Författare: Moviezine.se Recensioner

Kombinationen av kuppfilm och magiker är en rafflande tanke som här resulterat i rafflande underhållning. Ett härligt tempo och en drömensemble hade kunnat ro det här i hamn, om det inte vore för bristen på en karaktär att faktiskt bry sig om.

Här gäller det att hänga med: fyra diverse magiker väljs ut av mystisk främling för att sätta upp en magishow som går ut på att råna en bank – och skänka pengarna till publiken! En polis (Mark Ruffalo) sätts på fallet och får sällskap av en fransk Interpol-agent (”Inglourious Basterds”-stjärnan Mélanie Laurent) samtidigt som nästa show – och brott – planeras. Jakten kan börja!

Upplägget är från början befriande fyndigt och kul för en sådan här flådig Hollywood-produktion. Magiker ges sällan särskilt sympatisk behandling på film (se: ”Burt Wonderstone”) så det är trevligt med en film där de lyfts fram som lite coolare, snyggare rockstjärnor. Själva showerna är filmens höjdpunkter och oförutsägbarheten dess styrka. Vi vet inte vad som ska hända och efter det hänt vet vi (inte alltid åtminstone) hur det gått till.

Att vi sedan skäms bort med en utomordentlig rollista är ingen nackdel heller. Ruffalo får en tillräckligt bitig och välförtjänt huvudroll och Morgan Freeman har en tacksamt (för honom) ovanlig skurkroll som TV-stjärna känd för att avslöja bedragare. Som magikerna ser vi spännande ansikten som Jesse Eisenberg, Woody Harrelson, Isla Fisher och Dave Franco (James lillebror som äntligen börjar få lite intressanta roller) även om de får ganska begränsat utrymme.

Och däri ligger ett stort problem med filmen. Låt gå att själva filmen kan avfärdas som lättsam underhållning med lagom svårgissade twistar. Men det finns ett fokusproblem då man inte riktigt vet vem man ska följa eller ens bry sig om. Katt-och-råtta-leken mellan polis och magiker funkar sådär när vi knappt lär känna magikerna, vilket särskilt blir konstigt när man rollsatt två av dem med välkända, Oscarsnominerade skådespelare. 

Det är lurigt och klurigt men lite tomt. Här hade behövts en vassare regissör än Louis Leterrier, vars senaste spektakel ”Clash of the Titans” säger en hel del om hans begränsade talang. Med lite mer fokus på karaktärsutveckling hade detta kunnat bli en fullträff. Synd på en i övrigt spännande och underhållande show med gott om häftiga tricks, stunts och effekter. När det kommer till kuppfilm i år är ”Trance” fortfarande säkraste kortet i leken.

Manusduon bakom ”The Descendants” har dumpat Alexander Payne, behållt den dysfunktionella familjen och gjort Steve Carell jätteelak i historien om en ung grabb med som finner den fadersgestalt han sökt i en frispråkig vattenparks-arbetare. Jag sökte en ”Little Miss Sunshine”-gestalt och fann den i ”The Way Way Back.”

”The Way Way Back” markerar regidebuten för den Oscarsbelönade manusduon Nat Faxon och Jim Rash som tillsammans med Alexander Payne låg bakom ”The Descendants”, filmen återförenar ”Little Miss Sunshine”-duon Steve Carrell och Toni Collette och sett till tonen och historien här är det svårt att inte nämna dessa två filmer i samma mening.

Filmen har fått sitt namn efter det där bakåtvända sätet allra längst bak i en gammal stationsvagn som vi biobesökare får dela med den introverte och obekväme 14-åringen Duncan (Liam James) som likt Dwayne i ”Little Miss…” sitter med motvilligt på en resa med sin dysfunktionella familj. Resan går mot ett sommarhus på östkusten dit Duncans mamma Pam och hennes dryge nye kille Trent (Carell) dragit med Duncan och styvsystern Steph (Zoe Levin) för att låta dem se på när de vuxna dricker sig redlösa och beter sig som barn.

Det är befriande att se den annars så flamsige Steve Carell spela en nedtonad och framförallt rätt så osympatisk karaktär som kontrollfreaket och styvpappan Trent (älskar namnvalet), som frågar Duncan hur han skulle ranka sig själv på en skala från ett till tio, Duncan säger sex men Trent rättar honom som mer av en trea. Förståeligt nog söker sig Duncan så långt bort från denne man som möjligt och finner en diametralt motsatt fadersfigur bland de anställda vid den lokala vatten-parken dit han cyklar för att fördriva dagarna. Slackern Owen (Sam Rockwell) tar hela livet med en klackspark men gömmer ett stort hjärta bakom de ständiga skämten då han hjälper stackars Duncan med självkänslan på sitt eget vis.

