Jag har alltid kommit bäst överens med djur. Ingen människa kommer mig närmare än min hund. Han vet att jag aldrig skulle skada honom, djävlas med honom eller tvinga honom till något bara för att jag kan. Min förra hund var en Breton. Jag fick den av en kvinna som tog emot djur som annars skulle h avlivats. Konstigt nog var det en sådan hund jag drömt om som jaktkompis. Hunden vi hade var en Flatcoated retriever och den började bli gammal. När jag hämtade hunden (Simba) var den jätterädd. Jag hade ca 14 mil att köra hem. Hunden fick vara i bagageutrymmet utan skärm över huvudet. Jag stannade i Haparanda och köpte en stor bit falukorv som jag skar bitar av och kastade till hunden medan jag körde. Jag sjöng, lite tyst, hela vägen hem för att vänja honom vid min röst. Han hade farit illa under sina första elva månader och vågade till exempel inte gå ned i källaren. Om han blev rädd för höga röster kunde det komma en skvätt på golvet. Efter några dagars kelande tog jag med honom på jakt. Han hittade fågel direkt och när jag skjutit den ville jag att han skulle apportera den. Han var försvunnen. Efter ett tag ringde min mobil och min fru frågade ”vet du var din jaktkompis är?” Han hade sprungit hem. Han var skotträdd! Jag gick hem, fyllde fickorna med övnings ammunition, band kopplet i min livrem och gick ut igen. Då och då siktade jag upp mot trädkronorna och drog av ett skott. Resultat – han kröp ihop och skakade i hela kroppen. Jag satte mig ned varje gång och strök med handen över honom och sade ”inte farligt, bara husse som skjuter” . När vi kom hem hade jag hunnit skjuta två järpar så att han såg orsak och verkan. Efter det hade han inga fler problem. Efter drygt ett år vågade han gå ned i källaren med mig och sedan dess följde han mig i allt jag gjorde, även på marknader/mässor och blev allas kelgris. Vi hann få både fågel och hare tillsammans. Så kom hösten tre och ett halvt år sedan. Hunden var då drygt 9 år. Jag jagade älg och Simba var hemma, alltid lös, på gården. Plötsligt slutade han att komma när jag kom hem. Jag sökte honom och han låg bredvid en vägg under en gammal dörr som stod lutad mot väggen. Jag kunde få honom att komma fram, men han ville inte äta, dricka eller komma in. Ett par dagar senare var vi tvungna att ta hem en magskjuten älg till mig för att spola ur med min högtryckstvätt. Inte ens det kund få honom att visa intresse. Jag hämtade min drilling och försökte locka honom med mig då det ju var det bästa han visste. Han kom upp på benen, rörde lite uppskattande på svansen och började gå mot mig, stannade, lyfte på benet mot ett träd och ramlade omkull. Där låg han sedan och tittade på mig som han ville säga ”Husse, jag vill, men jag kan inte längre” huvudet åkte ned mot marken och han låg alldeles still. Jag hör till de som tar ansvar själv för både mig själv och mina djur och med tårarna rinnande befriade jag honom från sina plågor! Jag hämtade spade och spett och grävde en djup grop i en glänta nära huset, lindade in honom i min jacka och lade honom i gropen. Jag grävde över honom och bar sedan massor av stenar som jag gjorde till ett minnesmärke över honom, Jag gjorde en skylt på en stång och pålade ned den bakom graven. Där har jag sedan stått många gånger och bara låtit tårarna flöda. Det gör dom nu också. Tiden efteråt ca 5 månader var traumatiska. Jag kunde inte sjunga ”Änglahund” när jag var ute på jobb, jag uppförde mig håglöst hemma och en dag sade min fru ”Björn, du är inte samma man längre. Jag vill ge dig en ny hund”. Jag protesterade, men följde med till en kennel i Pitsund. Jag fick välja valp, men den måste bli några veckor innan jag fick hämta den. Nu är den, Zulu, min bäste vän, men jag kommer aldrig att sluta sörja Simba. Många tror att jag är macho för att jag kan döda och ta rätt på djur och fiskar. Nu vet ni hur en macho kan vara i verkligheten….
På bilden Zulu första hösten sex månader gammal…
Det var fint skrivet, Björn.