Idag kom en bekant in till butiken. En såndär man inte känner alls bra, men som tycker att han känner en som han känner sin egen kuk ungefär. Ursäkta språket, men jag blir lite less på människor som tror att alla som varit fjorton alltid kommer vara just det; fjorton.
”Men du röker väl fortfarande, Äve?” säger han på någon extrem Vasastan-dialekt.
– Nä, jag slutade för snart fem år sedan faktiskt.
”FAN TRODDE JAG ALDRIG SHEEEIIT”
– Haha, vafan, jag var ju aldrig riktigt beroende av den där skiten ändå. Det var väl bara idiotiskt skit jag gjorde på fester ibland. Dessutom sympatirökte jag mest med min storasyster när hon var sjuk och sådär.
”AH SHEEEIT FAN VA SORGLIGT DEN DÄR SKITEN ASSÅ..”
– Det är lugnt. Det var ju över sex år sedan.
”AH MEN ÄNDÅ ASSÅ SHIT MINNS ATT JAG OCH MICKE TYCKTE SÅ JÄVLA SYND OM DIG Å SÅ MEN AH VISSTE INTE VAD JAG SKULLE SÄGA”
(Det där med att folk inte vet hur de ska hantera deprimerade människor är ju inte helt jävla ovanligt, men jag är lite less på vänner och bekanta som alltid ska nämna att de inte fanns där för mig under den tiden)
– Nej, det kan ju vara svårt om man röker på varje dag att kunna koppla till sina känslor och så.
”AH PRECIS DU FATTAR VERKLIGEN”
Jag minns ju så väl hur jag var när jag var just där; fjorton. Att jag vägde 38 kilo, hade byxor från OHIO och rökte Blend silver. Ja, det fanns Blend silver. Det fanns ganska många konstiga cigaretter man rökte. Minns Elixir också. Kostade 25:- och smakade lite mer kemikalier än de andra lite dyrare cigaretterna. Jag rökte typ allt i och för sig. Även sånt ens polska vänner hade köpt av någon skum typ i Skärholmen.
Det sjuka var bara att jag skämdes över hur smart jag egentligen var, så jag spelade ofta dum för att passa in i ännu dummare kretsar. Märkligt, men så var det. Jag hade ofta ganska stora tankar och idéer, men jag trodde inte särskilt högt om mig själv heller, så jag höll flabben om det mesta som kunde vara givande för världen att höra.
Det viktigaste blev; cigaretter, 3,5% öl från Midsommarkransen och att få åka bak på mopeder.
Så det var det jag gjorde.
I mina lurar spelas Outcast och jag sitter som 29åring utan ångest över ålder och dricker vatten. Kontrasten till att en gång ha druckit HB i en kompis källare som 14åring – till att sitta och komma på ”att man borde dricka mer vatten” när man går på gymmet och sedan oroa sig över att bli uttorkad av allt jävla koffein man smäller i sig för att klara högskola, träning, jobba och typ överleva en inflyttning gör en MER nojig idag än man blev över HB sådär på en vardag som 14. Utan hjälm dessutom. Jag åkte full på moppe utan hjälm. Jag har aldrig varit ett fan av hjälm. Ungefär som min mamma med två kandidater och en master inte gillar säkerhetsbälte i bil. Det osar intelligens om de meningarna. Jag vet.
Jag skiter i jävla cykelhjälm. Jag har för bra karma för att dö på min astunga jävla tantcykel. På tal om cykel så skaffade min kille sin cykel enbart för att typ imponera på mig. Inget jag egentligen får säga då han var ett svin bakom sitt ex rygg som ens pratade med mig på internet, men vad fan. Nu är vi fast med varandra, så ingen kommer skadas mer. Haha. Fan vad sjukt skrivet.
Gud, den här Outcastlåten har jag älskat sedan jag gick på Karlbergsvägen med mina DC-skor och stora jävla jeans. Jag hade keps, stor t-shirt och en fet penna i min ficka ifall jag skulle få ett infall och vilja klottra på något. Vissa killar tyckte jag var assnygg. Skit att jag inte vågar ha den coola stilen längre. Nu är jag en blandning av ”jag vill imponera på min äldre pojkvän och ha poncho” och ”jag vill visa brösten ganska mycket så att jag kan få uppmärksamhet”. Som en osäker, kåt tant ungefär.
Den där killen lämnade butiken efter ett ”vi ses säkert” och jag önskade att jag kunde ställt mig utanför med en cigg i handen. Att jag kunde få känna mig som fjorton igen. Bara få känna mig själv strunta i hur mycket kemikalier det är i min läsk. Få känna hur viktigt allt strunt var igen. Få lägga livet åt sidan för att fnissa högt över sexfrågorna i Veckorevyn medan man gnuggar in händerna i ett parfymprov från Åhléns för att mamma och pappa inte ska känna röklukten.
Fast min bästa tid är nu. Den här tiden då jag sitter uppe tills mitt ansikte matchar takfärgen och mina böcker ligger över halva rummet medan min muskliga man vilar med sitt vackra ansikte på sin platta kudde. Han som betonar att vi är sambos hundra gånger om dagen. Kanske för att han tycker att det är helt otroligt. Det sa han idag medan han tittade på min rumpa. Jag tog det som att han älskade mig för min personlighet och ville äkta mig i nöd och lust – och vara ihop tills vi dör förstås.
En nypa salt.