#Venedig 2012 – När de första bilderna från Harmony Korines ”Spring Breakers” släpptes visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka och de första tankarna var spridda. Vad är det här egentligen? Vad sysslar James Franco med brevid Vanessa Hudgens och Selena Gomez iklädda enbart bikinis? Jag har nu sett filmen och kan helt ärligt säga att jag ändå inte riktigt vet vad det är för något.
Som väntat börjar filmen på en strand i Florida där en Springbreak-fest är i full gång. Det är bröst, sprit och Skrillex för hela slanten och vi i publiken kastas rakt in i det euforiska kaoset. Precis när jag allvarligt börjar fundera över om hela filmen verkligen kommer att vara så här klipper Korine plötsligt över till ett mer dystert och seriöst sammanhang, till verkligheten – en öppning som för tankarna till årets fantastiska ”Magic Mike”. Här får vi möta de fyra collegetjejerna Faith (Selena Gomez), Brit (Ashley Benson), Candy (Vanessa Hudgens) och Cotty (Rachel Korine) som alla vill göra något speciellt av det springbreak som finns runt hörnet. Detta är dock lättare sagt än gjort när man har så pass dåligt med pengar som de har, vilket leder till att de rånar en snabbmatsrestaurang.
Med lite mer grönt i fickorna beger de sig mot Florida och den värld som vi såg glimtar av i öppningssekvensen. Festandet tas till en helt ny nivå för alla fyra och håller på i flera dagar i sträck, dag och natt blir ett. Allt tar dock en väldigt abrupt vändning när polisen gör en razzia mot en av festerna de är på, en fest där alkoholen var det minsta problemet om vi säger så. Snart befinner de sig alla i en rättegångssal där de får veta att de inte kommer att åtalas, men att de måste spendera två dygn i häktet om de inte kan betala de avgifter som tas ut. Som tur är – eller? – dyker den helgalna gangstern Alien (James Franco) upp och ”räddar” dem. Varken vi i publiken eller de fyra tjejerna visste att festen – som redan var totalgalen – bara hade börjat.
Mer än så är det inte alltså, ”Spring Breakers” är en enda lång fest som under 90 minuters tid bara flippar mer och mer, stegrar mer och mer. Den här tillhör tveklöst de galnaste, mest skruvade och mest urspårade filmer jag har sett under de 20 år som jag har vandrat på denna jord. Festandet är mer eller mindre konstant, musiken håller öronbedövande volym rakt igenom och klippningen är så kinetisk och energisk som den möjligtvis kan vara utan att publiken kollektivt svimmar av. 80 procent av scenerna är filmade i någon form av neonljus, varje ny scen markeras med det ultrahöga ljudet av ett vapen som laddas och det sparas varken på blod eller naken hud. Vissa repliker och bilder upprepas om och om igen, hela fem gånger räknade jag till i en av sekvenserna.
Filmens estetiska stil och festkänsla som jag beskrev ovan tyckte jag om en hel del men det är ändå James Franco och hans bulldozer till prestation som är den största behållningen. Ta det som du tycker känns överdrivet och parodiskt med valfria gangsterkaraktärer och släng det i mixern, slutprodukten blir Francos karaktär Alien. ”Look at my shit! Look at all my shit!” skriker han och visar sina pengar, sina klockor, sina parfymer och sina ljuddämpade maskingevär för de fyra kvinnorna medan han hoppar i sin säng. Han säger rakt ut att han kör ”Scarface” på konstant repeat och att hans liv bara går ut på att vara ”som en gangster är”. Franco har så otroligt roligt i de här skorna, och det gör att vi i publiken också har roligt, fruktansvärt roligt. De fyra skådespelerskorna gör också bra ifrån sig och det klingar aldrig falskt någonstans, särskilt Hudgens imponerar även om hon har väldigt lite att jobba med.
Men trots att det är smått lyriskt att dras med i ruset och tokigheterna för stunden dröjer det inte länge innan man börjar skrapa lite på ytan. Finns det verkligen något där under? Vad är det Harmony Korine försöker säga med det här? Ibland börjar han närma sig någon form av reflektioner kring den amerikanska drömmen, vår tids ungdomskultur och ytlighet, men det leder ingen vart. I slutändan är det här en upplevelse mer än ett ”statement” och när den väl lyckas – exempelvis i en sekvens där rån och misshandel i slow motion klipps ihop med Alien och brudarna vid ett piano, sjungandes på Britney Spears ”Everytime” – närmar den sig briljans.
Tyvärr är dessa ögonblick ganska få och utanför upplevelsen i salongen hittar vi inte särskilt mycket med substans. Hur som helst, när det gäller förfest-filmer kan ”Project X” nu slänga sig i väggen och lämna plats åt ”Spring Breakers” som utklassar den på alla sätt, trots att den ur många avseenden är medioker. Storyn och karaktärerna är sekundära, huvudsakligen handlar det istället om en heltäckande audiovisuell attack på publikens sinnen och jag har aldrig tidigare sett något liknande. Spänn fast säkerhetsbältena.