Det var ett händelserikt år, 1989. Berlinmuren föll, Roxette toppade Billboardlistan och Christer Pettersson frikändes för Palmemordet.
Paula Abdul var den hetaste artisten (på mer än ett sätt), på tv kollade man på Våra värsta år och följde man modet var det en LA Raiders- eller San Francisco 49ers-jacka som gällde.
USA var definitivt landet som lockade en 15-åring mest. Och nu skulle drömmen gå i uppfyllelse. Jag skulle resa till Florida.
Jag var full av förhoppningar och förväntningar inför avfärden till det stora landet i väst.
Det var jag, farsan och syrran som åkte, en vecka innan jul.
Givetvis fanns ett besök på Disney World i Orlando med på vårt program. Kalle Anka hade varit väldigt viktig för mig under min uppväxt. Jag prenumererade på finska Kalle Anka. Jag och systern fick läsa den ihop för ingen av oss ville låta den andre få nöjet att läsa tidningen först. Med en aggressiv armbåge i sidan markerade man när man läst klart ett uppslag.
Jag hade även frågat min mor om det fanns en möjlighet att Kalle Anka levde på riktigt.
– Kanske på en annan planet? Man vet ju inte, människan kanske inte hittat den planeten än?
Jag grep efter halmstrån. Jag ville att Kalle Anka och hans vänner skulle vara levande, inte seriefigurer. Jag ville vara kompis med Janne Långben, han var rolig. Jag hade gett den Stora Stygga Vargen ett uppmuntrande ord för jag tyckte synd om honom som aldrig fick äta upp de i mina ögon väldigt dryga små grisarna. Jag hade gett Kajsa Anka en present. Kanske choklad. Jag var lite förtjust i henne, tyckte hon var attraktiv med sina långa ögonfransar.
När Kalle Anka fyllde 50 år 1984 hade tidningen en teckningstävling med fina priser. Jag skickade in en pärltavla där Kalle Anka tog emot en present från Joakim von Anka. Jag vann inget, men fick ett omnämnande i tidningen. Jag var så stolt.
Nu var jag 15 år. Jag var närmare 190 centimeter lång och vägde knappt 60 kilo. Jag hade tandställning, moppemustasch, unibrow och en frisyr som – ja, inte var någon riktig frisyr. Det var bara hår som växte. Som om någon kastat en handfull halm på min hjässa från 50 meters håll.
Det var länge sedan jag prenumererade på Kalle Anka, annan lektyr och andra intressen var viktigare. Men att få komma till Disney World … det var som om jag blev sex år igen.
Och jag tycker det är synd att Kalle Anka verkar ha tappat mark hos dagens barn. När jag var liten var det ytterst sällan det visades tecknade serier på tv. Kalle Anka och hans vänner firar jul var heligt. Vi hade grannar som hade spelat in julaftonsprogrammet på VHS och sedan kollade på det året runt. Det borde vara skamstraff på sådant.
Barn i dag verkar inte alls uppskatta Kalles julfirande på samma sätt som min generation gjorde. Det är otroligt synd eftersom Disney har så mycket att erbjuda.
Nu är jag själv farsa till tre barn, de två äldsta är sju och fem år. Dottern på fem är helt såld på prinsessor. Hon har flera uppsättningar prinsesskläder och de enda godnattsagorna som duger är de om Snövit, Askungen, Törnrosa och Sjöjungfrun Ariel. Med stora ögon, fulla med både beundran och avundsjuka har hon tittar på mina fotografier från Disney World där jag står framför det gigantiska slottet som syns i introt i alla Disneyfilmer.
Och det är nu, som far till tre barn, som jag insett hur bra det skulle vara för dem att få uppleva Disneys värld. Jag minns än i dag, 24 år efter mitt besök på Disney World hur stort det var för mig. Och nu behöver man ju inte längre resa över Atlanten för att komma till ett Disneyland. Det finns ju ett i Paris.
Det är ju bara självklart. We’re going to Disneyland!
Resesajten ving.se har en bloggtävling där förstapriset är en familjeresa till Disneyland Paris så är det något jag får satsa på att ta hem. Det skulle barnen uppskatta stort.
Ving har annars väldigt trevliga paketresor till Disneyland Paris, man bor på hotell som ligger bara ett stenkast från parkerna, showerna och de övriga platserna där det händer.
http://www.ving.se/frankrike/paris
Jag har rest med Ving tidigare och det har alltid varit mycket trivsamma och lyckade resor.