Noah är inbjudande och mäktig, visuellt imponerande. Den är också påfallande anonym i förhållande till sin litterära förlaga – detta kan naturligtvis vara både bra och dåligt beroende på ens grundhållning – och alldeles för utdragen.
Darren Aronofsky har som bekant fått rejäl assistans med PR-arbetet inför storsatsningen ”Noah”, då ett flertal religiösa grupper har upprörts enormt över tilltaget. Jag föreställer mig att de har protesterat av rena principskäl – teologiska texter får helt enkelt inte omsättas i vräkig Hollywoodform – eftersom själva filmen överlag måste betraktas som harmlös både i fråga om religionskritik och förvrängning av ursprungshistorien. Russell Crowes rollfigur Noak är en familjefar och praktiserande vegetarian som störs i sin gudfruktiga tillvaro av hotfulla drömmar om en förestående syndaflod. Han upplever sig som utvald av Skaparen, så kallas Gud konsekvent filmen igenom, att bygga en gigantisk ark som skyddsrum för sin familj och två representanter för varje djurart som finns på jorden.
I detta företag får han hjälp av en mindre pluton fallna änglar som har straffats för tidigare överträdelser och nu har formen av en sorts ledbrutna, knaggliga stenjättar. Man kan föreställa sig att enterna från ”Sagan om Ringen” skulle se ut så här om man hade kört dem några varv i en cementblandare och smittat ned hela gänget med böldpest (här gör sig Aronofskys kreativa friheter med det befintliga materialet mycket gällande). Skeppsbyggandet fortskrider hur som helst i full harmoni när en vresig ättling till Kain – som ju slog ihjäl sin bror Abel och vars avkomma här representerar allt som är dåligt med människosläktet – gärna vill följa med på båtresan tillsammans med sin armé. Konflikt uppstår när Noah mycket bestämt avvisar dem. Ett annat huvudbry för denne skäggige och principfaste hjälte är att hans styvdotter är oförmögen att föda barn, varför det ser minst sagt mörkt ut för den kommande generation som är tänkt att återbefolka jorden när Skaparen har låtit vattenmassorna dra sig undan. Detta dilemma samt den orubbliga envishet som Noah uppvisar gentemot sin familj får oproportionerligt stor plats i berättelsen.
Här finns också godbitar, bland annat ett avancerat montage där Aronofsky skildrar hela världens tillblivelseprocess, från ljudlöst mörker till människans uppkomst, och lyckas trycka in den första fiskens övergång till landlevande djur och Adam och Eva i samma händelsekedja. Det är en ruskigt snyggt utförd och ganska bisarr kompromiss som inte vill förarga vare sig evolutionister eller bokstavstrogna Bibelläsare. Kanske finns det tvärtom folk i båda lägren som orkar bli förfasade över en sådan osmaklig begreppsförvirring? I en gammeltestamentlig text av detta slag ska man givetvis inte vänta sig att hitta någon avancerad genusanalys av modernt snitt, och Aronofskys grundmaterial är när allt kommer omkring en saga som inte utan vidare går att trycka ned i en anakronistisk form från en nutida horisont.
Det hindrar inte att det känns ganska uddlöst och trist att se hur en skådespelerska som Jennifer Connelly reduceras till en honvarelse vars enda uppgift är att reagera förstående på sin makes olika påhitt. Det djärvaste hon får göra är att bli besviken på honom, och i ”Noah” består kvinnornas primära uppgift och värde, bokstavligt talat, i att vara fruktsamma nog för fortplantning. Detta budskap ligger helt enkelt sådär i tiden, i stark kontrast mot de allmängiltiga tankar som uttrycks om människans inneboende destruktivitet och vår oförmåga att inte skövla planeten vi bor på.
Betyg 3/5
Christian Ternstedt
christian@mensworld.se