Fall och uppgång

Det var i samband med förra årets fotbolls-EM som jag fick nog. Jag tyckte jag vägde för mycket och vikten låg givetvis på helt fel ställen. Det var den 19 juni som jag bestämde mig. På två månader skulle jag gå ner tio kilo. Jag gick ner 18 kilo på sex veckor i Robinson Karibien och jag har även tidigare lyckats gå ner i vikt rätt enkelt om viljan funnits där. Så tio pannor fram till den 19 augusti skulle jag fixa. Vågen hemma visade 95 kilo när startskottet gick. Men jag tror den vågen visar fel. Den visar för lite. Egentligen borde den visa närmare 100 pannor, men skit samma. Tio kilo skulle försvinna.

Det enda jag gjorde var att ändra min kost samt att jag rörde på mig mer. En promenad på fem kilometer i princip varje morgon, sedan någon enstaka cykeltur då och då.

Jag skar ner på kolhydraterna, åt inga sötsaker och drack i stort sett inga öl alls.

Tråkig sommar? Jag tyckte inte det. Det är så enkelt att göra en sådan här ändring på sommaren när det är hyfsat bra klimat. Förra sommaren var ju katastrofalt dålig, men för min del funkade det alldeles utmärkt.

Den 7 augusti hade jag nått mitt mål, tolv dagar innan deadline. Det kändes jävligt gött. Jag kunde ha på mig kläder som varit för små i åratal.

Men sedan inträffade det som jag visste skulle hända. När hösten kom med det dåliga vädret och mörkret blev promenaderna färre. Sedan drog jag till Fiji ett par veckor och där smakade ölen utsökt. Efter hemkomsten kändes det inte alls lockande att gå tillbaka till den strikta kosten. Det i kombination med att jag inte tog mina morgonpromenader resulterade i att vikten började stiga igen.

Efter nyår visade vågen att av de tio kilona jag gått ner under sommaren hade sju återvänt.

Idiotiskt att tillåta det ske, men jag hatar vintern och avskyn blir bara större för varje år. Jag opererades för diskbråck när jag var 20 och varje vinter när temperaturen sjunker under noll grader kommer diskbråckssmärtorna som ett brev på posten. Inte lika illa som för 20 år sedan, men tillräckligt för att de ska irritera mig.

Jag har fruktansvärt svårt för att gå ut och röra på mig när jag fryser redan inomhus. Men de första veckorna av januari var fantastiska. Det var ett par plusgrader och duggregn och jag mådde så bra. En dag var jag ute och gick mer än 17 kilometer. Sedan kom skiten, tio minusgrader och dessutom drabbades jag av halsfluss. Kylan verkar inte försvinna på ett bra tag heller. Men nu har jag bestämt mig. Viktuppgången ska stoppas. Jag ska tvinga mig ut och gå. Klarar jag mig till mars-april utan att gå upp mer så kommer våren-sommaren bli mycket behagligare. Då är det inte så mycket vikt som måste bort.

Jag har några Robinsonpolare som ska vara med i Skandinaviska mästerskapen i vintersim i Skellefteå andra helgen i februari. Det är inget för mig. Fy fan … kyla är det jag tål absolut sämst. Kyla och vitlök.