Även om Carells insats är minnesvärd så råder inget tvivel om att det är Rockwell som stjäl showen med en av årets vassaste karaktärer, han har länge nosat på det breda genombrottet och jag hoppas ”The Way Way Back” leder honom hela vägen.

Som regidebut står sig ”The Way Way Back” utmärkt, den är en somrig, njutbar och underfundig coming-of-age-film som finner sin ton någonstans mellan filmer som ”Little Miss Sunshine”, ”The Kids Are All Right” och ”The Descendants” – vilket inte alls är fy skam. Den rappa dialogen gjuter liv i varje scen och levereras snyggt av den skickliga skådisensemblen, filmen tar inga vågade kliv men trampar heller aldrig snett.

Det enda som håller betyget nere en plupp är faktumet att historien aldrig bränner till på riktigt och bleknar något i den tredje akten. Filmen kittlar till många skratt och siktar mot hjärtat men når aldrig hela vägen in.

Det är alltid kul när det går bra för våra nordiska talanger. Åkerman fortsätter sno åt sig hyfsat framgångsrika roller och nu gör även danske regissören Kasper Barfoed (”Tempelriddarnas skatt”) Hollywood-debut. Tyvärr är de i sällskap av ett platt manus och en trött John Cusack.

Den senare spelar en underrättelseagent som under ett misslyckat uppdrag tvingas se en ung, oskyldig kvinna (ja, då är det ju extra hemskt) bli avrättad. Han får ångest, tvingas genomgå en psykologisk undersökning och ges uppdraget att beskydda en kodknäckare (Åkerman) ute på en isolerad CIA-station. Ett betydligt lugnare arbete – trodde han ja! Självfallet dyker skurkar upp och duon måste samarbeta för att överleva.

Jag har inte sett Barfoeds tidigare verk men kan i vilket fall tycka att det är en väldigt anonym axelryckare till språngbräda in i Hollywood. Den känns unket 90-talsaktig med den omaka duon som utvecklar en relation, damen i nöd som blir omkringburen minst två gånger för mycket och en final där Cusack – på allvar – går oberörd framför en explosion. Inte mycket till spoiler, jag lovar.

Mest trist är dock att se hur bitter och – ja, faktiskt – tråkig Cusack blivit. Jag älskade honom som stirrig neurotiker i kvalitetsfilm som ”Kulregn över Broadway”, ”I huvudet på John Malkovich” och ”High Fidelity”. Det är i komedins era han bäst hör hemma men på sistone har han tappat stinget och som här gjort som bäst halvdana försök till att vara actionhjälte. Precis som filmen i sig så saknar han glöd och intensitet.

Skådespelarvalet av Åkerman är inte heller helt lyckat. Även hon en begåvad komedienn känns malplacerad och inte en tillräckligt stark dramatisk talang för sammanhanget. Övriga roller är överflödiga med poänglösa försök till utveckling. Richard Brakes slemmiga, stereotypiska skurk (som bara existerar i tillbakablickar) skulle troligen passat bättre i en Bond-film från Roger Moores period.

I övrigt är själva historien tjatig och förutsägbar. Dialogen är hattig och ibland rent fånig – som när Cusack avslöjar en omskakande hemlighet för Åkerman varpå hon direkt börjar ifrågasätta hans livsval. När man desperat försöker injicera något slags budskap och sensmoral i slutet så har intresset gett upp för längesen. En extremt lättglömd thriller som hör hemma i den direkt-på-DVD-hög där den nu hamnar.

Sångerskan Edda Magnason gör en Hank von Helvete och långfilmsdebuterar i en roll som en folkkär inhemsk musikklenod, en ikonisk mediepersona som tusentals svenskar minns på lika många unika sätt, med miljoner tillhörande bilder och skiftande uppfattningar av och om.

Det blir väldigt snabbt uppenbart varför hon gör det. Blir det inte allra minst en Guldbaggenominering i huvudrollskategorin så ska jag genast omfamna rättshaverismen som livsfilosofi.

Peter Birros manus väljer på ett föredömligt sätt att koncentrera berättelsen om Monica Zetterlund, hon som Tage Danielsson en gång dubbade till ”ett lingonris som satts i cocktailglas”, till jazzsångerskans sextiotal. När ett helt liv ska skildras på film riskerar ju annars slutresultatet att kännas både redovisningsskyldigt och retligt fragmentariskt. Nu slipper man dessutom ålderssminkning och utfyllnadscollage, båda vanligt förekommande syndrom i den biografiska genren.

Ingen kan heller påstå att den här ungefärliga tioårsperioden inte innehåller tillräckligt många toppar och dalar, triumfer och nederlag för att leverera stoff minst lika många långfilmer.

