Författare: Moviezine.se Recensioner

Bland dagens otaliga superhjältar på bio, ofta med mörka historier och plågade själar, är det lätt att glömma bort de mer lättsamma klassikerna som den första filmatiseringen av Superman. Visst är det lite fånigt och oförargligt men likt är en lättuggad serietidning så är det snyggt, underhållande och charmigt.

Superman och hans äventyr förverkligades redan på 1940-talet i en TV-serie med den i övrigt okända Kirk Alyn i titelrollen. Vi har senare sett honom som aningen enkelspårig hunk i TV-serierna ”Lois & Clark” och ”Smallville” samt i Bryan Singers snabbt glömda ”Superman Returns”. Det var dock i den framlidne Christopher Reeves skepnad biopubliken först kom att lära känna – och älska – mannen av stål.

Även den mest oengagerade icke-nörden kan storyn om hur vetenskapsmannen Jor-El skickar sitt spädbarn Kal-El till Jorden när han förutspår att deras planet Krypton kommer att förgöras. Hela denna inledning är för en icke insatt rätt löjlig om det inte vore för det briljanta rollvalet av Marlon Brando som Jor-El – det krävs en legend med hans pondus för att man ska tro på allt detta rymdbabbel.

Så småningom landar Stålis och historien på Jorden där en annan legend, Glenn Ford, agerar pojkens pappa för att förmedla några välvalda visdomsord innan han biter i gräset (för dramatikens skull, ni förstår). Vår hjälte växer upp, blir glasögonprydde Clark Kent (Reeve) och hamnar på Daily Planets tidningsredaktion där han hopplöst förälskar sig i Lois Lane (Margot Kidder). Allt är frid och fröjd tills Lex Luthor (Gene Hackman) börjar smida planer.

Ja, allt det här vet ni ju redan. Och även om för de som inte sett filmen så är det klassiska scenarior som gäller. Men i en sådan här film fungerar klyschorna. Dels för att den faktiskt var en av de första men främst för att det tillhör genren. Allt är gjort med glatt humör – man köper detaljer som att Lois Lane inte ser skillnad på Clark Kent/Stålmannen för den romantiska styrkan i historien.

Allt är lite extra med socker på – John Williams pampiga musik, actionscenerna som ofta liknar något ur en Irwin Allen-producerad katastroffilm, den diaboliske skurken och hans underhuggare förstärkt av den alltid lysande Gene Hackmans närvaro. Kidders Lois Lane är dessutom en aning vassare och mindre våpig än andra kärleksintressen i genren och det finns små, eftertänksamma sidohistorier som skurkens kvinnliga sidekick som ”aldrig får till det med de goda”.

Dagens superhjälte är mer allvarsam, dyster och ofta med ett mörkt förflutet och/eller plågad själ. Vi har sett det inte minst i Christopher Nolans Batman-trilogi och lär säkerligen få se det i Zack Snyders Superman-reboot ”Man of Steel”. Och visst finns det något lockande i att dyka ner i en superhjälte som dennas inre men därmed sagt så behövs ibland trikåklädda figurer som denna – en glad, hurtig Christopher Reeve med klämkäcka one-liners. Då gör det inte så mycket att specialeffekterna är föråldrade och speltiden på tok för generös. Det där barnsliga glädjeruset när Stålis räddar dagen infinner sig fortfarande.

Rappt levererad dialog som skulle göra Shakespeare stolt, fyller denna moderna tappning av bardens kanske mest älskade komedi. Tajming och smådetaljer gör detta till en av de roligaste versionerna – väl värd att se trots att det svajar på ett par punkter.

Regissören Josh Whedon var mitt i efterarbetet med storfilmen ”The Avengers” när han valde att på enbart 12 dagar filma sin version av Shakespeares klassiska komedi hemma i sitt eget hus i Santa Monica, Los Angeles. Rollistan fyllde han med – för honom – välbekanta ansikten från sin tid med tv-serier som ”Angel” och ”Buffy The Vampire Slayer” samt filmen ”The Cabin in the Woods”. För stora delar av publiken är det dock relativt okända namn trots sina långa resuméer.

För dem som missat handlingen fokuserar storyn på framför allt två kärlekspar. Beatrice och Benedick står inte ut med varandra, något de inte gör någon hemlighet av, vilket demonstreras i kanske den vassaste dialog som nånsin skrivits. Det finns ju en anledning till att Shakespeare anses vara den mästare han är. Uttrycket ”kärlek börjar alltid med bråk” beskriver situationen bra vad de här två anbelangar och genom list från deras vänner övertygas de om att de är översvallande förälskade i varandra.

Det andra paret består av de mer oskyldiga Hero (som är Beatrices kusin), och hundögde Claudio. Men även om de inte behöver någon övertalning för att hitta sin kära jobbar tillräckliga krafter emot deras förhållande för att skapa förvecklingar och hjärtesorg.

Whedon har valt att helt behålla originalspråket från Shakespeare. Däremot är handlingen förflyttad till nutida Los Angeles och accenterna som dialogen framförs på är tillika amerikanska.

När Baz Luhrmann år 1996 valde att modernisera ”Romeo och Julia” men behålla originaltexten var kritiker och publik delade inför resultatet – om än mestadels positiva. Samma sak gäller ”Much Ado About Nothing”. Liksom i en musikal när karaktärerna med jämna mellanrum brister ut i sång finns det ingen möjlighet att behålla någon slags illusion om historiens verklighet ens inom filmens egna ramar när traditionellt språk används i moderna miljöer. Det var helt enkelt lättare att övertygas av Emma Thompson och Kenneth Branagh i den tidigare versionen från 1993 som utspelade sig på bardens tid i Italien.

