Sångerskan Edda Magnason gör en Hank von Helvete och långfilmsdebuterar i en roll som en folkkär inhemsk musikklenod, en ikonisk mediepersona som tusentals svenskar minns på lika många unika sätt, med miljoner tillhörande bilder och skiftande uppfattningar av och om.
Det blir väldigt snabbt uppenbart varför hon gör det. Blir det inte allra minst en Guldbaggenominering i huvudrollskategorin så ska jag genast omfamna rättshaverismen som livsfilosofi.
Peter Birros manus väljer på ett föredömligt sätt att koncentrera berättelsen om Monica Zetterlund, hon som Tage Danielsson en gång dubbade till ”ett lingonris som satts i cocktailglas”, till jazzsångerskans sextiotal. När ett helt liv ska skildras på film riskerar ju annars slutresultatet att kännas både redovisningsskyldigt och retligt fragmentariskt. Nu slipper man dessutom ålderssminkning och utfyllnadscollage, båda vanligt förekommande syndrom i den biografiska genren.
Ingen kan heller påstå att den här ungefärliga tioårsperioden inte innehåller tillräckligt många toppar och dalar, triumfer och nederlag för att leverera stoff minst lika många långfilmer.
Vi får följa den ensamstående mamman Monica Zetterlund, med New York-drömmar och mardrömmar om att sluta som växeltelefonist hemma i Hagfors, på en resa där viljan till självförverkligande inte tycks kunna kan blidkas av några offer. Trots vänskap, samarbeten eller kärleksrelationer med de flesta dåtida uppburna kulturmanligheter man kan tänka sig – Hasse och Tage, Beppe Wolgers, Povel Ramel, Vilgot Sjöman – förblir faderns skepticism och bitterhet en central inre konflikt för henne. Längtan efter hans godkännande stannar kvar trots allmänhetens intyg på hennes självklara talang, och en spirande karriär. Med ett turbulent kärleksliv, konstant turnerande och stundtals dynamiskt förhållande till alkohol blir också relationen till dottern i allra högsta grad lidande.
Det svänger med andra ord ordentligt vad gäller dramatiken, från schlagerfiaskon till nyförälskelser, stående ovationer på utsålda jazzklubbar till spritångande medvetslöshet på badrumsgolvet. Scenerna interfolieras givetvis av sångnummer där ett ångestridet framförande av Olle Adolphsons ”Trubbel” står ut allra mest.
Edda Magnason förmedlar en odiskutabel stjärnglans, ett frenetiskt driv och en ibland barnsligt hänsynslös självupptagenhet så övertygande att det stundtals verkar bli problematiskt för skådespelarna runt omkring henne att inte tyna bort i ett lätt valhänt och tafatt bakgrundssorl.
Monica Zetterlund prisades själv på 1972 års Guldbaggegala för sin rollprestation i ”Utvandrarna”, något som inte skildras i ”Monica Z”. Det hade annars kunnat vara en fin, meta-kanske-profetisk scen, inbillar jag mig.