Kategori: Recensioner

Trots att ”Wallander” har varit en av de bättre producerade serierna polisfilmer, har de sedan länge gått på för mycket rutin för att vara intressanta. För att ge någonting. Då är det kul att ”Saknaden”, med en historia som kretsar kring prostituerade och med ökad fokus på Kurt Wallanders förvirring, faktiskt tänder till lite. Inte mycket, det är fortfarande en bra bit kvar till något värt en Guldbagge, däremot ger det Krister Henrikssons tredje säsong en efterlängtad liten push.

Månadens fall erbjuder i grunden ingenting nytt. En kvinna hittas mördad, i mer än ett stycke, och visar sig snart vara av prostituerad med urspung i Östeuropa. Ett återkommande ämne inom de svenska deckarna. Men medan poliserna i Ystad misstänker den skumme hallicken, leder Kurts farhågor åt ett annat håll, mot en av samhällets mer respekterade medlemmar. Vilken av de båda falangerna har rätt? Kurts ökade förvirring gör honom inte längre till den mest pålitliga polisen i kåren.

Vilket definitivt ökar mitt intresse. Inte för att Kurt nödvändigtvis alltid har varit den som går i chefens ledband, men det känns som förvirringen, hans uppenbara sjukdom (vars ursprung eller orsak vi ännu inte vet någonting om), också gör honom mer offensiv, ger Kurt mer jävlar anamma. Kollegan Martinsson ska vara ansvarig och får sig en välbehövlig känga. Kurt går sin egen väg, får skit, visar sig har rätt, åtminstone ett par gånger.

Det leder för all del också till ett par av manusets stora svagheter. Felaktigheter. Luckor, om man så vill. Även om Kurt under de senaste filmerna visat större tecken på glömska och så vidare, väckt misstanke hos kollegorna, är han ändå i tjänst, han är ändå erfaren. Det känns konstigt att de så starkt går emot honom, vägrar lita på Kurt i en del situationer. Hittills har inte säsongens historier gett kollegorna någon anledning att misstro honom, så det är underligt hur snabbt det sker nu.

Det finns även en scen mot slutet som känns tillräckligt slarvigt skriven och för slappt skriven, att den nästan fick mig skriva ner betyget ett snäpp eller två. Det handlar om gnabb mellan två personer, lite väl lägligt placerat intill en klippa. Jag tror ni kommer förstå när ni ser den.

I övrigt är det som sagt ett ovanligt starkt inslag i serien, i tredje säsongen, mycket tack vare relationerna. Inte bara det som rör Kurt och hans tillstånd, utan även hans nya relation, eller hans relation till Martinsson, eller hans dotters relation till sin egen lilla familj. Och även avsnittets gästroller, såväl den döda kvinnans familj i hemlandet som hennes nya bekantskaper i Sverige. Det är sådant här som ger filmen, som ger serien, liv, och jag önskar att det funnits mer av den varan i serien. Mer fokus på karaktärer. Det hade behövts.

Dock att det fortfarande inte är någon som pratar skånska i Ystad.

I Woody Allens 24:e film som regissör kombinerar han sin sedvanliga äktenskapskomedi med klassiskt inspirerad deckarmysterium och resultatet är oväntat lyckat. Lite långt och en del känns gjort men smittande humor och suveräna skådespelare gör den sevärd.

1993 var otrohetsskandalen med Woody Allen och hans styvdotter fortfarande ett hett ämne och tyvärr hamnade den här filmen, en av hans mindre men desto mer sevärda filmer, lite i skuggan. Faktum är att hans bedragna hustru Mia Farrow var påtänkt för den kvinnliga huvudrollen men av uppenbara anledningar ändrades planerna och man skrev om manuset för att passa den likvärdigt begåvade Diane Keaton, Allens gamla parhäst.

Duon spelar Larry och Carol Lipton, ett medelålders par i New York med en trygg men svalnande relation. När hustrun i det äldre grannparet hittas död börjar Carol misstänka mord och blir besatt av att avslöja hur maken gått tillväga. När Larry tar avstånd från hennes misstankar tyr hon sig till nyskilda vännen Ted (Alan Alda), vilket tär på Liptons äktenskap.

