Författare: Moviezine.se Recensioner

Det är med glädje som vi återser monsterduon Mike och Sully i Pixars första prequel. Det finns nog med charm och humor men själva historien inklusive dess oundvikliga moralkakor har vi sett några gånger för mycket.

”Monsters Inc.” var liksom Pixars andra filmer en frisk fläkt när den kom ut 2001. Pixars fantasi har dock ebbat ut en aning på sistone (se: ”Bilar 2”) och medan planer på en fortsättning till ”Hitta Nemo” smids så får då ”Monsters Inc.” en s.k. prequel med syfte att berätta huvudkaraktärernas förhistoria.

Vi följer Mike och Sully som unga när de ovetande om varandra börjar på titelskolan där de ska utbildas till att bli tillräckligt läskiga monster (för de som glömt första filmen så utvinns energi från barnskrik). Mike är en ambitiös, hårt arbetande men ensam och hopplöst icke-skrämmande monsterstudent medan Sully är en populär men lat glidare som lever på sin kända pappas efternamn. När de båda efter ett bråk stängs av från skolan tvingas de slå sig samman med skolans nördigaste studentförening för att vinna en monstertävling. Ja, vi kan alla se var detta leder…

Det är välbekanta moralkakor som serveras. ”Tillsammans är man starkare”, ”Peka inte finger åt andra”, etc. Men det blir aldrig övertydligt och funkar på en sympatiskt barnvänlig nivå. Bäst gillar jag Mikes historia om att inse sina brister och vad man faktiskt är bra på. Vad som lär gå många barn, speciellt svenska, över huvudena är dock collegemiljön och referenserna till den filmgenren.

Vi har alla de vanliga stereotyperna, från sportfånar och mobbare till gothare och den auktoritära rektorn – alla i monsterform självfallet. Problemet är att det inte känns direkt barnanpassat, som exempelvis en kvick parodi på ”Carrie”. Själva storyn är dessutom lite väl traditionell. Gruppen underdogs som gör succé mot alla odds har vi sett oräkneligt antal gånger, i och utanför college. Den omaka, bråkande duon som måste samarbeta för att klara sig är som tagen ur valfri 80-talskomedi eller Owen Wilson/Vince Vaughn-installation.

Här finns dock gott om humor och charm, och våra hjältar är lika älskvärda som vanligt, kompletta med Billy Crystals respektive John Goodmans pålitliga rösttalanger. Det finns flera minnesvärda biroller också även om många är ganska lika. Personliga favoriten är en lila, fluffig varelse (det är ovanligt många färgglada, fluffiga varelser för en monsterfilm…) som flikar in med saker som ”I have an extra toe… but not with me”. Blinkningar till första filmen, inklusive några cameo-roller, är också välkommet.

Som så ofta med uppföljare så hamnar ”Monsters University” lite i skuggan av en fyndigare föregångare. Men för att vara en del 2 så är den ovanligt tänkvärd och rolig, med en visserligen välbekant historia som trots allt utvecklar huvudkaraktärerna. Ingen fullträff men väl sevärt för vuxna, barn och framför allt Pixar-fans.

Det blir galet intensivt och ohyggligt spännande i den senaste apokalypsfilmen om de levande döda. Och fastän att filmen kanske egentligen inte har en särskilt märkvärdig historia, är ändå fotot snyggt, manuset välskrivet och berättelsen uppbyggd kring ett otäckt och tillräckligt trovärdigt hot. Två timmar i biofåtöljen rinner bokstavligen iväg.

Före detta FN-soldaten Gerry Lane lämnar fru och barn i säkerhet på en flottbas och återvänder i sin forne arbetsgivares tjänst för att förhoppningsvis hjälpa till att hitta ett botemedel mot den senaste pandemin. Den har den obehagliga bieffekten att folk som smittas dör, för att sedan sekunderna senare återuppstå som kannibaler och börja käka på vem som än råkar befinna sig i deras omgivning.

En hel del utvecklingar följer bland andra katastrofauteuren Roland Emmerichs jordens-befolkning-attackeras-och-måste-slå-tillbaka-mall (något som lätt idag kan härledas till den fortsatt uppjagade oron kring hotet från terrorister och liknande) men med den finjusteringen att det aldrig blir för sentimentalt. Även detta mumsande av människokött har vi sett flera varianter av förr varför det torde vara rätt svårt att komma på något nytt i genren, vilket ändå är faktiskt just det som sker i filmen. Till exempel så passar välbekanta uttrycket ”walking dead” inte alls in i sammanhanget då de (o)döda i ”World War Z” i princip aldrig promenerar utan istället har en fart som skulle göra Usain Bolt galen av avundsjuka. Visst rörde sig onekligen de infekterade rätt snabbt också i ”28 dagar senare”, liksom i Will Smiths solouppvisning ”I am Legend”, men här slår verkligen zombiemassans tempo och påhittighet det mesta.

Brad Pitt som Gerry Lane är mycket stabil och inte så att jag direkt var rädd för något annat, men han lyckas faktiskt vara ännu mer trovärdig både som den omtänksamme fadern och som den ofrivillige hjälten än jag hade hoppats. Och även om i princip alla andra i ensemblen är relativt okända för mig lyckas de kollektivt med Pitt i spetsen bära det berättade med fullständig övertygelse från början till slut.

