Kategori: Recensioner

”Hur många kramar finns det i världen?” lyckas betydligt sämre än sin föregångare med att kombinera sitt behjärtansvärda och självklara ärende med en underhållande historia.

”Hur många lingon finns det i världen?” blev 2011 en stor publiksuccé som med charm och värme gjorde Glada Hudik-teatern, vars ensemble utgörs av personer med utvecklingsstörning, känd för den breda allmänheten. Lena Koppel har regisserat också denna uppföljare, där ett mindre antal av Hudik-skådespelarna samt Claes Malmberg och Vanna Rosenberg repriserar sina roller från den förra filmen.

Malmbergs rollfigur Peter företar sig denna gång att leda ett dokumentärfilmsprojekt över sommaren, där deltagarna ska presentera sig själva och den speciella vardag som möter en individ med medfödda svårigheter och handikapp av det här slaget. I brist på tekniskt kunnande och utrustning kallar han på sin gamle barndomsvän Max (Per Morberg), en halvalkad, bitter och desillusionerad reklamfotograf hemmahörandes i New York, för att ro företaget i hamn.

Det är väl lite overkill kan man tycka, eftersom det visar sig att själva fotograferingsarbetet inte går ut på så mycket mer än att sitta i ett lusthus och filma stillasittande intervjuobjekt på två meters avstånd med en liten handhållen kamera – men poängen här är givetvis att Morbergs karaktär, som är på vippen att ta sig själv av daga när samtalet från Sverige kommer, ska hitta livsglädjen igen.

När han och Hanna (Vanna Rosenberg) plötsligt börjar visa intresse för varandra trots att det är välkänt både för dem – under alla omständigheter för Max – och oss i publiken att Peter sedan länge är förälskad i sin kvinnliga kollega, tilltar därför dramatiken i välbehövlig intensitet. Det triangeldrama som följer har mer än något annat den effekten att man tycker väldigt synd om Claes Malmbergs genomsnälle karaktär.

Det rätt allvarliga faktum att den uttalat ensamme Peter plötsligt får se sin bästa vän försöka utmanövrera honom i kampen om en livskamrat får visserligen utrymme i form av diverse känsloyttringar och något lättare handgemäng, men behandlas på det stora hela mycket barnsligt.

Ett annat exempel på en märklig tonträff sker när Max tar itu med en plågoande (Figge Norling) som upprepade gånger har mobbat Ebbe, Katarina, Kjell-Åke och de andra i Hudik-gänget – genom att avspänt hota med att sprätta upp honom med en stor kniv (!) om trakasserierna inte upphör.

Allt detta varvas med små intervjusekvenser från dokumentären som Peter och de andra gör, där Hudik-deltagarna med egna ord berättar om sina problem, glädjeämnen och attityder från omgivningen som de stöter på. Dessa korta historier är stundtals mycket rörande, både roliga och sorgliga, och utgör filmens största behållning. Hjärtvärmande är också en del replikskiften och enstaka scener utanför denna film i filmen, Claes Malmberg och Per Morberg har till exempel en självklar kemi ihop – men man tvingas ändå konstatera att den uppenbara bristen på intrig och driv och det på samma gång avslagna som krystade tilltalet i ”Hur många kramar…” gör att den inte förblir mer än ett eko av sin föregångare.

Det finns säkerligen många fler röster från Glada Hudik-teatern som är värda att ta del av på vita duken, de behöver bara få sällskap av en fungerande filmupplevelse. Så som var fallet 2011, till exempel.

Manusförfattarna bakom ”Baksmällan” regidebuterar med en liknande men desto mer ocharmig festarkomedi som är mer hysterisk och sexistisk än rolig.

Det har blivit kul att festa på film igen. 1980-talets vilda hemmafester har återupplivats tack vare filmer som ”Baksmällan”, ”Supersugen” och ”Project X” och det räcker inte med några drinkar och shots utan All Möjlig Galen Skit ska hända. Med ”21 and Over” gör manusförfattarna bakom just ”Baksmällan” sin regidebut.

Då man redan betat av teman som att ta studenten, bli av med oskulden och föräldrafritt otaliga gånger så handlar det här om att fylla 21, den amerikanska lagliga åldern för att få dricka alkohol. Födelsedagsbarnet heter Jeff (Justin Chon), en av sin stränga pappa hunsad medicinstudent som tas med på en blöt barrunda av barndomskompisarna (Miles Teller, Skylar Astin).

När Jeff supits under bordet och ska skjutsas hem så saknar man hans adress. I jakten på hans bostad eskalerar kvällen på ett sådant där galet sätt som det bara gör på film. De blir jagade av både en tjur och en studentförening bestående av arga latinskor, de hamnar i bråk med både rättvisan och en kaxig atlet, montagesuper till rapmusik och stöter självfallet på en snygg blondin med ett hjärta av guld.

