En riktigt bred, v-formad rygg på en karl ska vara attraktivt har jag fått höra. En själv besitter ju faktiskt en sådan jävel. När jag aktivt tränade styrketräning på 90-talet gillade jag inte ryggpassen, tyckte de var tråkiga. På mitt gym gick viktmagasinet på latsdragen till 120 kilo. Givetvis maxade jag. Och notera – på den tiden vägde jag några pannor under 80 kilo.
Körde jag wide grip chins hängde jag ibland en 10- eller en 15-kilosvikt i styrkebältet.
Nu är det ju andra tider. Lyfter inte ett skit i dag. Däremot är ju ryggen fortfarande bred som fan. Plus jag lagt på mig ungefär 20 pannor sedan mina glans dagar. Så den är ju ännu fetare i dag.
Det här är alltså en V-formad rygg på en gubbe som inte byggt något på, säg 12 år (när fotot togs) och inte fan hashtaggar han nån jävla gasp-proteine-wholegrain-mrmuscle-mmsports-skit. Han bara dominerar.
Nu finner jag dessvärre det enbart problemfyllt att ha en riktigt bred ryggtavla.
Jag flyger inte sådär jätteofta, några gånger per år. Men varenda gång är det folk som går på mig om jag har gångsätet.
Har fått kokande kaffe spillt över mig, folk som stöter till mig med sådan kraft att jag vaskat ut min eftertraktade och välförtjänade GT. Allt enbart på grund av att jag inte får plats i sätet och folk inte kan respektera/se det.
Alternativet är att jag tränger undan idividen som har mittplatsen, men jag tycker inte det är så skönt att ha konstant kroppskontakt med en okänd man i ett antal timmar. Så jag väljer att sitta som en liten tjej. Armarna rakt ner, mellan mina lår.
Men min rygg och mina axlar kan jag inte göra något åt. I dag när jag flög till Mallorca hade jag tre personer inom loppet av 15 minuter som bad om ursäkt för de stötte till mig så bryskt.
Nä.
It ain’t easy being athletic.