Kategori: Recensioner

#Venedig 2012 – När de första bilderna från Harmony Korines ”Spring Breakers” släpptes visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka och de första tankarna var spridda. Vad är det här egentligen? Vad sysslar James Franco med brevid Vanessa Hudgens och Selena Gomez iklädda enbart bikinis? Jag har nu sett filmen och kan helt ärligt säga att jag ändå inte riktigt vet vad det är för något.

Som väntat börjar filmen på en strand i Florida där en Springbreak-fest är i full gång. Det är bröst, sprit och Skrillex för hela slanten och vi i publiken kastas rakt in i det euforiska kaoset. Precis när jag allvarligt börjar fundera över om hela filmen verkligen kommer att vara så här klipper Korine plötsligt över till ett mer dystert och seriöst sammanhang, till verkligheten – en öppning som för tankarna till årets fantastiska ”Magic Mike”. Här får vi möta de fyra collegetjejerna Faith (Selena Gomez), Brit (Ashley Benson), Candy (Vanessa Hudgens) och Cotty (Rachel Korine) som alla vill göra något speciellt av det springbreak som finns runt hörnet. Detta är dock lättare sagt än gjort när man har så pass dåligt med pengar som de har, vilket leder till att de rånar en snabbmatsrestaurang.
 
Med lite mer grönt i fickorna beger de sig mot Florida och den värld som vi såg glimtar av i öppningssekvensen. Festandet tas till en helt ny nivå för alla fyra och håller på i flera dagar i sträck, dag och natt blir ett. Allt tar dock en väldigt abrupt vändning när polisen gör en razzia mot en av festerna de är på, en fest där alkoholen var det minsta problemet om vi säger så. Snart befinner de sig alla i en rättegångssal där de får veta att de inte kommer att åtalas, men att de måste spendera två dygn i häktet om de inte kan betala de avgifter som tas ut. Som tur är – eller? – dyker den helgalna gangstern Alien (James Franco) upp och ”räddar” dem. Varken vi i publiken eller de fyra tjejerna visste att festen – som redan var totalgalen – bara hade börjat.
 
Mer än så är det inte alltså, ”Spring Breakers” är en enda lång fest som under 90 minuters tid bara flippar mer och mer, stegrar mer och mer. Den här tillhör tveklöst de galnaste, mest skruvade och mest urspårade filmer jag har sett under de 20 år som jag har vandrat på denna jord. Festandet är mer eller mindre konstant, musiken håller öronbedövande volym rakt igenom och klippningen är så kinetisk och energisk som den möjligtvis kan vara utan att publiken kollektivt svimmar av. 80 procent av scenerna är filmade i någon form av neonljus, varje ny scen markeras med det ultrahöga ljudet av ett vapen som laddas och det sparas varken på blod eller naken hud. Vissa repliker och bilder upprepas om och om igen, hela fem gånger räknade jag till i en av sekvenserna.
 
Filmens estetiska stil och festkänsla som jag beskrev ovan tyckte jag om en hel del men det är ändå James Franco och hans bulldozer till prestation som är den största behållningen. Ta det som du tycker känns överdrivet och parodiskt med valfria gangsterkaraktärer och släng det i mixern, slutprodukten blir Francos karaktär Alien. ”Look at my shit! Look at all my shit!” skriker han och visar sina pengar, sina klockor, sina parfymer och sina ljuddämpade maskingevär för de fyra kvinnorna medan han hoppar i sin säng. Han säger rakt ut att han kör ”Scarface” på konstant repeat och att hans liv bara går ut på att vara ”som en gangster är”. Franco har så otroligt roligt i de här skorna, och det gör att vi i publiken också har roligt, fruktansvärt roligt. De fyra skådespelerskorna gör också bra ifrån sig och det klingar aldrig falskt någonstans, särskilt Hudgens imponerar även om hon har väldigt lite att jobba med.
 
Men trots att det är smått lyriskt att dras med i ruset och tokigheterna för stunden dröjer det inte länge innan man börjar skrapa lite på ytan. Finns det verkligen något där under? Vad är det Harmony Korine försöker säga med det här? Ibland börjar han närma sig någon form av reflektioner kring den amerikanska drömmen, vår tids ungdomskultur och ytlighet, men det leder ingen vart. I slutändan är det här en upplevelse mer än ett ”statement” och när den väl lyckas – exempelvis i en sekvens där rån och misshandel i slow motion klipps ihop med Alien och brudarna vid ett piano, sjungandes på Britney Spears ”Everytime” – närmar den sig briljans.
 
