Jag blir lack när en killkompis skriver i chatten och ber mig höra av mig till en person som sårade mig för några månader sedan. Hans anledning till varför? Jo, den personen skulle tydligen behöva en sådan som jag i sitt liv.
Here comes the catch; jag har slutat att dra upp människor som aldrig drar upp mig.
Jag orkar inte lägga min tid på människor som inte ser värdet i just tid. De som inte arbetar hårt, inte sitter vakna om nätterna och svettas medan de pluggar, som inte behöver fördela sovtimmar mellan veckans dagar, som inte typ alltid måste säga nej till roliga saker som tar lång tid för att de har alldeles för mycket att göra. Jag orkar inte det mer. Jag vill omge mig med folk som vet vad tid är värt, som jobbar och gör något. Jag kan inte längre vara med folk som inte förstår hur det är för mig att arbeta på två jobb, studera och få ihop ett slags kul liv på det.
Jag är innerligt trött på att vara den där vännen som alla räknar med alltid ska finnas där oavsett om man är ett gris-svin och sviker mig in i hjärteroten. Jag vill ha den där grundläggande respekten att man faktiskt är lite rädd om sin vänskap till mig. Jag vill dessutom inte att alla ska tro att jag alltid, alltid förlåter. Jag gör helt enkelt inte det. Jag har en gräns och ibland händer det att någon når den och då vill jag helt enkelt inte mer. Då trycker jag på off-knappen och drar.
Jag kommer inte vara en coach till människor som bara använder mig för just det. Jag vill ha vänner som också mår bra, som också har en slags värdighet kvar i kroppen, som också vill ge och ta. Inte vänner som bara sitter på röven och inte gör något. Jag är liksom trött på det. Jag är trött på vänner som aldrig har råd för att de helt enkelt inte orkar eller vill jobba. Jag vill ha normala, vanliga kompisar som är vuxna, som tar ansvar och som försöker förverkliga sina drömmar.
Jag vill inte längre vara den där man ser upp till. Jag vill vara den man känner sig lik, den man kan jämföra sig med.
Och den här insikten, den här tanken får jag tacka min pojkvän för. Det är han som har fått mig att förstå att man inte alls måste vara vän med alla, att man visst kan se till sina egna intressen i första hand, sina egna ”vad är bra för mig” liksom.
Just nu vill jag ha ambitiösa människor omkring mig med ordnade liv. Folk som rycker tag i sig själva och säger ”nä, nu jävlar ordnar jag fan detta”. Inte folk som sätter på sig offerkoftan och hashtaggar att de inte orkar mer. Fuck that shit.