Det är en kul idé, att kombinera Allens sedvanligt livsbejakande humor om förhållanden med ett mordmysterium. Det är ovanligt lättsamt och trots mordtemat utan det vilande mörker som ofta utmärker allvaret i regissörens filmer. Men med Allen och främst den underskattade komediennen Keaton i täten blir det aldrig tråkigt.

De är ett sjuhelvetes radarpar med suverän kemi och samspel som lyfter den rappa, pladdriga dialogen till bekväma höjder. Det är till skillnad från många andra av Allens filmer inget större ensembledrama utan fokuserar sig på huvudparet. Däremot bör det nämnas att Allen-veteranerna Alda och särskilt den alltid förtjusande Anjelica Huston bidrar med välkommet birollsstöd.

Allen tar sig blygsamt an deckargenren med små ledtrådar i storyn och passande musik, och det märks att det är utanför hans territorium. Han försöker sig inte på en fullblodig thriller utan gör det med sin smittande humor men samtidigt med en stor förkärlek till klassiker som ”Den gäckande skuggan”-filmerna såväl som Alfred Hitchcock och Orson Welles. Särskilt finalen på en spegelfylld biograf som spelar Welles ”Lady från Shanghai” är både spännande och inspirerad.

Möjligen känns den lite för lång och sidohistorien om utomäktenskapliga flirtar känns en aning gjord i Allens fall även om budskapet kring att liva upp äktenskapet och hitta spänning i vardagen är tacksamt. Själva mordmysteriet är filmens kärna och drivkraft. Det blir drabbande situationshumor när våra hjältar börjar ägna sig åt utpressning och håller fejkade auditions åt mördarens skådespelande älskarinna.

”Manhattan Murder Mystery” är inte ett av Allens största mästerverk men en definitivt sevärd och roande mellanfilm som unikt kombinerar hans charmiga humor med en underhållande deckare. Dessutom är det alltid en fröjd att se utmärkta (och idag tyvärr bortkastade) skådespelerskor som Keaton och Huston få glänsa i Allens stabila regi. En 90-talspärla att återupptäcka.

En film baserad på verkliga händelser om exorcism, telepati och antikrist låter lockande. ”Saw”-regissören James Wan bör vara på hemmaplan men kan inte bestämma sig i vilken riktning han vill gå med ”The Conjuring”. Summan blir en bottenlös, skev och smått tondöv näradödenupplevelse.

Det är tidigt 70-tal och den idylliska familjen Perron flyttar in i ett hus på Rhode Island som skulle vara Arga snickarens värsta mardröm. I samma veva börjar oförklarliga blåmärken dyka upp hos de inneboende och närvaro av demoniska andar uppenbarar sig. Paret Ed (Patrick Wilson) och Lorraine (Vera Farmiga) Warren specialiserar sig på paranormal aktivitet och får rycka in till undsättning. De besitter gåvan – eller snarare förbannelsen – att få varsel och känna av mörka energier, och påbörjar prompt en utredning.

Skymtar av Hitchcocks arv finns i den statiska och voyeuristiska kameran som slingrar sig fram och inspiration har hämtats från både ”Fåglarna” och ”Psycho”. Det är cinematografiskt förtjusande med en kontrastrik ljussättning och ett retrofilter som håller sig borta från Instagram-varningar.

Efter att några kvartar tickat förbi går saker överstyr och en jobbig beläggning infinner sig som är svår att tvätta bort. ”The Conjuring” börjar nu likna ett avsnitt av ”Cold Case” där ”snutarna” göder publiken med de korrekta termerna i sammanhanget och föreläser om fallet. De flesta av grodorna går alltså att skylla på manusförfattarna, bröderna Hayes. De har som skrivit ihop en fjantigt amatörmässig dialog som känns både påskyndad och improviserad och tappar fästet när de vill få in en biografi över Warrens långa erfarenhet i spökbranschen. Dels blandas element från melodramer in. Dessutom får man Ed och Lorraine att framstå som några kristna missionärer vars baktanke är att sprida sin religion. Ett kritiskt öga och en tredje testläsning skulle ha varit till stor hjälp här.

