Kategori: Recensioner

Det är alltid kul när det går bra för våra nordiska talanger. Åkerman fortsätter sno åt sig hyfsat framgångsrika roller och nu gör även danske regissören Kasper Barfoed (”Tempelriddarnas skatt”) Hollywood-debut. Tyvärr är de i sällskap av ett platt manus och en trött John Cusack.

Den senare spelar en underrättelseagent som under ett misslyckat uppdrag tvingas se en ung, oskyldig kvinna (ja, då är det ju extra hemskt) bli avrättad. Han får ångest, tvingas genomgå en psykologisk undersökning och ges uppdraget att beskydda en kodknäckare (Åkerman) ute på en isolerad CIA-station. Ett betydligt lugnare arbete – trodde han ja! Självfallet dyker skurkar upp och duon måste samarbeta för att överleva.

Jag har inte sett Barfoeds tidigare verk men kan i vilket fall tycka att det är en väldigt anonym axelryckare till språngbräda in i Hollywood. Den känns unket 90-talsaktig med den omaka duon som utvecklar en relation, damen i nöd som blir omkringburen minst två gånger för mycket och en final där Cusack – på allvar – går oberörd framför en explosion. Inte mycket till spoiler, jag lovar.

Mest trist är dock att se hur bitter och – ja, faktiskt – tråkig Cusack blivit. Jag älskade honom som stirrig neurotiker i kvalitetsfilm som ”Kulregn över Broadway”, ”I huvudet på John Malkovich” och ”High Fidelity”. Det är i komedins era han bäst hör hemma men på sistone har han tappat stinget och som här gjort som bäst halvdana försök till att vara actionhjälte. Precis som filmen i sig så saknar han glöd och intensitet.

Skådespelarvalet av Åkerman är inte heller helt lyckat. Även hon en begåvad komedienn känns malplacerad och inte en tillräckligt stark dramatisk talang för sammanhanget. Övriga roller är överflödiga med poänglösa försök till utveckling. Richard Brakes slemmiga, stereotypiska skurk (som bara existerar i tillbakablickar) skulle troligen passat bättre i en Bond-film från Roger Moores period.

I övrigt är själva historien tjatig och förutsägbar. Dialogen är hattig och ibland rent fånig – som när Cusack avslöjar en omskakande hemlighet för Åkerman varpå hon direkt börjar ifrågasätta hans livsval. När man desperat försöker injicera något slags budskap och sensmoral i slutet så har intresset gett upp för längesen. En extremt lättglömd thriller som hör hemma i den direkt-på-DVD-hög där den nu hamnar.

Sångerskan Edda Magnason gör en Hank von Helvete och långfilmsdebuterar i en roll som en folkkär inhemsk musikklenod, en ikonisk mediepersona som tusentals svenskar minns på lika många unika sätt, med miljoner tillhörande bilder och skiftande uppfattningar av och om.

Det blir väldigt snabbt uppenbart varför hon gör det. Blir det inte allra minst en Guldbaggenominering i huvudrollskategorin så ska jag genast omfamna rättshaverismen som livsfilosofi.

Peter Birros manus väljer på ett föredömligt sätt att koncentrera berättelsen om Monica Zetterlund, hon som Tage Danielsson en gång dubbade till ”ett lingonris som satts i cocktailglas”, till jazzsångerskans sextiotal. När ett helt liv ska skildras på film riskerar ju annars slutresultatet att kännas både redovisningsskyldigt och retligt fragmentariskt. Nu slipper man dessutom ålderssminkning och utfyllnadscollage, båda vanligt förekommande syndrom i den biografiska genren.

Ingen kan heller påstå att den här ungefärliga tioårsperioden inte innehåller tillräckligt många toppar och dalar, triumfer och nederlag för att leverera stoff minst lika många långfilmer.

Vi får följa den ensamstående mamman Monica Zetterlund, med New York-drömmar och mardrömmar om att sluta som växeltelefonist hemma i Hagfors, på en resa där viljan till självförverkligande inte tycks kunna kan blidkas av några offer. Trots vänskap, samarbeten eller kärleksrelationer med de flesta dåtida uppburna kulturmanligheter man kan tänka sig – Hasse och Tage, Beppe Wolgers, Povel Ramel, Vilgot Sjöman – förblir faderns skepticism och bitterhet en central inre konflikt för henne. Längtan efter hans godkännande stannar kvar trots allmänhetens intyg på hennes självklara talang, och en spirande karriär. Med ett turbulent kärleksliv, konstant turnerande och stundtals dynamiskt förhållande till alkohol blir också relationen till dottern i allra högsta grad lidande.

Det svänger med andra ord ordentligt vad gäller dramatiken, från schlagerfiaskon till nyförälskelser, stående ovationer på utsålda jazzklubbar till spritångande medvetslöshet på badrumsgolvet. Scenerna interfolieras givetvis av sångnummer där ett ångestridet framförande av Olle Adolphsons ”Trubbel” står ut allra mest.

Edda Magnason förmedlar en odiskutabel stjärnglans, ett frenetiskt driv och en ibland barnsligt hänsynslös självupptagenhet så övertygande att det stundtals verkar bli problematiskt för skådespelarna runt omkring henne att inte tyna bort i ett lätt valhänt och tafatt bakgrundssorl.

Monica Zetterlund prisades själv på 1972 års Guldbaggegala för sin rollprestation i ”Utvandrarna”, något som inte skildras i ”Monica Z”. Det hade annars kunnat vara en fin, meta-kanske-profetisk scen, inbillar jag mig.

Pixar leker med fenomenet monster i garderoben och levererar en för dem typiskt varm, rolig och tänkvärd familjefilm som lever fint på en fin idé och den välfungerande hopparningen av John Goodmans och Billy Crystals talanger.

