Ibland får man stanna livets band. Idag var en dag då allt stannade och jag fick reflektera ganska starkt över hur saker och ting verkligen ligger till och är. Jag fick fundera en gång till på hur jag kände och med känslor rann tårarna på Sankt Eriksbron. Ibland tar jag på mig en roll i livet jag inte alltid borde ha. Ibland är det som att jag bara ger och ger.. tills det blir helt tomt. Jag bryr mig aldrig om pengar – aldrig. Jag tjänar inte mycket alls egentligen. Jag slavar för det jag dessutom får i lön. Jag jobbar tills svetten rinner ner för min rygg ibland och ibland fryser jag så jag får täcka händer med min tröjas ärmar medan varorna går över min scanner. Jag får utstå arga och glada ansikten, märkliga dramor, plötsliga händelser. Jag har dock aldrig sett på pengar som något man ska ha för sig själv – tvärtom. Man ska göra roliga saker både för sig själv och andra. Jag tror nämligen att många av oss ångrar tre saker när vi dör..
1. Att vi inte vågade.
2. Att vi inte tog oss tid.
3. Att vi snålade.
Jag vet hur det ser ut när någon dör. Jag vet vad man tänker på, vad man ville ha gjort, vad man hoppades skulle hända. Jag har sett det själv och sedan dess har jag alltid velat att var dag, särskilt kanske de lediga, så ska jag förgylla både mitt men också andras liv så mycket jag kan. Jag vill vara den som bjussar på en öl, som berättar för folk hur bra dom är och som gör att alla mår bra. Jag vill alltid göra det lilla extra för andra. Jag vill dock inte utnyttjas. Många gånger har det hänt och många gånger har jag fått backa tillbaka. Jag vill vara den som folk kan säga ”fan vad hon ansträngde sig för andras skull” om när jag gått bort. Inte den som bara tänkte på sig själv.
I en värld där man inte förstår vad som är viktigt, alltså i de flesta människors värld där man kanske inte har varit med om att förlora något eller någon man älskar, så blir det lätt så. Man glömmer vad andra har för betydelse. Man går till sitt kneg, äter sin matlåda, gör sin grej, går hem och sover. Man går på krogen till helgen, dricker sin öl, blir salongs, åker taxi hem och vaknar upp bakis. Man gör det och man gör det i sin egen värld. Den delas inte. Man ser inte andra, vad andra ser hos en, och man kanske egentligen inte bryr sig om det. Det finns ingen guldkant. Det finns ”som det brukar vara” och ingenting mer. Och det är okej så.
Jag har velat se på mitt liv som en rolig bok. Ibland allvarlig med sina mörkare tankar och många mardrömmar, men oftast ganska tokig, ganska vågad. I var kapitel finns ett stycke av något nytt jag kommit på som ska göras och i de allra flesta flera hundra idéer om ännu fler saker. Saker jag själv inte gjort, saker andra inte gjort, saker man tvistat till, saker man gjort om på andra platser eller vis. Jag har velat vara den som inte bara ger en glimt solsken – utan hela solen. Jag vill överdriva. Jag vill överdriva glädjande saker. Hela tiden. I var kapitel.
Jag vill överraska mig, överraska andra, överraska i boken om mitt liv om och om igen. Jag vill bli överraskad, vill att det tar plötsliga vändningar, vill så gärna att give and take satt i ryggraden hos alla människor. Att alla hade samma tankar om varandra – att alltid vela göra sitt yttersta för att inte bara ge solsken i andras liv – utan just hela solen.
På bron förstår jag med en snabb titt på bankkontot att jag varken har sol eller mycket pengar kvar. Och pengar är inte bara pengar – det är tid. Min tid på mitt jobb.
Och jag önskar att.. att min bok fick en vändning.