Du kommer garanterat att bli skräckslagen. Man anar oråd efter en del irrationella beslut men inte ens den mest tränade och inbitne skräckentusiasten kan undgå kalla kårar och det hjärtstilleståndet som scenerna orsakar. Vad gäller tajmingen är den på plats med knarrande dörrar, viskande ljud och popupp-effekter. Lili Taylor gör en strålande insats som offer i den hemsökta kåken. Synd att det blir lite av en humoristisk soppa på grund av ett bedrövligt manus.

”Blue Jasmine” är ett intensivt och gripande drama om kris och kulturella krockar. Detta är Woody Allens bästa film på mycket länge och det säger inte lite! Det finns knappt något att klaga på vad gäller manus, foto och klipp. Skådespelarna gör dessutom alla otroliga prestationer och ger liv till sina karaktärer på ett mycket trovärdigt sätt.

Cate Blanchett spelar överklasskvinnan Jasmine som mist allt sedan hennes man Hal (Alec Baldwin) anklagats för bedrägeri i miljardklassen. Pank och eländig åker hon till systern Ginger (Sally Hawkins) i San Francisco för att där börja om sitt liv. Det blir milt uttryckt en social kollision i och utanför den lilla lägenheten de ska dela, när Jasmine måste anpassa sig till ett enklare liv. Ett som bland annat innebär att söka jobb och väl sedan på arbetet också behöva jobba där.

Manuset är inget mindre än helt briljant. Historien om en kvinnas fall och ett kollapsande psyke är tungsint, men lyckas ändå roa och på sina håll locka fram ett fniss eller två. Fast framförallt är den hela vägen mycket berörande. Genom ett sytematiskt redigerande i tid och rum presenteras Jasmines förflutna till oss via återblickar. Även om detta inte är förankrat direkt, fattar vi snabbt galoppen. Det fungerar verkligen utmärkt i helheten och ger ett fint flyt i berättandet. Det som var förr, det förljugna livet på toppen, utspelas i New York medan verkligheten och nu, har alltså San Francisco som kuliss.

Filmen är tydligt inspirerad av ”Linje Lusta” både vad gäller stämning och intrig. Långa tagningar i trånga utrymmen förstärker den klaustrofobiska känslan och även i ”Blue Jasmine” uppträder ett våldsamt om än annorlunda triangeldrama mellan systrarna och Gingers pojkvän – gråtmilde Chili. Förövrigt mycket sympatiskt spelad av Bobby Cannavale i ful frisyr. Jag tycker överhuvudtaget om de flesta karaktärer som dyker upp. Sally Hawkins är helt rätt som förlägna Ginger och nedtonade Andrew Dice Clay gör hennes förre man Augie klockrent. Louis CK gör ett litet (men mycket minnesvärt!) inhopp som kåtbocken Al vars charm och världsvana förför Ginger. Deras träffar bakom tonade glas i baksätet av en bil ger filmen oväntad men välkommen romantisk fägring.

Även om huvudpersonen Jasmine är en nedlåtande och vidrig snobb som inte gör mycket för att dölja detta, blir hon i Cate Blanchetts version en både sorglig men framförallt mycket sorgsen kvinna av kött och blod. Blanchett gör verkligen en makalös rolltolkning! Hon uttryckligen ÄR Jasmine i varje blick och rörelse. Dessutom gestaltar hon obehagligt övertygande de schizofrena svängningarna i karaktärens humör med en briljans av sällan skådat slag. Jasmine är en trasig individ, hon är förnekelse och förtryckta känslor personifierad och hennes ångest sipprar titt som tätt ut i ofrivilliga och osammanhängande monologer. Samtidigt försöker hon med envis iver lägga locket på ytterligare och fly det förflutna, trippande i sina designerskor.

Jasmine hade lätt kunnat bli en komisk figur och filmen därmed en komedi, men Cate Blanchett tar henne djärvt nog på fullaste allvar. Ett allvar som också regissören Woody Allen vågar vila i. Han har i och med ”Blue Jasmine” skapat ett verk som både spirar i bästa Allen-anda, men samtidigt går och också når ännu längre.

För även om mycket som sagt kan kännas igen, så finns där en ny och lagom dyster ton som jag bara i undantagsfall tidigare har erfarit. Woody Allen låter verkligen Jasmine falla medan saxofonens glättiga klang hörs i bakgrunden. Inga skyddsnät trollas fram och fastän att hon emellanåt lurar sig själv om att ett ljus i tunneln är siktat, så visar det sig inte vara annat än ytterligare ett tåg.

