Sådär. 2015 är över.
En procentuell del av livet som vi inte vet hur stor bit det utgjorde av livet i förväg. Men vi kan även se tillbaka på förlorad tid. Tid som utvecklat, gett erfarenheter inför nästa års val och möjligheter. Förhoppningsvis.
Nu blev jag lite hastigt pushad att skriva ner lite tankar över året. Tar det som en utmaning men också som en tacksam chans att gå igenom året, reflektera och minnas. Det blir tema förlust, samhälle och musik som poppar upp när jag tänker bakåt. Here we go… om du behagar följa med.
Sällan har jag under ett år varit så frustrerad över en samhällsbild. Lättkränkt tror jag är årets ord nästan. Slutade läsa på Twitter helt ett tag. Vilken sjuk ton som existerar nu. Hur pallar folk med att sitta i timmar och hugga, leta felstavningar, smågnabbas på nätet och på heltid också ser det ut som. En energikrävande hobby som jag vill fråga Dr. Phil vad det ger dom. Bortkastad tid kanske är en än bättre benämning.
Världen har förlorat en hel del annat än bara tid i år. Både vad det gäller stora som små saker. Det blåser kallt i världen och Sverige. Vi har sett en sällan skådad flyktingström detta år. Vi har också i dess svallvågor sett en växande samhällsdebatt som beskrivits som kyligare och hård. Den beskrivningen är nog helt sann. Men det har skyllts på orsaker som inskränkthet och kalla hjärtan. Tror mer att rädsla och frustration ligger bakom. Sedan var det naiva öppna hjärtans fel som helt plötsligt bäddat för problemen när paniken började infinna sig. Givna åsikter har målats med breda penslar på individer som höjde röster av hälsosamt ifrågasättande. Många ifrågasatte inte bara utan hatade tyvärr också rätt friskt. Alla har sin verklighet och uppfattning som ligger till grund för ett snabbt dömande och agerande. Men vissa handlingar får och ska aldrig accepteras. Dom ska dras fram i solljuset och förintas. Alltid.
Men det fanns/finns orsak till dessa höjda röster som initialt trycktes ner och verkan som kom ikapp sent på året med oroväckande lösningar. Efterdyningarna har vi i skrivande stund inte sett men dom kommer. Många röster i frågan har hörts men tafatthet har genomsyrat debatten i det stora.
En höjd röst under året fastnade speciellt hos mig. Och det var ingen politiker som yttrade sig. En vanlig samhällsmänniska beskrev situationen med en jämförelse – ” Jag flyttade i helgen men du var inte där för att hjälpa till och bära lådor”. Komikern Christopher Appelqvist sade det som många kanske egentligen inte ville höra. Dom som hellre väljer att statusdela Schyfferts banala omräkning kring flyktingkostnader i pizzor och Netflix och hoppas att det räcker. Jaha, såja. Nu har andra sett hur duktig jag är.
Nej. Det krävs alltså aktiv handling. Inte enkelt hashtaggande, delande av statusinlägg eller givande till elitgalor. Ner med händerna i myllan och gräv. Gödsla, vattna och så frön. Skörda sedan frukten av handling. Möt människor, möt din oro. Utsätt dig för det nya, ofta kanske obehagliga. Men obetalt arbete har aldrig stått högt i kurs hos flertalet av människorna. Därför kommer det aldrig heller att fungera på det stora hela. Tyvärr så är det. Men det finns människor som alltid kommer försöka och det gläder mig oerhört. Carola tog ju verkligen in flyktingar i sitt hem. Någon mer offentlig rubriksökande person? Inte vad jag har sett.
En del av det skrivna ordet har också fått se saker i ett nytt ljus i år. Då menar jag inte det uppenbara attentatet på Charlie Hebron och försöket att tysta dess budskap. Jag menar att det faktiskt erkändes till slut att det existerat en åsiktskorridor i Sverige inom ett flertal media under flera år. En tyst överenskommelse över vad som släpps fram i offentligheten och hur saker presenteras för folket. Otäckt. Alternativa media tog samtidigt under året stora kliv framåt som vi bara sett början på förutspår jag. Bra! Det blir nyttigt och spännande för invanda uppkörda mönster att få nya utmaningar att forma sig efter. Jag tror de stora jättarna förlorat och spelat ut sin roll snart.
En av årets svenska favoriter har för mig blivit Marcus Birro, författare och poddare. Hans resa med guilt by association för en enkel lunch med någon från SD för 2 år sedan har gett honom insikt som kommer räcka långt i det nya mediasamhället. Sådan där oförsvarbar skitbehandling reagerar jag sjukt starkt på. Svin. Han förlorade allt men har börjat vinna lite igen på slutet. Skönt med underdogs som kommer igen.