Tyvärr är dessa ögonblick ganska få och utanför upplevelsen i salongen hittar vi inte särskilt mycket med substans. Hur som helst, när det gäller förfest-filmer kan ”Project X” nu slänga sig i väggen och lämna plats åt ”Spring Breakers” som utklassar den på alla sätt, trots att den ur många avseenden är medioker. Storyn och karaktärerna är sekundära, huvudsakligen handlar det istället om en heltäckande audiovisuell attack på publikens sinnen och jag har aldrig tidigare sett något liknande. Spänn fast säkerhetsbältena.

Det är inget som är nytt eller överraskande när det gamla paret Vince Vaughn och Owen Wilson åter får samsas om de roliga replikerna och galenskaperna som hör en typisk amerikansk komedi till. Den här gången blir det inte heller kanske riktigt så flabbigt som man skulle önska, men en hel del fyndiga repliker förgyller ändå upplevelsen. Myset är hela vägen på topp, vilket jag glatt välkomnar.

Billy och Nick är två fyrtioplussare som efter att de fått sparken söker och också får praktiktjänst på jätteföretaget Google. Under en intensiv sommar ska de samarbeta med några unga tekniknördar, hälften så gamla som de, för att kamma hem vinsten i en lagtävling som innebär fast anställning åt samtliga i teamet.

Google – paradiset på jorden? Hela filmen är egentligen en enda lång produktplacering för webbgiganten, vilket kan tyckas rätt osmakligt. Men då begreppet faktiskt är en sådan stor del i de flestas datoranvändning (alla googlar ju?) och då det här figurerar på något sätt i sitt rätta sammanhang som representant för sin tidsanda, stör det inte riktigt så mycket.

”The Internship” är en slags collegefilm på många plan och vi har sett de mesta förr. Här maskeras de fina moraliska kakorna i en ålderrelaterad kulturkrock och när dinosaurierna Billy (Vaughn) och Nick (Wilson) med sin lätt burdusa mänsklighet ska integreras i den mer tekniska och maskindrivna världen blir det högst igenkännligt och rätt komiskt. Jag identifierar mig oroväckande mycket med de gamla gubbarna och finner snacket om HTML-koder och annat liknande obekvämt svettigt. Kanske är det därför som jag bland alla gamla och nya popkulturella referenser tycker delar av filmen blir riktigt kul och jag själv nästan nostalgisk på kuppen.

I ett peppande brandtal till ungdomarna använder sig Billy av metaforer från fina 80-talsfavoriten ”Flashdance” i vilken svetsartjejen inte ger upp sin dröm om att bli dansare och jag vet inte om det är pinsamt eller bara skoj att jag kan nästan varje scen i den filmen utantill och att jag fann talet visserligen humoristiskt, men samtidigt uppmuntrande.

Vince och Owen gör som de brukar och båda känner sig helt klart hemma också i detta. Som sagt, vi har sett det förr, men paret har bra kemi och replikerna är rappa, många gånger roliga och när de levereras med sådan tajming och välplacerade pauser fungerar det mestadels rätt bra. Och även om det är ganska tunt i periferin så gör vissa biroller riktigt roliga avtryck.

Kanske är det dagsformen, men jag skrattar också åt en hel drös av grabbig vulgaritet som (inte alls överraskande) letat sig in i manuset och som egentligen kanske inte hör hemma i historien. För visst saknas lite finess i hörnen, och att besöka en strippklubb och shotta tequila där medan kvinnorna bjuder på ”knädans” känns lagom uppfinningsrikt. Men är det underhållande, så är det och det var faktiskt just det.

Betyget är inte det stabilaste i kvarteret men jag behövde skratta idag och gjorde också det. Filmen är som korv med bröd, god när man är hungrig och ibland räcker det så. Dessutom kände jag mig ovanligt stärkt på väg ut ur biografen vilket förvånade, och om det var min inre svetsartjej i sina benvärmare som gjorde sig påmind eller det fånigt fina budskapet i filmen om samarbete och laganda människa och maskin emellan som fick mig att mysa, låter jag vara osagt.

”Dumma mej” från 2010 kom som en glad överraskning – uppföljaren gör det inte, och har egentligen inte mycket nytt att ge publiken, men särskilt tråkigt blir det aldrig. Det är trots allt ett kärt återseende med mycket av samma fantasirikedom och sköna humor som i förra filmen. Nu med extra mycket minioner.

Sist det begav sig stal han månen. Sen dess har superskurken Gru (spelad av Steve Carell i originalversionen) pensionerat sig och bytt ut alla onda vanor mot ett trivsamt familjeliv med sina tre adopterade flickor. Allt är frid och fröjd och barnkalas på gården, tills någon börjar kidnappa hans minioner och Antiskurkligan knackar på dörren: Grus hjälp behövs för att ta fast en hemlig mastermind. Tillsammans med agent Lucy (Kristen Wiig) går han undercover som muffinbagare på ett köpcentrum, där den mystiska figuren misstänks gömma sig.