Det är mindre blod spillt och färre kroppsdelar utspridda än vad som är brukligt i en zombiefilm och man går heller inte, som så ofta, in under ytan på karaktärerna som strider mot ohyran. Här väljer man att istället fokusera på den fartfyllda dramatiken, och lyckas på så vis också leverera ett energiskt och välspelat actiondrama lämpad även för de mer kräsmagade.

Det är verkligen sällan man får ett så här fullspäckat spektakel av spänning presenterat för sig och i ”World War Z” ges verkligen inte många tillfällen till varken andning eller eftertanke. Det är fullt ös medvetslös hela vägen och efteråt måste jag pusta ut och samla mig, vilket åtminstone i mitt fall skedde med ett brett och mycket nöjt leende på läpparna.

Trots vissa snårigheter i intrigen, stundvis lite väl snabba klipp och en sedvanlig kärnfamiljsvurm med en vid telefonen ständigt väntande hustru, vinner filmen på sin rättframhet och ett till viss del nytänkande vågspel på armageddons rand, som jag fann oändligt underhållande!

Med en förvånansvärt smart tanke bakom blir ”This is the End” en av de roligaste produktioner vi sett från det här gänget. Filmens största värde ligger onekligen i att samtliga skådisar får driva med både sig själva och varandra på ett sätt som även vi skeptiker har svårt att inte falla för.

Vi har sett den här skaran ihop förut, eller i alla fall olika konstellationer av den i bland annat ”På smällen”, ”Supersugen” och ”Pineapple Express”. Den största skillnaden med ”This is the End” är att killarna här inte spelar det festande grabbgäng vi är vana att se – de spelar sig själva. Något som visar sig vara i princip samma sak.

Efter en ändlös rad filmer där de flesta av dem porträtterar snarlika karaktärer är det kanske inte så konstigt att det är så allmänheten uppfattar dem, något som blir tydligt i filmens första scen där någon hånfullt frågar Seth Rogen när han ska börja med skådespeleri på riktigt.

Rogen har tidigare gått ihop med Evan Goldberg för att skriva manus till ett par av ovan nämnda, så gott som alltid Judd Apatow-inspirerade, filmer. Detta är dock första gången för dem båda i regissörsstolen. Rogen har som vanligt en av huvudrollerna, och resten har getts till James Franco, Jay Baruchel, Jonah Hill, Craig Robinson och Danny McBride.

Det skulle kunna bli en tröttsam produktion. Det låter helt enkelt inte som en särskilt bra idé att göra film som en ursäkt för att få hänga med polarna på arbetstid. Men så enkelt har Rogen inte gjort det för sig själv. För trots att det börjar med att han hämtar upp Baruchel på flygplatsen för en episk helg med tv-spel, alkohol och marijuana så anar man snart att ”This is the End” kommer bjuda på mer än billiga flabbskämt.

Först och främst har vi det faktum att killarna låtsas spela sig själva och iomed det låter manuset driva hejvilt med diverse förutfattade meningar folk har om dem. Eller i vissa fall raka motsatsen. Michael Cera får nämligen under sina få minuter på duken framstå som en riktigt pervers och elak jäkel som tydligen dessutom går hem hos brudarna.

Sedan har vi handlingen. För det som börjar som vilken fest som helst spårar snabbt ur när världens undergång verkar stå för dörren och de flesta av gästerna, inklusive Rihanna och Aziz Ansari, försvinner ner i ett gapande eldshål till inferno.

Kvar är sex ovan nämnda killar som barrikaderar sig hos Franco för att vänta ut räddningen. De är ju världsberömda skådespelare ändå, och därför viktigare än vanliga Svenssons. Någon måste väl snart komma till deras undsättning, tycker de.

Under tiden gör de det bästa av situationen. De festar loss på mängder av droger, de filmar en uppföljare till ”Pineapple Express” och de käbblar om vem som ska få äta husets enda Milky Way. Det är ingen problemfri tillvaro. Jay gillar egentligen inte någon av Seth andra vänner, speciellt inte Jonah Hill och att nu behöva dela bostad med gruppen är något han är rätt butter över. Danny McBride var å sin sida inte ens inbjuden till festen och gänget upptäcker honom förfärat morgonen efter när han vaknat upp från sin avtuppade tillstånd i badkaret. Pretentiösa Franco är mest oroad över att hans älskade konstsamling hotas av den stundande Armageddon.

Många filmer i den här genren har ingen ambition av att vara särskilt smarta utan räknar med att de har en tillräckligt stor skara trogna fans med rätt typ av humor. Jag har insett för länge sedan att jag inte sällar mig till denna grupp. Men då och då kommer det ett verk som sätter ribban lite högre, som inte bara tar enkla genvägar och som det faktiskt finns en tanke bakom.

