Jag kom att tänka på en sak när jag och min pojkvän satt i bilen på väg till Stockholm ifrån Örebro nu i fredags. Är det inte märkligt hur många människor som har svårt för det där med självinsikt? Jag menar.. det är så många som kan svara ”jag vet inte hur jag är, det får andra avgöra” när de sitter på en arbetsintervju, men i verkligheten är de inte alls människor som vill definieras utav andra – tvärtom. De kan stå och peka med hela handen på människor i sin omgivning och berätta för andra hur de är och borde vara, men kan inte ta kritiken själva.. alls.
Jag menar att det är konstigt att vissa människor inte bara kan sätta sig ner, kartlägga sina personligheter och börja få förståelse för vissa saker. Kolla på mig som ett exempel; jag får panikångest av att resa. Vad gör jag åt det? Jo, jag tar betablockerare och sover bra natten till flyget ska gå. Jag informerar snällt och tydligt om detta för de som ev. kan drabbas och jag berättar gärna noggrant om hur det känns, vad man kan göra för att hjälpa och vad som triggar det. Jag gör inte detta enbart för andras skull – utan också min egen. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig som blivit traumatiserad av min systers sjukdom och död. Jag vill att folk ska ha lite förståelse – that’s it. Inget annat. Detta vill jag för att även förståelse kan öka min trygghet och dämpa min panikångest. Det blir en win-win.
Jag har varit tillsammans med killar som inte alls har kunnat gå in i sig själva, se på sina beteenden och göra om, göra rätt. De har ofta sagt att jag är överkänslig, att jag är drama och att jag överreagerar. När jag och min kille satt på tåget häromdagen så sa jag till och med till honom att jag nu i efterhand inte kan förstå hur man ens har kunnat hitta så många ömma punkter att trycka på hos mig. Hur man ens har kunnat få mig att vara så bråkig tillbaka. Det är nämligen svårt att få mig dramatisk. Förutom på fyllan, men jag har slutat dricka på det viset.
Men är det inte märkligt? Är det inte märkligt att den första lösningen folk verkar se är att alla andra ska anpassa sig efter dem och inte den lösningen då de lär känna sig själva på riktigt, förstår vilka brister och vilka kvalitéer man har och sedan antingen anpassar livet efter dessa egenskaper alt. anpassar sina egenskaper efter livet? Är det inte märkligt? Det tycker nämligen jag.