En av mina största passioner här i det korta livet är att föreviga signifikativt vackra personer på bild. En millisekund av nuet förevigat för alltid. Bara den tanken kittlar mig. Trots min brist på formell utbildning i detta delikata ämne är det chockerande men sant att några faktiskt råkat fastna på negativet. Det hjälper såklart att personerna är fantastiska i sig själva, att ett team av make up-artister, hårstylister, fotoassistenter och andra varit med i processen. Det är ett helt projekt att få till något riktigt bra.
Men efter allt det där slitet (för att inte tala om att koordinera alla dessa talanger ihop på en och samma tidpunkt) så blir det en superbra bild. Ibland två. Kan kännas som om man borde fått hundra bilder efter allt meck men så är det inte. Får man en sketen kanonbild är det ett fantastiskt lyckat resultat! Sjukt eller hur? Nu är det dock tyvärr länge sedan jag stod gömd bakom en tung kamera, mina andra intressen som segling och dykning har hamnat emellan. Men är fota som att cykla? Menar att har man en gång lärt sig det så kan man det alltid sen?
Jag är inte så säker. Tveksam rent ut sagt. Konst är en form som ständigt kräver träning. Precis som en muskel. Utan idogt strävande och anletets svett förtvinar det. Frågan är om jag ens skulle våga ge mig på det igen. Det är lite som att börja om från början med nappflaska. Hur som haver, här får ni ett litet potpurri från fornstora dagar. Håll till godo!