Musikaliskt under året höll jag på att förlora en konsert trodde jag. Men det visade sig istället bli en av årets höjdpunkter. Foo Fighters på nya Ullevi, Göteborg i juni. Han kom, han sprang… han föll. Rakt ner två meter fritt fall från scen. Dave Grohl bröt benet efter en furiös entré bara två låtar in i spelningen. Konserten skulle avbrytas och jag som inte missat en Foo spelning i Sverige (förutom när de en gång spelade förband till Prodigy på 90-talet) såg all uppbyggd förväntan gå upp i rök. Jag såg upplopp utspela sig inför min inre syn när ett närmast utsålt Ullevi skulle forslas ut på stadens gator. Kaos.
Det blev inget upplopp. Men väl en uppståndelse. Inte på den tredje dagen men istället efter den tredje improviserade coverlåten. De låtar som resten av bandet erbjöd som lite plåster på såren. Grohl kom mirakulöst inburen tillbaka till scen på bår och fast besluten att genomföra spelningen. Som han gjorde det sen. Han grävde i rockmyllan och svettades som aldrig förr för att leverera. Denna gång på kryckor och med gips men lycklig.
Här var en man som visade Justin Bieber hur en betalande publik hanteras. En ärlig uppskattning till sina fans som betalar hans räkningar eller som han själv enkelt uttryckte med ett flin ”det är en för fin kväll att kasta bort”. Tack Dave.
Min andra höjdpunkt är Mark Lanegan (Screaming Trees, Queens of the Stone Age) live på Debaser, strand. Spelningen var helt underbar. Äntligen efter 20 år fick jag se han live. Vilken röst! Det blev inte sämre av att springa på Thåström själv på toaletten efter spelningen och sno en kram av den store hjälten.
Det har förlorats musiker också under året. B.B King såg länge ut att enkelt kamma hem priset men han fick hård konkurrens på mållinjen.
Scott Weiland hade faktiskt förpassats bort ur mitt direkta medvetande sedan några år. Jag hade visserligen läst att hans nya band ställt in några tänkta Europaspelningar på höstkanten. Jag visste han var en plågad man genom sin karriär med droger och diagnoser som resulterat i ett musikaliskt flackade. För mycket för att jag skulle hålla koll på honom. Men när han somnade in på sin turnébuss och letade sig in i nyhetsflödet väcktes åter en musikskatt till liv som utgjorde en så stor del av mitt 90-tal. Hans ursprungsband Stone Temple Pilots. Live var han anmärkningsvärd i sina bästa perioder. Kolla in en version av Crackerman så får du se. Men han var även en sångare av rang. Här har du en stämningsfull låt som passar in på tidpunkten för året. 
Under årets sista skälvande dagar kom nästa stora dråpslag. Lemmy Kilmister himself dog bokstavligen med stövlarna på. Ingen missade väl nyheten och hans storhet för musik förstår de flesta. Hans sista ord ska ha varit: Goodbye.. Fuck it. Låter som en slutscen skriven av Tarantino själv.
Eagles Of Death Metal fick en otäck upplevelse i Paris under sin spelning där. ingen i bandet dog men ett liveuppträdande blir nog sig aldrig mer likt för dom. Nu läser jag att de ska tillbaka redan i mars för att spela i staden igen. Sådant värmer. En spottloska i ansiktet som terrorn utgör. EODM kommer till Stockholm också. Kanske man skulle stödja med ett besök. Försökte se dom sisådär 8 år sedan vid ett besök på Debaser men vi hann bara se förbandet. Vi hade biljetter, men bara till den inglasade rullstolsavdelningen. Hur sjutton ska man laddad kunna se pumpande rock sittandes? Vi hade inte svaret i alla fall och ut for vi med huvudet före.
Vad väntar runt hörnet då? Jag ska flytta årets första låda så fort som möjligt. Har redan lovat följa en flykting till Migrationsverket i början på januari som suttit fast på ett boende i 1 år och 2 månader och behöver lite stöd. Små saker som ändå gör skillnad. Kanske vi kan hjälpas åt att flytta lite lådor ihop nästa år? Ett helt bohag är jobbigt att flytta men om alla tar en låda var är det snabbt gjort.
Den musikaliska höjdpunkten för många kommer nog vara Guns N’ Roses stora återförening som det skvallras om. Hoppas rösten sitter där i alla fall. Formen verkar behöva lite nyårslöften.
Själv ska jag försöka få tag i biljetter till den utsålda konserten med Chris Cornell (Soundgarden, Audioslave, Temple of the Dog) i slutet av mars. Ännu en 90-tals hjälte jag måste se någon gång. Vissa saker är sig lika år efter år. Mockasiner blir förresten sommarens skofluga 2016 förutspår jag ;).
Adios!
Eder VonHeden