Oändligt vackert och ömsint om livet, lyckan och kärleken och sedan sorgen när något av det tar slut. Liv Ullmanns ärliga berättelse om den drabbande förälskelsen och den efterföljande isoleringen och ilskan i dess fotspår är så gripande att man inte kan låta bli att djupt beröras.
Det handlar om den nästan 50 år långa vänskapsrelationen mellan den legendariska skådespelerskan Liv Ullmann och mästerregissören Ingmar Bergman. Och trots att kärlekshistorier av liknande kaliber redan finns skildrade (främst fiktiva), så är det här så närgånget och direkt berättat att det blir mycket svårt att värja sig mot känslorna den väcker.
Dokumentären baseras mestadels på Liv Ullmanns minnen, men ibland läser Samuel Fröler strofer ur personliga brev skrivna av regissören till sin älskade musa, och det är verkligen en otroligt personlig historia vi får ta del av.
Liv Ullmann är en helt fantastisk berättare, hennes värme och innerlighet lyser igenom också avsnitten fyllda av sorg och ensamhet, och det blir stundvis så rörande att tårarna inte vet vart ta vägen och trillar i sin förvirring hejdlöst ner längs kinderna. Men även om det är väldigt intimt så blir det ändå aldrig för privat på något märkligt sätt och hela vägen finns en behaglig distans och en ton av allmängiltighet som gör det så mycket intressantare. För vem har inte känt kärlek, närmast förblindats av den och också förlorat densamma? Och när det som här kommer att handla om att förlora sig själv på kuppen, men ännu viktigare om att vilja och våga hitta tillbaka till ett större eget värde, blir det bara än mer fascinerande och fängslande.
Filmen är uppbyggd kring underrubrikerna Kärlek, Ensamhet, Ilska, Smärta, Längtan och Vänskap vilka tillsammans bildar en väl fungerande dramaturgi och ja… ett liv. I det här fallet Livs med Ingmar. Ett liv som varade till den senares bortgång men som egentligen inte ens nu efter döden har tagit slut, då Bergman tydligt aldrig har lämnat henne.
De intervjuade delarna och lästa avsnitten ur Ullmanns biografi ”Förändringen” ackompanjeras snyggt med väl valda arkivbilder, privata fotografier och filmsnuttar ur deras gemensamma filmiska repertoar och trots att det uppfriskande nog är Liv Ullmann som håller i dirigentpinnen så känns Ingmar Bergman hela vägen ytterst närvarande.
”Liv & Ingmar” är en film om de två, men det är ännu mer en film om förlåtelse och förmågan att gå vidare, att minnas både glädje och sorg och att göra det med respekt mot sig själv och det man kommer ihåg. Ibland är lite för polerat och kanske aningen teatraliskt i övergångarna och jag misstänker att regissören Dheeraj Akolkar kan ha haft lite konstnärlig prestationsångest (vem kan klandra honom?) och det i så fall helt i onödan, då få dokumentärer om något så enkelt i grunden som en relation två individer emellan gripit tag i mig så. Och mycket är just tack vare Liv Ullmann. Hon är så klok, rolig och ytterst vältalig när hon på sitt sårbara, fast ändå kontrollerade och självinstinktiva sätt väljer att genom filmen sätta punkt för fortsatta funderingar om henne och Ingmar. Nu kommer antagligen frågor fortfarande ställas, men hon har gjort sitt, gett oss svaren och jag är väldigt tacksam över hennes generositet.