Lägg på 15 år till karaktärernas åldrar och du har praktiskt taget en remake av ”Baksmällan”. Man har tyvärr förväxlat humor med hysteri och storyn utvecklar sig i desperata former för att fortsätta. Vi serveras det vanliga tramsiga och ofta korkade innehållet som spyor, urin och i en scen ätandet av tamponger!

I några få scener gör filmen seriösa försök till att faktiskt handla om något. Vänskapen mellan strulputten och plugghästen som växt ifrån varandra och inte riktigt hittar tillbaka. Det dröjer dock inte länge innan man slänger in en vild biljakt och allt är som vanligt igen.

Den påtagliga grabbigheten bryter nya gränser för vad som är tröttsamt sexistiskt och stundtals rasistiskt. Samtliga kvinnliga karaktärer sexualiseras inom några få sekunder och det ska drickas shots ur bröst, smiskas rumpor och raggas. Samtidigt är uppmaningen för våra två hjältar att kyssa varandra det absolut värsta som kan hända. Teller som den burduse i gänget har visat prov på talang förut (särskilt i debuten ”Rabbit Hole”) men påminner mest om en enformig Vince Vaughn här.

När det kommer till festande grabbgäng på film så kommer de numera i dussintal. Men med kommande uppföljare till både ”Baksmällan” och ”Project X” så börjar det kännas aningen tjatigt. Och regiduon Lucas/Moore bör nog försöka injicera några doser charm och eftertanke till nästa projekt. Vi har alla varit fulla tonåringar och så här galet blir det aldrig.

Fantastisk pjäs blir fantastisk film i händerna på en fantastisk regissör och en inte mindre fantastisk ensemble. Skådespelarna glänser verkligen ikapp i den här fenomenala filmen från 1951, baserad på Tennessee Williams underbara manus som inte lämnar något övrigt att önska.

Det finns så mycket bra äldre film som man hela tiden missar för att det kommer nytt, på nytt. Också det ibland bra och bra vill man ju såklart se. Men det ena utesluter inte det andra, så medan du bokar in ett biobesök för att se ”Man of Steel” eller ”World War Z”, leta också reda på den här fina svartvita pärlan och ta dig tid. Du kommer inte ångra det.

”Linje Lusta” handlar om paret Stanley och Stella som lever i en trång lägenhet i ett varmt New Orleans. Stellas äldre och väldigt hemlighetsfulla syster kommer på besök och en obekväm stämning uppstår mellan henne och den råbarkade Stanley som verkar till varje pris vilja ta reda på vad det är hon döljer.

Att Marlon Brando var av en helt egen kaliber och egentligen väldigt mycket före sin tid som skådespelare framgår med största tydlighet i den här filmen. Han spelar den extremt osympatiske men ändå, liksom ömhetstörstande Stanley Kowalski som är grymt svår att tycka om, men ännu svårare att inte alls känna något för eller med. Brando är i sin gestaltning som en naturkraft, en orkan som blåser omkull det mesta i sin väg och även om hans karaktär är allt annat än behaglig, så lyckas han mänskligöra honom på ett helt förträffligt sätt. Hans laddade agerande är grymt äkta, det är mer ett varande istället för ett spelande och vad bra han bara är!

Hans främsta motspelerska i detta drama, Vivien Leigh som svägerskan Blanche, bedårar också hon. Fast på ett annat sätt. Hon skildrar fåfänga Blanches svajande mentala tillstånd och vägen ner i den mörka avgrunden som väntar, skrämmande och ytterst påtagligt och jag blir på riktigt illa till mods när jag inser vad det är jag beskådar. Emellanåt känns Leigh tyvärr väl teatral, men samtidigt är hennes karaktär svår att glömma.

Elia Kazan som regisserade filmen stod också bakom scenuppsättningen med i princip samma ensemble (minus Leigh) och det är ett tydligt sammansvetsat gäng vi har framför oss. Den rejält klaustrofobiska känslan återfinns också i filmversionen och på många sätt påminner en hel del av filmad teater. Väldigt bra sådan måste jag tillägga (trots alltså visst svajande på sina håll) och Oscar-statyetterna bokstavligen regnade över produktionen efteråt och bara Marlon Brando förblev utan av skådespelarna. Vilket ju känns fullständigt orimligt med tanke på hans prestation. Brando blev i alla fall efter detta, med rätta, en hyllad stjärna.

”Linje Lusta” är verkligen en otroligt bra film och manuset den bygger på är fullständigt lysande. Replikerna är hätska, osande av massa underliggande känslor, drypande av åtrå och frustration. Sådär som nästan bara riktigt fyndiga teaterrepliker kan vara. Men när sådana tolkas väl på film, som i denna, blir det också resultatet fantastiskt bra och till och med bättre ändå.