De flesta har som barn varit mörkrädda för monster under sängen, utanför fönstret eller kanske oftast – i garderoben. Liksom i Pixars tidigare filmer så tog de tillvara på denna breda igenkänning och skildrade den med både värme, humor och en twist. Precis som när vi fick en bakomtitt på leksakers och småkryps liv så är idén med monsters vardag lika briljant som simpel.

Titelföretaget huserar i Monstropolis (ett extra fniss för filmnördar) där man samlar på barnskrik, som fungerar i energisyfte, genom att skicka diverse monster på skrämseluppdrag i barns sovrum. Redan inledningsvis driver man med storföretag och fabriksarbeten med detaljer som allt från konkurrens om resultatsiffror, häng vid kaffemaskinen eller som när en virusepidemi bryter ut (barn ryktas vara dödligt smittsamma).

Vår huvudrollsduo Sully och Mike är företagets stjärnmonster respektive enögda sidekick. De är en ganska klassisk men väl fungerande uppsättning omaka par som kompletterar varandra. Sully, den mjuka, vänliga jätten med ett hjärta av guld, och Mike, den snabbkäftade, småhysteriska lustigkurren. De är raktigenom sympatiska och ges liv av John Goodmans och Billy Crystals karaktäristiska röster som levererar skådespelarnas betydelsefulla charm och humor.

När en liten människoflicka smiter rakt i armarna på duon utbryter panik och det vanliga temat med faderskap som utvecklas under obekväma omständigheter är ett faktum. Men den komiska tajmingen och tempot är så perfekt, detaljerna (som monster som använder löständer och linser) så fyndiga, animeringen så snygg och karaktärerna så sympatiska att man överser det förutsägbara i storyn, och att en del slapstick kanske inte är lika rolig för vuxna som för de mindre.

Sen finns självfallet Pixars familjevänliga budskap – här handlar det om vänskap, att växa upp och hitta sig själv (plus en viss antikapitalistisk slänga). Det är fint utan att bli sliskigt sentimentalt och mitt i all springa-i-dörrar-komik så finns en söt men delvis hjärtskärande historia där vår huvudkaraktär inser att det han gör bäst skrämmer bort den han vill beskydda.

”Monsters Inc.” må ha hamnat i skuggan av Pixars senaste års succéer men är minst lika god, glad och underhållande. Och här finns som bonus små, kul filmreferenser för både de minderåriga Pixar-fansen och deras möjligen filmintresserade föräldrar. Notera blinkningar till både ”Armageddon” och ”Fargo” med Steve Buscemi, som dessutom är helt självklar som rösten till den skurkaktige kameleonten – bara en sådan sak!

Det är med glädje som vi återser monsterduon Mike och Sully i Pixars första prequel. Det finns nog med charm och humor men själva historien inklusive dess oundvikliga moralkakor har vi sett några gånger för mycket.

”Monsters Inc.” var liksom Pixars andra filmer en frisk fläkt när den kom ut 2001. Pixars fantasi har dock ebbat ut en aning på sistone (se: ”Bilar 2”) och medan planer på en fortsättning till ”Hitta Nemo” smids så får då ”Monsters Inc.” en s.k. prequel med syfte att berätta huvudkaraktärernas förhistoria.

Vi följer Mike och Sully som unga när de ovetande om varandra börjar på titelskolan där de ska utbildas till att bli tillräckligt läskiga monster (för de som glömt första filmen så utvinns energi från barnskrik). Mike är en ambitiös, hårt arbetande men ensam och hopplöst icke-skrämmande monsterstudent medan Sully är en populär men lat glidare som lever på sin kända pappas efternamn. När de båda efter ett bråk stängs av från skolan tvingas de slå sig samman med skolans nördigaste studentförening för att vinna en monstertävling. Ja, vi kan alla se var detta leder…

Det är välbekanta moralkakor som serveras. ”Tillsammans är man starkare”, ”Peka inte finger åt andra”, etc. Men det blir aldrig övertydligt och funkar på en sympatiskt barnvänlig nivå. Bäst gillar jag Mikes historia om att inse sina brister och vad man faktiskt är bra på. Vad som lär gå många barn, speciellt svenska, över huvudena är dock collegemiljön och referenserna till den filmgenren.

Vi har alla de vanliga stereotyperna, från sportfånar och mobbare till gothare och den auktoritära rektorn – alla i monsterform självfallet. Problemet är att det inte känns direkt barnanpassat, som exempelvis en kvick parodi på ”Carrie”. Själva storyn är dessutom lite väl traditionell. Gruppen underdogs som gör succé mot alla odds har vi sett oräkneligt antal gånger, i och utanför college. Den omaka, bråkande duon som måste samarbeta för att klara sig är som tagen ur valfri 80-talskomedi eller Owen Wilson/Vince Vaughn-installation.

Här finns dock gott om humor och charm, och våra hjältar är lika älskvärda som vanligt, kompletta med Billy Crystals respektive John Goodmans pålitliga rösttalanger. Det finns flera minnesvärda biroller också även om många är ganska lika. Personliga favoriten är en lila, fluffig varelse (det är ovanligt många färgglada, fluffiga varelser för en monsterfilm…) som flikar in med saker som ”I have an extra toe… but not with me”. Blinkningar till första filmen, inklusive några cameo-roller, är också välkommet.

Som så ofta med uppföljare så hamnar ”Monsters University” lite i skuggan av en fyndigare föregångare. Men för att vara en del 2 så är den ovanligt tänkvärd och rolig, med en visserligen välbekant historia som trots allt utvecklar huvudkaraktärerna. Ingen fullträff men väl sevärt för vuxna, barn och framför allt Pixar-fans.