Så snabbt ett helt liv passerar. Så ännu mycket fortare ett år springer iväg. Nu är det All Helgona igen. Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig minnet försvinna. Minnet av dem som checkat ut, de som gått över till ”den andra sidan” – de som passerat gränsen och nu besitter kunskapen om vad som händer när hjärtat slutat slå. Om det nu händer något då eller om det är finito och evigt mörker. Det är därför vi skall tända ett, eller flera ljus för dem som inte längre finns kvar ty tänder vi detta ljus och hedrar minnet av dem lever de på sätt och vis vidare. Så tänker många och det är nog därför det vallfärdar ca 50 000 människor till Skogskyrkogården denna helg, som till ett ljusets och minnets Woodstock.
Jag har ett litet ”altare” vid min arbetsplats i källaren hemma. Det finns alltid där och idag lyser ett ljus upp. Det är några av farsans grejer som jag placerat ut, några av hans typiska och för honom livsnödvändiga prylar. Hans läsglasögon, hans silverrova, hans cigarettpapper och etui samt ett kort på honom och på gatan där vi barn bodde och växte upp – Harald Stakegatan i Göteborg. Bonusinfo. Farsan hette Harald och bodde alltså på Harald Stakegatan. Det försatte honom i många prekära situationer. Han går alltid bredvid mig även om hans fotsteg inte längre gör avtryck i sanden. Så länge jag minns och hedrar honom lever han vidare. Således är han inte död. För mig.
Eftersom det är All Helgona helg nu fylls tidningarna med artiklar om döden. Eller rättare sagt artiklar om dödens bransch – Begravningsbranschen. Artiklar med statisk statistik och uppställningar. Inte minst samma gamla tjatiga ”Allt fler kremeras” etcetera. Jag skrev själv en artikel i ämnet på SVT Debatt´s hemsida http://www.svt.se/opinion/det-ar-for-dyrt-att-do-i-sverige-idag En del av det jag skrev i den artikeln står jag inte för idag. Jag har kommit att ändra mycket av mina åsikter om tex. prissättning. Den som bla. Fonus och de SBF-anslutna begravningsbyråerna tillämpar ( SBF – Sveriges Begravningsbyråers förbund ) Deras prissättning är en garant för att man kan tillhandahålla en värdig och säker hantering av de avlidna från det sista hjärtslaget till graven eller krematorieugnen.
Dessa två aktörer – Fonus och tex. den största begravningskedjan med SBF – anslutning, IGNIS har allt under ett tak så att säga. Egna transport och bisättningsavdelningar, jurister, kontorspersonal och mycket annat. Organisationer med en enda målsättning – att säkerställa en värdig hantering av de avlidna och ett korrekt tillika omsorgsfullt omhändertagande av de anhöriga. Man aktar sig noga för underlevarantörs-träsket även om man ibland pga. hög arbetsbelastning nödgas avvända sig av sådana. Dessa är dock noggrant utvalda och uppfyller alla de höga krav båda dessa företag ställer. Det är kostsamt att hålla sig med slika organisationer och logiskt nog måste därför en begravning få kosta.
Emellertid tillhandahåller bägge dessa aktörer även billigare alternativ som till exempel så kallade ”direktare” – dvs. direktkremationer utan ceremonier vilka nämndes i en artikel i DN igår. I samma artikel vidrördes så kallade nätbegravningsbyråer – återigen som ett nytt och revolutionerande alternativ. Ovan nämnda företag har erbjudit sina kunder möjlighet att själva knappa in sitt begravningsalternativ på nätet sedan Dackefejden. Det är inget nytt fenomen men begravningsbyråer på nätet poppar nu upp som julgransförsäljare i december. Alla med samma motto. Som om man uppfunnit hjulet. Exempelvis http://www.funera.se/ I gårdagens artikel i DN sa en mycket klok man vad det verkar – Göran Sporre på begravningsbyrån Caleum – följande;
”Det finns numera internetbyråer där kunder kan boka via nätet där det inte ställs några kontrollfrågor om direktkremering och om anhöriga är överens. Det kan bli ett extra sorgligt slut på en persons liv om barnen snabbt beställer direktkremering på nätet, utan att fråga andra anhöriga om de kanske vill ha en traditionell begravningsceremoni med kista” DN
Min personliga uppfattning, min högst subjektiva alltså, är att internetbyråer slikt ovan nämnda i dagsläget inte är 100 % ”tillförlitliga” Man använder sig bland annat av en löst sammansatt grupp underleverantörer vilka SBF eller Fonus inte skulle ta i ens med tång. Man saknar erfarenhet av begravningsbranschen – dvs. huvudsakligen på chefsnivå. Men visst, man lyckas säkert med konststycket att anordna värdiga begravningsceremonier ungefär som en packad dartspelare på bykrogen ibland måste träffa tavlan. Tvivelsutan, framtiden ligger för dem – det är till och med möjligt att de redan är svenska mästare på direkremationer. Men ännu kan de inte tälja guld med täljkniv i begravningsbranschen.
