Finns det en svensk guilty pleasure värd namnet så är det 80-talsskräckisen med tre Guldbaggevinnare i yngre upplagor. Det är ofta dåligt på en sådan nivå att det blir kul men även – faktiskt – stundtals riktigt spännande.
Bröderna Ersgårds filmdebut (Joakim regisserade och skrev manus tillsammans med Patrik) är knappast något mästerverk. Och inte särskilt originell för den delen. Historien om en familj som flyttar in i påstått drömhus men upptäcker att det är hemsökt har gjorts otaliga gånger både innan och efter denna. Att den är svensk är en av detaljerna som får den att sticka ut.
Även att få numera kreddiga aktörer som Kjell Bergqvist, Lena Endre och Johannes Brost i huvudrollerna. En bisarrt deffad Bergqvist (lämpligt nog i bar överkropp stor del av filmen) spelar en yngre version av den svärande, supande och kedjerökande skitstövel han numer är expert på (favoriten är när han tröttnar på barnens tjat i en matbutik och öppnar en öl).
Här finns gott om oavsiktlig komik, som Bergqvists hysteriska reaktion på en öppen dörr och repliken ”Fan, det e nåt skumt här alltså”. Det eftersynkade ljudet är särskilt pinsamt och den plågsamma musiken ger bilden av en finnig tonåring som freestylar på hemmasynten. Bergqvists och Endres äktenskapsdrama liknar något ur en såpa. Och inte att förglömma en omotiverad, tokig biljakt!
Tacksamt nog finns dock en rejäl glimt i ögat och lite putslustig situationshumor. Brost är naturligtvis en höjdpunkt i rollen som spökforskare (som gärna jobbar med ett dussintal öl under bältet). Även Patrik Ersgård själv är skoj som dryg brevbärare komplett med hästsvans, hånflin och bananer. Deras möte är farshumor på hög nivå.
Men mitt bland alla knasigheter finns här är en stundtals ganska otäck spökrysare. Ersgård har tagit tillvara på charmen i klassiker som ”Det spökar på Hill House” där man avvaktar med att synligöra hotet och bygger upp stämning med hjälp av ljud och antaganden. Här finns ruggiga kameraåkningar och inzoomningar som skulle göra skaparna av ”Paranormal Activity” gröna av avundsjuka.
I ärlighetens namn så hade detta varit en ganska snabbglömd och anonym film om den varit amerikansk. Men svenskheten gör den både rolig och spännande, en ovanlig kombination för en ovanlig svensk genre. Den är klart mindre spektakulär än ”Poltergeist” med effekter som är klart mer rara än häftiga men den är samtidigt mer underhållande än exempelvis ”Huset som Gud glömde”. ”Besökarna” är en sann kultfilm som jag gärna återbesöker.