Kategori: Recensioner

En verklighetsbaserad Dwayne Johnson-rulle med ett moraliskt budskap – inte helt väntat men absolut uppskattat. Här finns både ett starkt dilemma, en spännande story och ett gripande familjedrama. Det är nästan lite synd att man varit tvungna att slänga in just Johnson och en massa biljakter i det hela.

En direkt-på-DVD-film med Dwayne Johnson och titeln ”Snitch” bådar inte gott. Att den bygger på en sann historia kastar plötsligt om spelreglerna och redan i inledningen lyckas den vara både politisk och personlig.

Johnson spelar fadern till en naiv 18-åring som åkt dit för knarklangning och riskerar tio års fängelse om han inte namnger en annan langare. När han vägrar tar Johnson, skuldtyngd för sin frånvaro som pappa, på sig att rädda sonen genom att själv sätta dit en knarkkung han hittar genom en medarbetare. Självklart går saker å ting inte riktigt som planerat…

Det här hade lätt kunnat bli en tafflig B-historia. Och visst, här finns några bara lagom motiverade biljakter som tagna ur valfri ”Fast & Furious”. Men faktum är att historien är både fängslande och oförutsägbar och att den har både en verklig bakgrund och ett budskap kring de i jämförelse med andra hårda droglagarna mot unga i USA.

Det är främst relationen mellan Johnson och sonen, spelad av begåvade britten Rafi Gavron (”Nick och Norahs oändliga låtlista”), som engagerar mest. Det handlar om att stå upp för sin familj och göra rätt för sig, även i sidohistorien med medarbetaren. Jon Bernthal (”The Walking Dead”) imponerar i rollen och är en talang att hålla ögonen på.

Filmen är sevärd och ett klart intressant inlägg i Johnsons meritlista. Tyvärr lever den aldrig helt upp till potentialen. Dels på grund av att regissören Ric Roman Waugh (f.d. stuntman vars tidigare tre filmer inte direkt lämnat något vidare intryck) saknar den rätta gnistan att injicera i de dramatiska scenerna.

Dels för att Johnson känns malplacerad i sammanhanget. Han funkar fint i adrenalinaction och t.o.m. i vissa lättsamma komedier. Men här lyckas han inte riktigt övertyga som konflikttyngd familjeman som riskerar allt. Han har charm och karisma men kommer aldrig bli något Oscarsmaterial. Själv minns jag hellre honom som homosexuell torped i ”Be Cool” men att han medverkar (och även producerar) en film som denna tyder åtminstone på god smak.

Det är mycket som är bra i detta energiska och spännande fantasyäventyr som helt klart kan konsten att underhålla. Tyvärr tar man det säkra före det osäkra och vågar inte fullt ut göra sagan så dyster som den känns ämnad att vara.

Clary är en vanlig tjej som en kväll blir vittne till ett mord. Det verkar bara vara hon som ser det ske, varför hon börjar tvivla på att något alls egentligen hände. Nästa dag försvinner hennes mamma spårlöst och Clary blir uppsökt av Jace, en av mördarna från kvällen innan. Han förklarar att han är en skuggjägare och med i ett sällskap som jagar och dödar demoner för att beskydda människorna från ondska. Han berättar också att Clarys mamma haft ett samband till dem, varför hon nu är borta. Clary dras plötsligt in i en värld där mardrömar och monster är verklighet, men för att hitta sin mamma har hon inget annat val.

Ja. Detta är ännu en ”Harry Potter” goes ”Twilight”, goes rätt mycket ”Beautiful Creatures” och så vidare. Men till skillnad från de nämnda är denna även ett tag på väg mot melankoliska mästerverket ”Matrix”, vilket ju låter alldeles fantastiskt bra! Hade det bara inte varit för den tråkiga lilla parentesen att likheterna väldigt snabbt ebbar ut. Ängsligheten tar tydligt överhanden varför också denna till sist stannar och trampar gyttja i gulliga tonårsträsket.

