Det var bara en kort tidsfråga innan filmen om världens mest ökända hacker, Julian Assange, skulle landa. Oscarsvinnaren Alex Gibneys dokumentär gräver i både fakta och Assanges såväl som Bradley Mannings personligheter och det är högst intressant. Men den optimistiska speltiden tar ut sin rätt och Gibney kan inte riktigt försvara vissa personliga attacker på sina objekt.
Få kändisar utan någon karriär inom varken nöje, sport eller politik kan ha en sådan fördelad grupp anhängare respektive motståndare som Julian Assange. Den gamle australienske journalisten stämplades snabbt som både förrädare och terrorist när han via Wikileaks spred hemlighetsstämplade dokument och videos. Av andra hyllades han som frihetshjälte. Vad man än har för åsikt så är det svårt att inte imponeras av hans drivkraft och vad han åstadkommit.
I historien finns också amerikanske soldaten Bradley Manning som laddade ner och läckte hundratals hemliga dokument från militära databaser. Assange och Manning, vars homosexualitet höjts till något tveksamt relevant, är filmens huvudkaraktärer. Två slags antihjältar som under filmens gång – vad som upplevs vara genom regissören Gibneys (Oscarsbelönad för krigstortyrdokumentären ”Taxi to the Dark Side”) ögon – förvandlas till skurk respektive martyr.
Vad som bör nämnas är att Assange inte deltagit i filmen själv och inte direkt förvånande tagit avstånd från den. Han får dock utrymme genom andra, handplockade intervjuer medan den fortfarande fängslade Manning enbart målas upp genom citat, foton och intervjuer med bekanta. Gibney målar upp personerna i fråga med sin egen, personliga pensel men medan han undviker sin egen åsikt om deras gärningar så framkommer en del personliga attacker i form av inte helt relevanta detaljer.
Manning framställs som en ensam, udda och deprimerad outsider med könsidentifieringsproblem och en fjollig framtoning. Assange blir – visserligen genom en del intervjuer – en arrogant, självbelåten skitstövel. Även Adrian Lamo, hackern som angav Manning till FBI, utmärks med Asperger. Om tanken är att göra en poäng av att olyckliga enstöringar känner behov av att dela hemligheter för att förverkliga sig själva så missar man tyvärr målet. Vi får mest en handfull information om personer utan att egentligen förstå deras motivation.
Däremot är just information filmens starkaste sida. Gibney har vänt på varje sten och grävt sig djupare än under offentlig nyhetsdokumentation. Han låter samtliga parter få höras på ett eller annat håll och ger en ganska klar bild av situationen, vad som hänt och dess konsekvenser. Vare sig man är insatt eller inte så ges tillräckligt med kött på benen för att förstå Wikileaks och dess grundares inverkan på USA:s politiska sfär. Det är högst intressant, relevant och – trots en lång speltid och spretiga personporträtt – sevärt.