Men de med flit absurda inslagen i Shakespeares komedier gör att den som letar efter det verklighetstrogna borde söka någon annanstans. Därför tar det inte många minuters invänjning innan man kan njuta av den rappt framförda dialogen på samma sätt i denna moderna version. Jag till och med förvånas över hur smidigt det sker.

Whedon har också på ett mycket finurligt sätt använt den – i princip – enda lokal han har att jobba med och det känns aldrig begränsande. Små detaljer i de olika rummen som karaktärerna rör sig mellan spär på den redan sköna handlingen med några extra doser humor, och gör detta till den kanske roligaste versionen hittills. Och det görs med en lätt och ledig hand. Integrerandet av de puckade konstaplarna är också smart gjort utan att få för mycket drag av slapstick.

Nej, det är inte krocken mellan språk och miljö i den här tappningen som drar ned betyget en smula. Däremot är det svårt att ta den dramatiska utvecklingen mellan Hero och Claudio där hennes kyskhet ifrågasätts, samtidigt som filmen redan hintat om att sex före äktenskapet inte är konstigare i denna filmens verklighet än det är i dagens samhälle. Någon form av modernisering hade behövts här för att undvika den paradoxen.

Skådespelandet är överlag starkt, speciellt om man tar hänsyn till hur fort produktionen genomfördes och att få av skådisarna har teater-erfarenhet. Men det finns ögonblick när det svajar, när det märks att de inte riktigt tror på vad de säger eller kanske ens förstår innebörden i orden. Beatrice och Benedick har tex inga problem att övertyga oss om deras osämja i början, men är inte riktigt lika plausibla som betuttat par. Framför allt gör sig Alexis Denisof så otroligt mycket bättre som chauvinistisk mansgris än som kärlekskrank toffel.

Men det finns mycket att tycka om här. Tajming och minspel sitter som en smäck, och betygets 3:a är en stark sådan. Måste man välja föredrar jag versionen från 1993 en smula, men det bästa med film är att man faktiskt inte behöver göra ett val. Det finns gott om utrymme för flera uppfattningar och tappningar, och ”Much Ado About Nothing” anno 2013 har definitivt något att tillföra.

Ja, vad fan säger man? RZA, amerikansk hipphoppare av någon slags rang, har (med lite hjälp av Eli ”Hostel” Roth) snickrat ihop en kampsportsrulle som i ärlighetens namn inte är helt usel. I ”The Man with the Iron Fists” finns till och med tendenser på vad som skulle kunna bli riktigt underhållande. Nästan bra. Tyvärr är det bara tendenser, då hela hantverket snabbt går vilse i en onödigt rörig skog.

Och det är inte ens historien som är rörig. Åtminstone inte mycket, trots att ett helt gäng trådar ska hållas i luften, för det är ändå i grunden en ganska enkla historier, och klassiska i genren. En son ska hämnas sin faders död, en smed vill befria kvinnan han älskar, gammalt groll kommer fram i ljuset, och mitt i allt en massa guld som flera aktörer vill åt, och smeden (som gör coola vapen till alla klaner) hamnar i en position där han behöver försvara staden.

Vilket är mycket för en rulle på 90 minuter, men det tror jag beror mer på att filmen i sin första version var runt fyra timmar lång. Klart det blir lidande då. RZA ville även bygga upp en så komplett värld som möjligt, med klanerna, deras kläder, deras sätt att slåss, vapen, allt in i minsta detalj. En i högsta grad beundransvärd tanke men en som hade känts mer logisk om ”The Man with the Iron Fists” fått sina fyra timmar. Eller åtminstone några fler minuter.

Slagsmålsscenerna är inte mycket mer än okej, acceptabla fast ointressanta, och lider även av ett vanligt problem när framför allt Hollywood-publik finns i åtanke. Snabba klipp som ger svårighet att hänga med i slagen. Dock plus i kanten för en hyfsad mängd blod och några roliga makabra inslag. Alltid underhållande.

RZA spelar själv en av de stora rollerna, som smeden i byn, och är inte alls bra. En uttryckslös aktör. Oengagerad. Som regissör tillåter han dessutom lite väl mycket överspel från övriga aktörer, det finns en gräns för hur mycket ondskefullt skrattande som borde tillåtas i annat än rena parodier. Den enda som klagar överspelet med glans är Russel Crowe, och efter man frågat sig vad i hela fridens namn han gör i en rulle som denna, inser man att han verkar ha haft himla roligt under inspelning, och jag antar att det kan vara anledning nog.

Lucy Liu, känd från allt från ”Ally McBeal” till ”Kill Bill” och en massa däremellan, har också en stor roll och är överlag den som gör bäst ifrån sig. Pålitlig aktris.

Till filmens fördel kan även sägas att den tar sig lite med tiden. När de där tendenserna till någonting nästan bra börjar titta fram. Den är antagligen bäst någonstans i mitten, och absolut sämst i början, då berättarrösten måste mala på och fylla i mest, fylla i alldeles för mycket information som gissningsvis klipptes bort under slakten från fyra timmar till nittio minuter. Men den tar sig, och håller sig bitvis acceptabelt underhållande. Förutom när det blir för rörigt och fyllt av klyschor. Men förutom det. Då kan det vara bitvis underhållande.

Mycket små bitar. Men ändå.