Eller nej. Riktigt så illa är det inte. Ett visst trampande uppstår onekligen, men ändå är ”The Mortal Instruments: Stad av skuggor” på många sätt en mycket bra film. Manuset lyckas med konsttycket att övergripande ge oss bakgrundshistorien utan alltför ansträngda omvägar och skådespelarna är begåvande. De behärskar alla väl både de actionspäckade scenerna, liksom de mer romantiska eller de lätt humoristiska (vilka tacksamt nog inte är många).

Lily Collins som Clary är söt men framförallt modig och har bra kemi med Jamie Campbell Bowers Jace. Den spirande romansen dem emellan känns äkta och riktigt fin, men kör ändå inte över den ursprungliga intrigen om en flickas sökande efter sin mor. Det finns såklart en tredje part i den antydda obligatoriska kärlekstriangeln och det är Clarys kompis Simon (Robert Sheehan). Fast också han får snopet ställa sig åt sidan medan fokus ligger på annat och triangeln blir inte mer än en antydan. Det är faktiskt oändligt befriande att romantiken utspelas lite vid sidan av, då jag helt ärligt inte hade orkat med fler kärleksfnurror och ännu en ung tjejs vem-vill-jag-ha:ande.

I princip alla de andra yngre talangerna är också trovärdiga som sina karaktärer, även om vissa av dem inte riktigt får det utrymmet i berättelsen som de förtjänar. Jonathan Rhys Meyers tar intensivt plats när han spelar den ondsinte Valentine, men han gör det dessvärre alldeles för teatraliskt. Det hade kunnat funka i en annan film, men i detta blir det på något sätt kaka på den berömda kakan. Hans hejdukar är karikatyrer av busar och blir aldrig riktigt otäcka de heller.

Specialeffekterna är många och hela vägen väldigt övertygande. De vackra medeltida kulisserna och kyrkogårdsmiljöerna fungerar fint, även om de gärna hade fått ackompanjeras av tung tysk industrirock istället för morrande demoner bakom varje hörn. Filmen är visserligen en aning svårmodigare än man är van vid när det kommer till fantasygenren, men jag hade ändå helst sett att man vågat ta steget längre och gett filmen en rejält mognare och ännu mörkare ton.

Sammanfattat är ”The Mortal Instruments” hur som helst en snygg och välberättad historia. Den hade mått bra av att banta bort ett par sekvenser som inte fyller någon större funktion och istället gett fler karaktärer mer kött på benen. Och inför en eventuell fortsättning, ett tips: Våga skita ner det något. Men sevärd? Absolut!

Dokumentären om familjen som flyttar från Pakistan till Sverige är en spännande kulturkrock som ger mersmak tack vare sympatiska huvudpersoner. Vi kommer inte tillräckligt nära och vill se mer men det är fortfarande sevärt.

Kulturkrockar är alltid ett populärt och spännande tema på film, vare sig det handlar om tyngre dramer eller lättsammare komedier. Men den kanske mest intressanta – och relevanta – kulturkrocken är den som finns i verkligheten, och som skildras i ”Familjen Persson i främmande land”.

Regissörsduon Åsa Blanck och Johan Palmgren (som tidigare gjort de likvärdigt sevärda dokumentärerna ”Vikarien” och ”Bedragaren”) har under flera år följt titelfamiljen. Pappa Per bestämmer sig för att efter tjugotal år i Pakistan ta med sig hustrun och döttrarna till hemstaden Hässleholm för ett bättre och – ur kvinnligt perspektiv – mer självständigt liv. Men drömmarna om boende och arbete blir en kamp mot byråkrati och regler.

I en tid där ett visst parti anklagar invandrare för att ta över Sverige så är det viktigt med en film som denna där en familj – som dessutom är halvsvensk – frustrerat försöker leva ett värdigt liv med ständiga besök hos Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, SFI och inte minst oräkneliga husvisningar. Det känns typiskt men likväl sorgligt när stackars Pelle försöker få ut sin pension och skickas mellan olika myndigheter.

Det är en slitsam kamp som ofta är betungande och jobbig att följa. Lyckligtvis är Perssons ett glatt, sympatiskt och charmigt gäng som man snabbt faller för och vars öde man gärna engagerar sig i. Blanck och Palmgren förmedlar familjemedlemmarnas varma, kärleksfulla sidor och slår sönder någon tanke om en stereotypisk invandrarfamilj. Visst uppstår kulturkrockar men det är oftast av den lättsammare sorten.