Det här är en film om att ta ansvar om sitt eget liv, att växa och tvingas se verkligheten innan det är försent. Och det kan man bara göra (eller inte göra) själv.

Jasmine har i slutändan kanske inte genomgått en fullt ut tillfredställande utveckling och vissa bitar på vägen kunde filats på en aning till. Men hennes närvaro fungerar som en katalysator i de andras liv, vilka däremot förändras desto mer och jag känner att det ibland kan få vara bra just så. Och mycket bra är det.

Det här är en film som tydligt riktar sig till en yngre publik men lyckas ändå stundvis vara engagerade också för mig som vuxen. Som titeln antyder är detta ett fantasy-äventyr i Harry Potter-anda. Dock saknas ganska väsentliga delar i filmen för att den hela vägen ska hålla i jämförelse med föregångaren.

Percy Jackson är son till havsguden Poseidon. Tillsammans med andra halvblod som också delvis är avlade av olika gudar bor han i ett läger i skogen som skyddas av ett förtrollat träd. Trädet blir en dag förgiftat och när skyddet är borta hotas de alla till livet. En utvald måste ge sig iväg för att hitta guldfilten vilken kan ge trädet livet åter. 
Samma filt är titanen Luke efter. Men han ute efter att väcka något mycket farligare och ondskefullare än ett träd till liv.

Utan att ha sett första delen – ”Percy Jackson och kampen om åskviggen” – ger en kort resumé i början mig tillräckligt med kött på benen för att hänga med i äventyret som uppföljaren bygger på. Dock väcks under filmens gång en del frågor kring intrigen och historien bakom. Dessa blir aldrig riktigt besvarade och jag undrar om jag ändå inte, för den egna upplevelsens skull, borde ha sett ettan innan. 
Nåväl.

När gott ställs mot ont i fortsatta sammandrabbningar i mytologins värld blir det hyfsat spännande och framförallt fartfyllt. Filmen saknar verkligen inte tempo, tvärtemot är det full fart från första början. Karaktärer presenteras och story planteras. När en bronstjur dundrar in i lägret och krossar den beskyddande skölden som trädet tidigare gett upphov till, ger sig vännerna Percy, Annabeth, Grover och Percys nyfunne cyklop-halvbror iväg för att finna filten.

Actionscenerna som följer är flera men tyvärr något händelselösa. Kvantitet vinner över kvalitet och även om det aldrig blir tråkigt och vissa karaktärer är riktigt kul att träffa på (taxitanterna för att nämna några), så längtar jag efter någon utveckling som aldrig kommer. 
Under den energiska ytan handlar filmen om mod och brödraskap, om olikheter och acceptans. De är fina och viktiga budskap och de framförs väl av den duktiga unga ensemblen. Men det finns en övertydlighet som stör och mot slutet blir det närmast överdoserat av söta moralkakor.

Mytologi är sagor och den huvudsakliga målgruppen för filmen är absolut yngre än jag själv. (Dock inte för ung då det många gånger är riktigt otäckt.) Ändå kan jag tycka att det även för dem blir väl infantilt emellanåt. Manuset är bitvis haltande och det känns fegt och nästan nedlåtande att fylla ut dialogerna med ansträngda skämt i ett försök att beveka publiken.

Gudar och väsen ”namedroppas” med jämna mellanrum, men får trist nog inte tillräcklig plats eller ens någon vidare betydelse i helheten. Regissören borde ha koncentrerat sig lite mer på innehållet istället för att bränna av allt krut på tempot. För mycket av det goda och det blir efter ett tag ganska utmattande.
Specialeffekterna är av varierande kvalitet och vissa scener blir jag inte riktigt klok på. 3D:n fyller ändå för det mesta sin funktion och ger ett snyggt djup i fotot.

Percy Jacksons äventyr är denna andra omgång en helt ok historia och stundvis också lätt hisnande. Tyvärr faller den på bristande tillit till publiken och sin egen överansträngning. 
Betyget blir godkänt och en förhoppning inför sista och avslutande del i berättelsen är väckt.