”40 Year Old Virgin” och ”Supesugen” är några exempel och ”Hot Tub Time Machine” funkade också. Och jag är glad att meddela att ”This is the End” också lyckas med konststycket att vara fylld till bredden med så kallad grabbhumor utan att för den sakens skull kännas fördummande. Som det ser ut nu i USA tas filmen emot på ett sätt som påminner om den första ”Baksmällan” när den kom. Att det dessutom var kvinnorna i min salong som skrattade högst säger kanske något det med.

Till skillnad från de filmer Rogen skrivit för innan så har ”This is the End” faktiskt smart dialog. Visst hamnar den mestadels kring regionen under bältet, och visst kan de inte låta bli att onödigt gå över gränsen en handfull gånger, men när det är skickligt skrivet så är det, oavsett ämne. Och med ett slut som lämnar ett stort leende på läpparna så träffar ”This is the End” precis där den ska.

Peace & Love Film Festival – Man faller ju så lätt för de här enkla, briljanta och fina kärlekshistorierna. De som smittar av sig av endorfinkickarna och får allt att kännas enkelt. Ibland kan väl livet bara få vara en dans på rosor?

Alan Brown är tillbaka i festivalsvängen efter förra årets ”Private Romeo”. Här utspelar sig en blomstrande romans nästan enbart inom en danslokals fyra väggar. Fyra dansare har handplockats för att repetera en dansuppvisning. För Chip, en nyanländ 19-åring i storstaden New York, blir dansen ett sätt att släppa gamla hämningar och ett steg mot att hitta sig själv.

Nykomlingen Ryan Steele fångar huvudrollen fenomenalt. Och regissören/manusförfattaren släpper inte in mer dialog än nödvändigt. Man får veta mer än tillräckligt om Chips fördömande föräldrar och kämpiga bakgrund genom enskilda repliker och korta telefonsamtal. Så möter han Theo, och det slår gnistor sådär som det bara gör på film. Och det går inte att värja sig mot gullighetsfaktorn.

Sen att filmen är lite väl kort, danserna lite väl långa och ett malplacerat straight kärleksdrama inte tillför något. Petitesser i det stora hela.

Senast när jag föll så hårt för en film var det ”Falling Overnight”, en annan amerikansk liten indie som hittills bara visats på festival i Sverige. Delvis Kickstarter-finansierade ”Five Dances” får förhoppningsvis ett bättre öde, men hursomhelst ta chansen att se den om du får den. Inte minst för att Theo och Chip utgör det sötaste bögparet på film på mycket länge.

#Sitges 2012 – ”Kill List”-regissören Ben Wheatley följer upp sin våldsamma indierysare med en aningen bredare men desto mer bisarr svart komedi, om ett brittiskt medelklasspar vars husvagnssemester får duon i ”Natural Born Killers” att likna ett omslagspar till Sköna Hem.

Tina (Alice Lowe) bor med sin senila mamma och skuldkänslorna efter att oavsiktligt haft ihjäl deras hund. Hon ger sig iväg på en välförtjänt semester med mystrygga pojkvännen Chris (Steve Oram) men får snart en inblick i hans våldsamma sätt att göra sig av med diverse patrask som kommer i hans väg. Tina anammar snart Chris mörkare sidor, men vad kommer allt detta dödande ha för inverkan på förhållandet?

Det finns en klar tjusning i att förvandla vanliga människor till mördare. När Chris tidigt i filmen kör över en oförskämd turist som skräpar ner, vandrar tankarna direkt till Kathleen Turners knäppa förortsmamma i John Waters lite underskattade satir ”Serial Mom”. Här är det inte fråga om någon vassare humor av den sorten utan mer en svajig roadmovie med en twist – ”Vi hade i alla fall tur med vädret” möter ”Bonnie & Clyde” om du vill.

Tina och Chris är varken några modellsnygga uppenbarelser eller groteska stereotyper utan helt vanliga medelklassbritter – vilket gör deras resa in i galenskapen både obehaglig och fascinerande. Liksom i ”Kill List” utforskar Wheatley den mänskliga ondskan men här snarare hur den uppenbarar sig i form av svartsjuka, ångest, förtryckta känslor och – passionerad kärlek! Humorn är nattsvart, sjuk och skruvad. Själva våldsscenerna är nedtonade (även om resultaten gärna detaljeras i efterhand) och fokuset ligger snarare på reaktioner och huvudkaraktärernas relation och utveckling.

Det är en eggande och ofta smart film som lyckas kombinera sin råa brutalitet med både samhällsrelaterade ämnen som antifeminism och bisarra infall. Som när Tina köper en jättepenna på ett museum för att skriva ett utlämnande brev. Tyvärr är många av uppläggen – som offrena och mordens tillvägagångssätt – ofta förutsägbara och introduceras ganska klumpigt. Det är en ganska ojämn blandning av komiskt våld och vad som troligen är tänkt att vara eftertänksamt drama. Det fungerar inte riktigt hela vägen och känns en aning splittrat.

Men ”Sightseers” är sannerligen en originell och underhållande film, och Wheatley bevisar återigen att han har vad som krävs för att bli en bespottad genres mest intressanta filmskapare. Och för de som haft morbida mordfantasier om frustrerande semestertyper så är den ett måste.