De kommande 10 åren kommer traditionella begravningsbyråer att fortsätta dominera avsevärt. Anhöriga vill ha en personlig kontakt vid anordnande av begravning. Man vill inte ha en klinisk websida med olika kryssalternativ, Det är naturligt och sunt och något vi skall hålla fast vid – en erfaren, empatisk och mänsklig kundrådgivare vilken vägleder en från dödsfall till begravning är guld värd tillika en garant för att det inte går fel på vägen. För att parafrasera John Steinbeck; ”Kista på villovägar”
Begravning av en nära anhörig är något man minns resten av livet. Min farsa begravdes 1994 och jag minns det som igår. Hur jag höll i en hartass jag fick av honom när jag skulle börja första klass, hur jag såg på hans kista och hur jag kämpade med att hålla tillbaks tårarna under den fina begravningsceremonin. Begravningen blev en komponent, en fundamental sådan, för att bibehålla minnet av gubben. Det är inte mer komplicerat en så. En värdig begravningscermoni kan till och med sållas in gruppen ”betydelsefulla svenska traditioner” – om det nu finns någon sådan.
Å andra sidan – internetbyråer är säkert ett utmärkt alternativ för den city-chica, rationella människan vilken önskar att dygnet hade 48 timmar – dvs. den upptagne storstadsbon. Det är säkert perfekt även för den som inte hade nära kontakt med den avlidne – att genom några knapptryckningar se till att en släkting man inte träffade särskilt ofta eller alls lotsas till den eviga vilan. Det är säkert bra på fler sätt men i och med att gedigen erfarenhet ännu så länge är en bristvara i denna del av begravningsbranschen är en sak utomordentligt viktigt att tänka på – en begravning kan man inte göra om.
Men som jag inledde – nu är det Allhelgonahelg och nu tänder vi ljus för dom vi har mist, som inte längre finns kvar. Vi hedrar våra förfäder, våra föräldrar, nära och kära – var och en på sitt eget sätt. Dom finns inte bland oss längre men de påverkar oss i allra högsta grad fortfarande. De gjorde oss till dem vi är idag – på gott och ont och det måste/vill vi leva med. Jag är 47 mil från min far, mor och tre bröders gravar så jag får tända ljus på ett annat sätt istället. Bland annat genom att titta på det lilla altare jag gjort och som finns på kortet jag inledde detta skrivande med. På kortet nedan är det jag till höger.
Året är 1967, jag var åtta år. Sommarlov – en ändlös ocean av tid. High Chaparall gick på svartvit tv och vi lekte Manolito & co från gryning till skymning. Döden var långt, mycket långt borta. Inget man tänkte på alls. Idag är liemannen ständigt närvarande. Dels genom mitt jobb men inte minst genom att ju äldre man blir, desto fler människor man känner faller ifrån. Man liksom knuffas sakta men oåterkalleligt mot sitt eget frånfälle. Det känns trist – till och med meningslöst. Aldrig har det varit roligare att leva än nu. Med min lille son som varje dag tänder ljus i mitt hjärta. En dag – när jag är borta – vill jag att han då skall hålla i detta kort med en vuxen mans hand och titta på det med värme, minnas mig – kanske till med i vinden i hans hår höra mig viska hur mycket jag älskar honom, älskade honom och alltid kommer att älska honom.
Allhelgonahelgen är höjdpunkten på året då man hedrar de som rest iväg för att inte komma åter men som ni alla känner till – vi tänker på dem alla de andra 364 dagarna med. Personligen brukar jag så fort tillfälle gives ta mig till graven uppe på kullen vid Kvibergs kyrkogård. Till exempel en fin sommardag. Lägga mig på gravens golv av gräs och ”jorda” med dem därnere. Det känns fint att ligga där, titta upp mot en klarblå himmel och minnas dem man inte kan glömma. Ha en varm och fin Allhelgona alla.
