Vi välkomnar alltid hårdkokta, brittiska polisfilmer särskilt med drömskådespelare som denna. Tyvärr haltar manuset av klyschor trots fin stämning och rapp dialog.
Rent spontant känns det oftast som att brittiska polisthrillers är snäppet bättre än det Hollywood klämmer ur sig. Lite vassare, lite tuffare, lite mer hårdkokt. Så må vara men bättre är inte alltid fallet. ”Welcome to the Punch” är ett sådant exempel där man förlitat sig på hård atmosfär och grymma skådespelare utan att inse hur mycket manuset faktiskt haltar.
Till filmens stora fördel kan man skryta med två av Storbritanniens (jaja, den ena är skotte) hetaste stjärnor i huvudrollerna. James McAvoy och Mark Strong känns till en början en aning typecastade som den ambitiösa snuten respektive hänsynslöse skurken men lyckligtvis finns det en aning mer djup till deras karaktärer än lösryckta stereotyper.
Polisen Max (McAvoy) lyckas nästan fånga ökända supertjuven Jacob (Strong) efter ett rån men drar på sig en otrevlig knäskada istället. År senare hamnar Jacobs son i trubbel och då han tvingas återvända till London ser Max sin chans att få upprättelse. Men detta är bara början på en rad våldsamma brott som leder högre upp än både Max och Jacob kan ana…
Här har vi ett klassiskt fall av identitetskris med en film som inleds som polisaction (inklusive en läckert laddad öppningssekvens) men ebbar snart ut i en konspirationsthriller med en onödigt rörig intrig. Addera sedan några ganska tröttsamma klyschor (den olycksamma statisten som råkar ha samma keps som skurken, den kvinnliga polisen som måste flirta sig fram i utredningen, etc.) och du har en med tanke på upplägget besvikelse.
Däremot är det fortfarande förhållandevis sevärt. Det är en snygg, stilsäker film med skönt tempo, påtaglig stämning och rapp dialog. Och rollistan går sannerligen inte av för hackor. Här finns förutom stjärnorna några suveräna, brittiska birollsproffs där jag inte oväntat imponeras mest av den underskattade (och här underanvända) Andrea Riseborough.
Sådana här mörka, regniga mysterium där hemligheter skalas av lager för lager och den verklige skurken aldrig är riktigt självklar piggar alltid upp. Tyvärr gör man här några felsteg för många för att lämna något bestående intryck. Exempelvis dödar man tempot genom att klämma in två deppiga, dramatiska scener på varandra. När man sedan återtänder gnistan i finalen så bjuds man på den typen av eldstrid där underhuggare dör som flugor medan de större karaktärerna klarar sig utan besvär. Inte ett fullkomligt slöseri med tid men borde varit så mycket bättre.