Snarare är det från svenskarna, som grannar och släktingar, som man anar fördomar och en del smygrasism. Det utvecklas aldrig men några snabba replikskiften och situationer ger en besk eftersmak. Detsamma gäller den ena av döttrarnas kärlekshistoria som tvingar henne tillbaka till Pakistan och dess kvinnoförtryck, till familjens förtret.

Däri ligger filmens problem. Man kommer aldrig familjen så nära som man önskar. Man vill se mer, komma dem inpå livet och veta detaljer. Det är alltid svårt med dokumentärer om vanliga människor, både när det gäller att fånga alla de viktiga ögonblicken men också en fråga om integritet. På vissa plan hade detta kanske fungerat bättre som spelfilm. Det man saknat i det forumet vore i så fall att återskapa familjens charmiga personligheter och det är dem som lyfter den här trots allt mycket sevärda dokumentären.

Det blir ett nygammalt och kärt återseende när Alfons Åberg intar filmduken i långfilmsformat för första gången någonsin. Historien som baseras fritt på Gunilla Bergströms bok med samma namn är av ett mycket barnvänligt och trivsamt slag. Den både underhåller, men kommer även med lagom moraliska betänkligheter för våra små.

Det handlar om snart sjuårige Alfons Åberg som leker med sina kompisar och gosar med grannens hund på sin fritid. Fast nu vill Alfons ha en egen! Det finns inget som han längtar så mycket efter som en liten hund som kan få bo hos honom. Men pappa tycker Alfons är för liten och att det är ett för stort ansvar att ha en hund. Dessutom är de dyra. Alfons blir ledsen och arg och bestämmer sig för att själv tjäna ihop pengar för att köpa en hund. Eller så kanske kan granngubben Gustav, som är trollkarl, hjälpa honom på traven med lite magi?

Det här är en söt liten historia ur barnets synvinkel. Den handlar om längtan och besvikelser och om dumma tredjeklassare och vuxna som inte ser att man visst har blivit stor. Det är en rakt-på-berättad saga som efter en hyfsat trög start till sist får upp farten och blir riktigt rörande.

Ett antal nyskrivna musikalnummer har lagts till, vilket vid en första tanke känns rätt omotiverat. Men väldigt snabbt hänger också jag med på noterna och tycker att låtarna faktiskt smälter in och fungerar utomordentligt bra. Både som en krydda men mest ändå som bärare av betydande information kring berättelsen. Mina barn (3 och 4 år gamla) verkar från början njuta av de trallvänliga tonerna och mot slutet blir jag oväntat helt betagen av en vacker låt om ”Vanlig vardag” som sjungs av Ane Brun.

Vi får i filmen träffa gamla bekanta som Milla och Victor och även Mållgan tittar förbi. Och trots att det är över 40 år sedan som första ”Alfons Åberg” skrevs så har inte mycket hänt. Dock har, lagom till långfilmsdebuten, en liten modernisering ägt rum. Pappa Åberg röker inte pipa längre (inte så vi får se det i alla fall) och så sitter han och pular med mobiltelefonen istället för att disträtt läsa tidningen, även om han fortfarande bläddrar i bladet också. Men annars är det mesta sig likt. Och på något annat sätt vill eller behöver jag inte ha det heller.

Det som kanske mest skiljer sig ifrån från de kortare filmsnuttarna, som fortfarande kan ses på både tv och bio är att i denna pratar karaktärerna med egna röster. Vilket absolut funkar och blir riktigt bra, även om det är något ovant först. Gustaf Hammarsten som Alfons pappa har precis rätt knarr på rösten och Markus Engdahl som Alfons själv övertygar han med.

”Hokus Pokus Alfons Åberg” är en fint animerad och ganska traditionell berättelse som passar utmärkt som långfilm. Den riktar sig till en ung publik och behandlar lättbegripligt en sjuårings vardagliga bekymmer, utan att det för den sakens skull blir för simpelt. Dessutom levereras lagom uppenbara moraliska kakor lämpliga för den tilltänkta målgruppen att ta små tuggor av.