Ben Stillers mest ambitiösa regiprojekt hittills placeras med fördel någonstans mellan ”Forrest Gump” och Tim Burtons ”Big Fish” i filmhyllan. Det är feelgood i lyxförpackning som samtidigt levererar en elegi över fotojournalistikens (egentligen vilken bransch man vill) förändrade arbetsvillkor i ett digital och brysk företagskultur där individen har reducerats till legoklossar för inhyrda mellanchefer.
”The Secret Life of Walter Mitty” var från början namnet på en popkulturellt inflytelserik novell av den amerikanske serietecknaren, journalisten och humoristen James Thurber. Den filmatiserades 1947 med reservationen ”loosely based on” och har sedan tidigt nittiotal varit aktuell för en remake, där tunga institutioner som Walt Disney Pictures, Jim Carrey och Steven Spielberg alla har visat intresse vid något tillfälle. När projektet till slut undkom utvecklingslimbot var det Ben Stiller som knep både regissörsstolen och huvudrollen. Hans film avviker liksom den första från originalberättelsen vad gäller en hel del detaljer men behåller den bärande idén om en anonym hjälte som kompenserar för sitt händelsefattiga liv genom intensiva och ofta skruvade dagdrömmar.
Walter Mitty kan helt sonika, gärna mitt i ett samtal eller annan situation där det är som mest olämpligt, logga ur fullständigt och under apatisk tystnad förlora sig i ett påhittat händelseförlopp där han själv är iklädd rollen som hjälte, kvinnotjusare eller vad det nu kan vara. Dessa plötsliga episoder står i våldsam kontrast till verkligheten och är ofta mycket roliga; lite som de ”cutaway gags” som den animerade serien ”Family Guy” tidigt gjorde till sitt varumärke. Stiller använder detta grepp ganska intensivt under filmens första halvtimme, möjligtvis ängslig för att den i övrigt sobra och lågmält humoristiska atmosfären inte ska räcka till för att övertyga publiken, men överger sedan gimmicken helt och hållet. Det är nog klokt, eftersom den egentligen inte tillför handlingen just någonting.
Vid det laget har den inledningsvis passive och blyge Walter Mitty också gett sig ut på en halsbrytande resa till Grönland för att spåra upp en ansedd naturfotograf (en extremt väderbiten Sean Penn), och ersätter på det viset vad det lider sitt behov av verklighetsflykt med ett helhetsgrepp på livet och äventyret. Allt för att rädda den sista utgåvan av den ansedda tidskrift som han jobbar på, och för att få ihop det med Kristen Wiig, som spelar en nyligen frånskild kollega. Att se Wiig på vita duken är alltid ett privilegium, även om hon här mest ska spela ljuvlig och inte får särskilt mycket svängrum för sin komiska begåvning. Det är svårt att inte imponeras av det faktum att Ben Stiller lyckas göra en film vars hela budskap och premiss är det banala ”Carpe Diem” till något mer än en sötsliskig Hollywoodsaga. Även om kameralinsen hotar att imma igen av mysighet mot slutet så finns det en fräschör hos ”Walter Mitty” som kommer sig av Ben Stillers naiva uppriktighet – både bakom och framför kameran – och balansen mellan gapflabb och vuxen ”coming of age”-saga.
Gör man ett liknande naivt uppriktigt försök så kan ”The Secret Life of Walter Mitty” hjälpa en att suspendera cynismen ända fram till eftertexterna.Dessutom finns här ett par scener med den enskilt roligaste, överviktiga, kraftigt alkoholiserade och mest bedrövliga helikopterpilot som någonsin har fångats på film. Frågan är om inte biljettkostnaden kvittas i samma sekund som han ramlar in i bild.
Johan Svensson
info@mensworld.se