För några år sedan blev jag kontaktad av TV2 som ville att jag skulle vara med i en debatt i TV. Jag frågade vad den gick ut på och fick svaret att det skulle handla om manlighet kontra kvinnlighet. Vid den tiden var jag Sveriges ”macho” enligt TV och tidningar. Jag tackade ja och skulle få flygresa till Göteborg från Luleå samt hotell där ett par nätter samt ett honorar. Under förberedelserna för programmet blev jag uppringd och fick under en timme svara på en massa ledande frågor som verkade gå ut på att jag var den absoluta motsatsen till plyschmannen. OK, det är jag väl åtminstone vad gäller bära ungar i en påse på magen och klädesmässigt, men när dom fick höra att det är jag som veckohandlar, planerar och lagar maten, diskar, städar, (även toalettstolen) nattar barnbarnen med gitarr, sång och egna sagor och att jag ogillar konstgjorda bröst, respekterar kvinnor som är duktiga på jobbet och hemma och anser att man inte måste dela rättvist på allt jobb i hemmet utan att den som har mest tid gör mest så att man får mer tid för varandra, då ställdes debatten in! De kanske trodde att det skulle bli krig mellan mig och en hopsamlad här av feminister. Jag skulle väl vara en ny Ricky Bruch som ansåg att kvinnan skall stå vid spisen (och föda barn). Bilden av mig har blivit mer nyanserad och präktighetsstämpeln har nog börjat likna ett ärr. OK, inte mig emot. Jag har alltid gått min egen väg, inte simmat med strömmen och aldrig låtsats vara någon annan än mig själv. Jag kan inte ”tappa masken”, för den har aldrig suttit på!
Björn!
”Only dead fishes follow the stream” – du är bäst!