Jag anar ett försök till att långsamt bygga upp storyn som ett mysterium, vilket snarare får motsatt effekt: man bryr sig aldrig riktigt om vem superskurken är eller vad denne planerar. Mysteriet får heller inte den payoff man förväntar sig, snarare kommer upplösningen lite som en axelryckning. Desto mer fokus ligger på flickornas försök att skicka ut sin högst motvillige styvfar på diverse dejter, och vad som egentligen är huvudhandlingen – om det finns en – är inte helt klart.

Nu ska man kanske inte vara för petig och kommentera manusbrister i en film riktad till de under tio år. För så länge det är fartfylld, färgstarkt och högljutt så är de minsta underhållna hela vägen. Och så är det, likt många andra filmer i genren håller ”Dumma mej 2” en hög klass, rent tekniskt, med nästan minutiöst beräknade skämt och regelbundna bil- eller raketjakter, för att se till att dagens hyperaktiva unga generation aldrig tappar intresset.

Och så länge Grus småväxta armé av gula och otroligt charmiga medhjälpare finns med, är väl mycket förlåtet. De tar varje chans de får att släppa loss till en discodänga eller syskonbråka med varann. På gott och ont: lite som med ”Ice Age”-filmernas ekorre Scrat, så känns flera scener som utfyllnad i väntan på att de älskvärda maskotarna får härja fritt igen. Man verkar ha sammanfattat första filmens succé i ett enda ord – minioner! – och gett dem därmed mycket mer spelutrymme.

Jag håller inte nödvändigtvis med. Minionerna funkar bäst i små doser, och den första filmens framgångar byggde mycket på en sympatisk historia, en fräsch energi och stort hjärta. Här har däremot huvudpersonen Gru eller hans tre tjejer inte fått lika mycket kärlek, och de nya karaktärerna inklusive Lucy känns väldigt bleka. De klampar in med sedvanligt stora gester och hysteriska röster men lämnar väldigt lite avtryck. 

Det är inte utan att man känner sig lite besviken, när ”Dumma mej 2” råkar ut för den klassiska uppföljar-förbannelsen: det blir helt enkelt inte lika ny och spännande som första gången. Men samma regissörer har varit inblandade hela vägen, tur det, för det märks i att mycket av humorn från ”Dumma mej” finns också här. Den vuxna publiken blir glad av att se att många skämt och referenser riktas till dem, utan att för den skull förstöra för de små.

Men håll nu tummarna för att ”Dumma mej 3”, som för övrigt bara heter ”Minions”, inte tappar bort sig i ännu mer gula tokigheter. En tydlig och intressant grundstory ska trots allt inte underskattas.

En inte oäven tvåa tar vid där första filmen slutade och återförenar den strålande ensemblen. Men äventyret fokuserar för mycket på skurkar och den extrema speltiden dödar tempot.

”Superman II” var en av de första uppföljarna i en superhjälteserie, även om hoppet på två år mellan första filmen är ovanligt långt med dagens mått. Tacksamt nog är både Christopher Reeve och hans motspelare tillbaka och man fortsätter (efter en väl generös prolog) där del ett slutade.

Clark Kent (Reeve) jobbar fortfarande på Daily Planet och är lika hopplöst kär i Lois Lane (Margot Kidder) som å andra sidan är besatt av hans trikåklädda alter ego. Samtidigt lyckas de tre superskurkar som Stålmannens pappa satte bakom lås och bom (nåväl) på hemplaneten Krypton rymma och tar sig till Jorden och ställer till med elände.

Långt ifrån så dålig som många uppföljare vanligtvis är så blir det dock ganska tidigt uppenbart att man tappat originalfilmens gnista och sagolika stämning (möjligen i det kontroversiella regissörsbytet från Richard Donner till Richard Lester). Den inledande sekvensen med franska terrorister i Eiffeltornet är (liksom filmen i sig) lång, utdragen och ganska… ja, trist.

Det är ofta humorn som håller tempot uppe och filmen vid liv. Det är roande detaljrikt, från en minnesvärt dryg hotellgigolo till skurkar som renoverar om Mount Rushmore till sina ansikten. Gene Hackman är som alltid strålande i rätt tidsbegränsad (han spelade in sina scener för första filmen) comeback som en scarfbärande Lex Luthor som tillbringat fängelsedagarna med schack och Liberace! Även Reeve och Kidder är båda lika utmärkta som förut.