Vi får följa den ensamstående mamman Monica Zetterlund, med New York-drömmar och mardrömmar om att sluta som växeltelefonist hemma i Hagfors, på en resa där viljan till självförverkligande inte tycks kunna kan blidkas av några offer. Trots vänskap, samarbeten eller kärleksrelationer med de flesta dåtida uppburna kulturmanligheter man kan tänka sig – Hasse och Tage, Beppe Wolgers, Povel Ramel, Vilgot Sjöman – förblir faderns skepticism och bitterhet en central inre konflikt för henne. Längtan efter hans godkännande stannar kvar trots allmänhetens intyg på hennes självklara talang, och en spirande karriär. Med ett turbulent kärleksliv, konstant turnerande och stundtals dynamiskt förhållande till alkohol blir också relationen till dottern i allra högsta grad lidande.

Det svänger med andra ord ordentligt vad gäller dramatiken, från schlagerfiaskon till nyförälskelser, stående ovationer på utsålda jazzklubbar till spritångande medvetslöshet på badrumsgolvet. Scenerna interfolieras givetvis av sångnummer där ett ångestridet framförande av Olle Adolphsons ”Trubbel” står ut allra mest.

Edda Magnason förmedlar en odiskutabel stjärnglans, ett frenetiskt driv och en ibland barnsligt hänsynslös självupptagenhet så övertygande att det stundtals verkar bli problematiskt för skådespelarna runt omkring henne att inte tyna bort i ett lätt valhänt och tafatt bakgrundssorl.

Monica Zetterlund prisades själv på 1972 års Guldbaggegala för sin rollprestation i ”Utvandrarna”, något som inte skildras i ”Monica Z”. Det hade annars kunnat vara en fin, meta-kanske-profetisk scen, inbillar jag mig.

Pixar leker med fenomenet monster i garderoben och levererar en för dem typiskt varm, rolig och tänkvärd familjefilm som lever fint på en fin idé och den välfungerande hopparningen av John Goodmans och Billy Crystals talanger.

De flesta har som barn varit mörkrädda för monster under sängen, utanför fönstret eller kanske oftast – i garderoben. Liksom i Pixars tidigare filmer så tog de tillvara på denna breda igenkänning och skildrade den med både värme, humor och en twist. Precis som när vi fick en bakomtitt på leksakers och småkryps liv så är idén med monsters vardag lika briljant som simpel.

Titelföretaget huserar i Monstropolis (ett extra fniss för filmnördar) där man samlar på barnskrik, som fungerar i energisyfte, genom att skicka diverse monster på skrämseluppdrag i barns sovrum. Redan inledningsvis driver man med storföretag och fabriksarbeten med detaljer som allt från konkurrens om resultatsiffror, häng vid kaffemaskinen eller som när en virusepidemi bryter ut (barn ryktas vara dödligt smittsamma).

Vår huvudrollsduo Sully och Mike är företagets stjärnmonster respektive enögda sidekick. De är en ganska klassisk men väl fungerande uppsättning omaka par som kompletterar varandra. Sully, den mjuka, vänliga jätten med ett hjärta av guld, och Mike, den snabbkäftade, småhysteriska lustigkurren. De är raktigenom sympatiska och ges liv av John Goodmans och Billy Crystals karaktäristiska röster som levererar skådespelarnas betydelsefulla charm och humor.

När en liten människoflicka smiter rakt i armarna på duon utbryter panik och det vanliga temat med faderskap som utvecklas under obekväma omständigheter är ett faktum. Men den komiska tajmingen och tempot är så perfekt, detaljerna (som monster som använder löständer och linser) så fyndiga, animeringen så snygg och karaktärerna så sympatiska att man överser det förutsägbara i storyn, och att en del slapstick kanske inte är lika rolig för vuxna som för de mindre.

Sen finns självfallet Pixars familjevänliga budskap – här handlar det om vänskap, att växa upp och hitta sig själv (plus en viss antikapitalistisk slänga). Det är fint utan att bli sliskigt sentimentalt och mitt i all springa-i-dörrar-komik så finns en söt men delvis hjärtskärande historia där vår huvudkaraktär inser att det han gör bäst skrämmer bort den han vill beskydda.

”Monsters Inc.” må ha hamnat i skuggan av Pixars senaste års succéer men är minst lika god, glad och underhållande. Och här finns som bonus små, kul filmreferenser för både de minderåriga Pixar-fansen och deras möjligen filmintresserade föräldrar. Notera blinkningar till både ”Armageddon” och ”Fargo” med Steve Buscemi, som dessutom är helt självklar som rösten till den skurkaktige kameleonten – bara en sådan sak!