Stureplansbrats är alltid tacksamma att både driva med och förmänskliga. Här är det en dryg, ytlig playboy med musikerdrömmar som lär sig om både ödmjukhet och kärlek när han blir blind och trots en hagelstorm av klyschor så är det både rart och tänkvärt.
Den förmögne skitstöveln är en av filmens mest klassiska figurer. Å ena sidan är det svårt att tycka synd om dessa osympatiska egoister när de hamnar i klaveret, å andra sidan är det ett väl fungerande grepp att se en sådan tölp växa och lära sig om livet. Huvudkaraktären här, Sebastian (Martin Wallström), är en självupptagen stekare som lever på pappas pengar och dricker skumpa med polarna på Spy Bar. Där plockar han upp diverse engångsligg som han snabbt avfärdar morgonen därpå. Drömmen är att slå igenom som musiker men hela hans liv raseras när han efter en olycka tappar synen. Efter en omgång misslyckade personliga assistenter klickar han med den rättframma, karismatiska Mia (Mylaine Hedreul) – en tjej han vanligen aldrig intresserat sig för.
Det krävs ingen högskoleutbildning i filmvetenskap för att gissa var den här romantiska dramakomedin är på väg någonstans. Den förutsägbara historien till trots finns här förvånansvärt mycket hjärta och värme, främst tack vare de begåvade skådespelarna. Wallström (som mest varit sidekick i ”Till det som är vackert” och ”I rymden finns inga känslor”) visar att han håller som huvudrollsmaterial och Hedreul (som gjorde imponerande debuter i ”Olivia Twist” och ”Linas kvällsbok”) känns helt trovärdig i sin första vuxna filmroll.
Första halvan av filmen, där parets relation utvecklas, är utan tvekan bäst. Det är fin kemi och en effektiv kärlekshistoria som snyggt balanserar finstämd romantik och mild humor. Budskapet med utseendefixering och ytlighet känns särskilt träffande för Stureplansmentaliteten Däremot tappar filmen andan lite när fokus flyttas till Sebastians musikkarriär och finalen kring en ”Idol”-liknande TV-tävling osar lite för mycket ”Livet är en schlager”. Även om man skickligt undviker de värsta klyschorna så känns inte upplösningen lika träffande som filmens första del.
Men regissören Lisa James-Larsson har ändå gjort en imponerande långfilmsdebut som träffsäkert skildrar den tragiske Stureplanssnobbens ensamma tomhet och de sprudlande känslorna som uppstår i en – bokstavligen – blind kärlek. Det är inte lika slipat eller subtilt som ”Darling” men både regissören och de två stjärnorna ror trots fåror filmen i hamn. Vi lär nog se mycket mer av de alla tre i framtiden.
Christian Ternstedt
christian@mensworld.se