jag kan, genom att ta examen, genom att bli den jag vill bli.
För min och min systers skull.