Dessvärre känns inte storyn helt solid. Vad man tycker om skurkarna är en smaksak men kombinationen av deras ondskefulla avsikter och en del malplacerad slapstick rimmar illa. Det är dock svårt att inte älska den alltid underbara Terence Stamp fjolliga charm som deras ledare. Medan trion härjar så åker Stålis på romantiska äventyr med Lois Lane och alla undrar varför han inte gör det han gör bäst. Och det undrar vi i publiken också.

Kärlekshistorien fungerar men det är alldeles för mycket fokus på skurkarna och deras våldsamma framfart. När vår hjälte blir människa för sin kärestas skull så börjar han direkt tvivla efter ett rätt meningslöst machogräl med en spydig lastbilschaffis. Sedan börjar en finalakt (med oförsvarbar produktplacering) som aldrig verkar ta slut. Det är välgjort och stundtals spännande ömsom underhållande – men den överdrivna speltiden tar ut sin rätt och till slut tröttnar man. När Stålmannen flyger iväg med amerikanska flaggan innan sluttexterna rullar så blir det lite för mycket.

Det finns en härlig nostalgisk känsla med filmen, inte minst i Stamps minnesvärda skurk General Zod och den spirande kärlekshistorien med Lois Lane. Men ibland bör man sluta medan man är på topp. Slapstick, produktplacering, ojämnt tempo och en överlång speltid gör att den här tvåan blir bra serietidningsunderhållning men når inte upp till första filmens nivå.

Den här versionen av Kurt Wallander, med Krister Henriksson i stora rollen, är nu inne på tredje omgången filmer, och har hela vägen överlag hållit en högre kvalitet än de flesta andra svenska deckarserier som tillåts rulla på i TV-film efter TV-film.

Fast även hög kvalitet måste underhållas under ytan för att inte gå på rutin, bli långtråkigt. För ”Wallander” kändes det här dilemmat tydligt redan i förra säsongen och jag känner inte att ”Försvunnen”, med sina ingredienser av en försvunnen flicka, en vårdnadstvist och kopplingar till ett gammalt ouppklarat fall, gör alltför mycket för att förbättra situationen. Lite, men inte mycket.

I den här andra av totalt sex nya filmer (senaste var ”Wallander – Den orolige mannen”) är det alltså en försvunnen 8-årig flicka som står i centrum. Det finns ledtrådar, teorier och misstankar, eftersom föräldrarna ligger i vårdnadstvist och pappan anklagas för att planera kidnappa barnet till sitt hemland. Kurt får dessutom anledning att blicka bakåt i samband med ett mord och inser att lösningen kan ligga långt bak i tid, till fallet från förr, och han behöver ta tag i jobbiga saker för att komma någonstans med dagens fall.

Å ena sidan borde man kanske recensera en film utifrån endast filmen själv. Å andra sidan, när man spelar i en så överbefolkad genre som svenska polisserier, då är kravet på originalitet mycket större, de som bygger historierna måste anstränga sig mer, och vad gäller den grundläggande historien här, veckans fall, finns det inte mycket som väcker intresse. Gåtans lösning, orsaken till försvinnandet, är förvisso vad jag vet hyfsat oanvänt i svensk kriminologisk fiktion men vägen ditt går likt förbaskat över en välutnyttjad landskap.

Och brukar Kurts chef stå på sitt arbetsrum och titta ut genom fönstret, eller gjorde han det för han visste att Kurt var på väg och ville verka auktoritär, eller är det helt enkelt regissören/manusförfattaren som råkat klämma in gammal teatralisk klyscha? Jag lutar åt det sistnämnda. 

Och ändå finns det absolut positiva inslag, sådant som gör att Wallander håller högre klass än de flesta andra dussindeckare. Här finns givetvis Krister Henriksson. Här finns Charlotta Jonsson (”Sjätte dagen”, ”Bibliotekstjuven”), utmärkt och robust i rollen som Linda Wallander, Kurts dotter, tillbaka efter en (i världen Wallander åtminstone) oförklarad frånvaro, numera med man och barn. Här finns förstås övriga återkommande och gästande skådespelare, som vanligt en bra blandning. Duktiga skådespelare är något vi har gott om. Här finns också några karaktärsögonblick och relationer som känns givande, och Kurts resa verkar vara vad som verkligen är värt att hålla blicken på.

Kvar finns dessutom, tacksamt nog, Fläskkvartetten. Deras musik fortsätter ge serien en passande, säregen och lite kuslig stämning.

Trots att jag egentligen tyckte ”Försvunnen” var rätt tråkig finns det ingen anledning att mörka dess styrkor, att det finns sevärdheter, och (framför allt) om man nu är en av alla de (och jag dömer er absolut inte) som på riktigt uppskattar svenska dussindeckare, då är ”Wallander” antagligen det bästa inom området.

Men varför finns det fortfarande inga skåningar i Ystad?