Det är när han lyfter upp mig i hallen, när vi kysser varandra och när han doftar parfymen jag gav honom i julklapp som jag känner att jag blir hel igen. Det är då tiden stannar sådär lyckligt som i filmer och jag kramar mig fast med mina ben runt hans midja medan han bär mig lika lätt som en liter mjölk. Det är då han mumlar i min nacke att han har saknat mig, drar ett djupt andetag för att känna den lilla parfym som finns kvar efter min visit på gymmet och sedan står vi så, i flera sekunder, som känns som minuter, som aldrig får ta slut.
”Är du kär i mig?”
– Nej, jag älskar dig.
Han rotar fram en jättefin filt i min absoluta favoritfärg och säger att det är en present till mig ifrån Andorra. Han säger att han inte vill att jag ska frysa hela tiden, att den ska hålla mig varm.
– Ihop meeeed..
Och så tar han upp ett par mjukisbyxor i samma, fluffiga material och ger mig. Jag får tårar i ögonen och måste titta bort, måste hålla om honom och måste vända huvudet åt ett annat håll. Han tycker att det är trams, så han tar tag i mitt ansikte och kysser mig ändå. En tår lämnar mitt högra öga och försvinner under min haka. Ett hjärta slår hårdare än på länge och ännu en gång slår också tanken mig att det är såhär det ska vara, såhär det skulle bli. Det skulle varit vi hela tiden. Det skulle varit vi ifrån början.
Han lägger sitt huvud i mitt knä och mina naglar får vandra över hans taggiga strån medan hans alltid så intensiva ögon tittar glatt på mig. Han är lycklig. Jag är lycklig.
– Visst kommer du vara här i morgon också?
”Ja, heh.. jag har jobbkläderna med mig till på tisdag.”
– Åh, vad bra!
Han ler så mycket att hans ögon smalnar och fram lyser hans vackra små rynkor som berättar hans riktiga ålder. De rynkorna jag vill titta på nu. De rynkorna jag vill titta på i morgon. De rynkorna jag vill titta på jämt.
Han ropar att han älskar mig innan jag drar igen dörren till sovrummet och sätter mig med en dator i knät.
Och jag inser att jag lever i den absolut bästa tiden i mitt liv.