Utredningen om styckmordet på Catrine Da Costa och rättegångarna som följde är ett av den svenska historiens värsta justitiemord. Rättsläkaren Teet Härm och allmänläkaren Thomas Allgén misstänktes tidigt och sedan vidare för detta vidriga brott men frikändes i slutändan.
Felaktigt angavs dock i domskälen att de var skyldiga till själva styckningen vilket i förlängningen gjorde att de blev av med sina läkarlegitimationer. I och med att de blev frikända för mord på Catrine Da Costa kunde de inte överklaga domen för att få tillbaka sina legitimationer ty man kan nämligen inte överklaga en friande dom.
En rad bisarra omständigheter ledde till att Teet Härm och Thomas Allgén hamnade i klorna på det svenska rättsväsendet. Allgéns försmådda exhustru ledde in den gemensamma dottern i en sagovärld av konstruerade och vuxenuttolkade fantasivittnesmål. Vi hade det fullkomligt förvirrade fotohandlarparet, en slipad men ändå felkopplad och stundtals helt inkompetent rättsläkare – Jovan Rajs.
Rajs hämtade hem sina utsagor ur rent förvirrade fantasier sprungna ur skräcken för att själv dras med i fallet. Jovans Rajs och Teet Härm var kollegor. Vidare faktorer för spiken i kistan vad det beträffar Läkarnas sociala framtid var ett aldrig tidigare skådat mediedrev och en orkaniserad tsunami åsiktmilitäriserade feminister.
Bland annat detta gjorde att Teet Härm och Thomas Allgén var och förblev chanslösa. Till yttermera visso bidrog den kanske sämsta polisutredningen i svensk rättshistoria till att de fortfarande inte fått tillstymmelse till rättvisa serverad.
Teet Härm och Thomas Allgén var inte ens i närheten av att vara skyldiga till detta brott, men trots att deras liv förstördes monumentalt är deras chans att erhålla rättvisa minimal. Teet Härm fick utstå saker som för de flesta människor är bortom all fattningsförmåga. I en engelsk tidning utmålades han som vampyr. Jovan Rajs var opassande och rättsvidrigt aktiv i polisutredningen.
Han skulle egentligen ens inte fått lukta på den då han arbetat mycket intimt tillsammans med Teet Härm och var livrädd för att de initialt svaga misstankarna mot Härm skulle dra ner honom i akademisk mening. Rajs levererade i panik det ena vittnesmålet efter det andra samt en hel del andra rubbade teorier för att fjärma sig från sin tidigare protege´.
Som sagt, Härm och Allgén var chanslösa. Teet Härm och Thomas Allgén har gjort en del tappra försök under åren för att få upprättelse och sina läkarlegitimationer åter. Utan framgång. Lagen är lagen och man kan som sagt inte överklaga en friande dom.
Trots att det nu för de flesta logiskt tänkande medborgare står klart att de är fullständigt oskyldiga är det också helt klart att de förmodligen aldrig kommer att få rättvisa. Viljan därtill verkar saknas, men en del tappra försök görs.
Författaren Per Lindeberg skrev boken ”Döden är en man” och den är i det stora hela ett journalistiskt mästerverk. Rockartisten Magnus Lindberg vars främsta signum är att planka Springsteen drogs med i den mediala karusellen kring styckmordet och skrev låten ”Hanna och rättvisan” som en hyllning till ultrafeministen Hanna Olsson och hennes bok ”Catrine och rättvisan” En bedrövlig och osaklig bok om styckmordet.
Vidare fikade Jovan Rajs och Hanna Olsson mer än en gång. Rajs var Olsson behjälpligt med inte minst faktadelarna i sin utomordentligt usla bok. En av raderna i Magnus Lindbergs låt går ”…och rättvisa finns ingen för Catrine…”
Den raden kan man med fördel applicera på ”Obducenten & Allmänläkaren”- ”…och rättvisa finns ingen för Teet och Thomas…”