”Hur många kramar finns det i världen?” lyckas betydligt sämre än sin föregångare med att kombinera sitt behjärtansvärda och självklara ärende med en underhållande historia.
”Hur många lingon finns det i världen?” blev 2011 en stor publiksuccé som med charm och värme gjorde Glada Hudik-teatern, vars ensemble utgörs av personer med utvecklingsstörning, känd för den breda allmänheten. Lena Koppel har regisserat också denna uppföljare, där ett mindre antal av Hudik-skådespelarna samt Claes Malmberg och Vanna Rosenberg repriserar sina roller från den förra filmen.
Malmbergs rollfigur Peter företar sig denna gång att leda ett dokumentärfilmsprojekt över sommaren, där deltagarna ska presentera sig själva och den speciella vardag som möter en individ med medfödda svårigheter och handikapp av det här slaget. I brist på tekniskt kunnande och utrustning kallar han på sin gamle barndomsvän Max (Per Morberg), en halvalkad, bitter och desillusionerad reklamfotograf hemmahörandes i New York, för att ro företaget i hamn.
Det är väl lite overkill kan man tycka, eftersom det visar sig att själva fotograferingsarbetet inte går ut på så mycket mer än att sitta i ett lusthus och filma stillasittande intervjuobjekt på två meters avstånd med en liten handhållen kamera – men poängen här är givetvis att Morbergs karaktär, som är på vippen att ta sig själv av daga när samtalet från Sverige kommer, ska hitta livsglädjen igen.
När han och Hanna (Vanna Rosenberg) plötsligt börjar visa intresse för varandra trots att det är välkänt både för dem – under alla omständigheter för Max – och oss i publiken att Peter sedan länge är förälskad i sin kvinnliga kollega, tilltar därför dramatiken i välbehövlig intensitet. Det triangeldrama som följer har mer än något annat den effekten att man tycker väldigt synd om Claes Malmbergs genomsnälle karaktär.
Det rätt allvarliga faktum att den uttalat ensamme Peter plötsligt får se sin bästa vän försöka utmanövrera honom i kampen om en livskamrat får visserligen utrymme i form av diverse känsloyttringar och något lättare handgemäng, men behandlas på det stora hela mycket barnsligt.
Ett annat exempel på en märklig tonträff sker när Max tar itu med en plågoande (Figge Norling) som upprepade gånger har mobbat Ebbe, Katarina, Kjell-Åke och de andra i Hudik-gänget – genom att avspänt hota med att sprätta upp honom med en stor kniv (!) om trakasserierna inte upphör.
Allt detta varvas med små intervjusekvenser från dokumentären som Peter och de andra gör, där Hudik-deltagarna med egna ord berättar om sina problem, glädjeämnen och attityder från omgivningen som de stöter på. Dessa korta historier är stundtals mycket rörande, både roliga och sorgliga, och utgör filmens största behållning. Hjärtvärmande är också en del replikskiften och enstaka scener utanför denna film i filmen, Claes Malmberg och Per Morberg har till exempel en självklar kemi ihop – men man tvingas ändå konstatera att den uppenbara bristen på intrig och driv och det på samma gång avslagna som krystade tilltalet i ”Hur många kramar…” gör att den inte förblir mer än ett eko av sin föregångare.
Det finns säkerligen många fler röster från Glada Hudik-teatern som är värda att ta del av på vita duken, de behöver bara få sällskap av en fungerande filmupplevelse. Så som var fallet 2011, till exempel.