Den frågan har jag fått ett par gånger nu. Sanningen är nog tudelad. Men jag ser mig nog mest som väldigt ytlig. Det är för gemene man ett negativ ord men jag ser det inte så. Hela min uppväxt var allt om allvar och bejaka de stora livsfrågorna. Inte särskilt muntert. I skälva verket är jag helt utled på det. Att grotta ner sig i depressioner och förvillande tankar gör ingen glad.
Men yta. Yes. Det gör en glad. Så det är vad jag hållit på med de senaste åren och jag ber inte om ursäkt över det. Fotografera sexiga tjejer, dyka med vackra djur och resa till magiska platser och lyssna till metalrock. Det tilltalar mitt konstnärliga sinne. Det får mig att känna glädjande mervärde i mitt liv. Livet är vackert och det ska man njuta av så mycket man kan.
Men jag måste ändå tacka mina föräldrar för en lång jobbig lektion, vill någon utmana mig i en filosofisk grottdykning så kommer ni förlora fett. Jag kan. Men jag tycker inte det är kul någonstans. Men jag uppskattar människovärde och förmår att visa det. Det vet alla mina vänner och det är en lärdom jag uppskattar.
Så jag är nog både ytlig och djup. Bara berätta hur ni vill ha mig