För länge sedan var jag och hämtade en liten flicka, en väldigt liten flicka, i en annan del av landet – långt borta. Hon hade knapp hunnit börja sitt liv innan hennes lilla hjärta slutade slå. Nu skulle hon hem till Stockholm. Jag kan fortfarande inte glömma henne – hon finns i mina tankar varje dag.
På vägen dit kände jag inget särskilt utan tänkte mest på vardagliga saker när jag styrde bilen genom landskapen och såg det fantastiska land vi lever i målas upp framför vindrutan. Jag lyssnade på min favoritplatta när det handlar om bilkörning – The River med Bruce Springsteen. Den ultimata bilkörningsplattan.
Men när jag lade ner det lilla barnet i kistan förändrades dagen och en långt tid därefter. Så ledsamt att se hennes lilla klädpåse och gosedjur, så sorgligt och tungt. Lilla fina flicka som aldrig fick börja sitt jordeliv och uppleva de saker som ett mänskligt leverne bär med sig.
När jag lämnade staden där hon checkade ut utan att egentligen ha hunnit checka in kände jag ett monumentalt vemod, en slags sorg och ett djupt medlidande med hennes föräldrar. Jag körde lugnt, fint och av respekt för min passagerare hade jag ingen musik på. Det behövdes inte heller – tankarna fyllde mer än väl mitt huvud.
Jag passerade väldiga fält med bördig åkermark, kände doft av vår och gödsel strömma in igenom den lilla glipan som sidorutan lämnade, mindes och tänkte på min egen barndom när jag på en 4-årings brunbrända sommarbarnsben tidigt varje morgon sprang upp och ut till kohagarna för att titta på de i mina ögon vackra djuren när de betade.
Min barndoms dofter gödsel, Salubrin, gräs och tången i det bohuslänska salthavet fungerar ibland som ett välgörande balsam i min själ. Dofterna dyker alltid upp när jag tänker på de där åren och jag tänkte på min fina lilla passagerares alla intryck som hon aldrig kom att få uppleva.
Bara ett litet kort, flyktigt besök på den här goda jorden – god och underbar som den faktiskt är, trots allt. Jag tänkte på att så mycket av det de flesta av oss tar för självklart när vi stiger upp på morgonen och brygger vårt kaffe – det står andra på knä och ber om. Allt är inte självklart, på en sekund kan rubbet förändras och förvandla ett himmelrike till helvete.
När jag satt där i bilen på väg hem och till den lilla flickans slutdestination kände jag en enorm ödmjuk tacksamhet över att man har de så bra som man har det. En god hälsa, nära som älskar en, fina vänner och att få bo i ett land förskonat från krig och elände. Att försöka ge sig på att räkna upp allt man borde vara djup tacksam för på daglig basis låter sig inte göras.
Det är så oändligt mycket. En av de bästa gåvorna man har fått som människa det är förmågan att kunna eftertanke och att kunna ta till sig denna. Att få göra en restart i vardagen, en känslomässig uppdatering om man så vill. Med djup tacksamhet för det jag har lovar jag att inte gnälla över skitsaker på Twitter och annorstädes – på ett tag.
Och Du Lilla Fina Flicka – även om du lämnat dina nära och kära samt oss andra kommer du ändå att gå bredvid oss fast dina fotspår inte gör avtryck i sanden längre. Det fungerar så lilla vän och tack för att gåvan det var att få bära dig den sista biten.