Bland dagens otaliga superhjältar på bio, ofta med mörka historier och plågade själar, är det lätt att glömma bort de mer lättsamma klassikerna som den första filmatiseringen av Superman. Visst är det lite fånigt och oförargligt men likt är en lättuggad serietidning så är det snyggt, underhållande och charmigt.
Superman och hans äventyr förverkligades redan på 1940-talet i en TV-serie med den i övrigt okända Kirk Alyn i titelrollen. Vi har senare sett honom som aningen enkelspårig hunk i TV-serierna ”Lois & Clark” och ”Smallville” samt i Bryan Singers snabbt glömda ”Superman Returns”. Det var dock i den framlidne Christopher Reeves skepnad biopubliken först kom att lära känna – och älska – mannen av stål.
Även den mest oengagerade icke-nörden kan storyn om hur vetenskapsmannen Jor-El skickar sitt spädbarn Kal-El till Jorden när han förutspår att deras planet Krypton kommer att förgöras. Hela denna inledning är för en icke insatt rätt löjlig om det inte vore för det briljanta rollvalet av Marlon Brando som Jor-El – det krävs en legend med hans pondus för att man ska tro på allt detta rymdbabbel.
Så småningom landar Stålis och historien på Jorden där en annan legend, Glenn Ford, agerar pojkens pappa för att förmedla några välvalda visdomsord innan han biter i gräset (för dramatikens skull, ni förstår). Vår hjälte växer upp, blir glasögonprydde Clark Kent (Reeve) och hamnar på Daily Planets tidningsredaktion där han hopplöst förälskar sig i Lois Lane (Margot Kidder). Allt är frid och fröjd tills Lex Luthor (Gene Hackman) börjar smida planer.
Ja, allt det här vet ni ju redan. Och även om för de som inte sett filmen så är det klassiska scenarior som gäller. Men i en sådan här film fungerar klyschorna. Dels för att den faktiskt var en av de första men främst för att det tillhör genren. Allt är gjort med glatt humör – man köper detaljer som att Lois Lane inte ser skillnad på Clark Kent/Stålmannen för den romantiska styrkan i historien.
Allt är lite extra med socker på – John Williams pampiga musik, actionscenerna som ofta liknar något ur en Irwin Allen-producerad katastroffilm, den diaboliske skurken och hans underhuggare förstärkt av den alltid lysande Gene Hackmans närvaro. Kidders Lois Lane är dessutom en aning vassare och mindre våpig än andra kärleksintressen i genren och det finns små, eftertänksamma sidohistorier som skurkens kvinnliga sidekick som ”aldrig får till det med de goda”.
Dagens superhjälte är mer allvarsam, dyster och ofta med ett mörkt förflutet och/eller plågad själ. Vi har sett det inte minst i Christopher Nolans Batman-trilogi och lär säkerligen få se det i Zack Snyders Superman-reboot ”Man of Steel”. Och visst finns det något lockande i att dyka ner i en superhjälte som dennas inre men därmed sagt så behövs ibland trikåklädda figurer som denna – en glad, hurtig Christopher Reeve med klämkäcka one-liners. Då gör det inte så mycket att specialeffekterna är föråldrade och speltiden på tok för generös. Det där barnsliga glädjeruset när Stålis räddar dagen infinner sig fortfarande.