Det blir ett nygammalt och kärt återseende när Alfons Åberg intar filmduken i långfilmsformat för första gången någonsin. Historien som baseras fritt på Gunilla Bergströms bok med samma namn är av ett mycket barnvänligt och trivsamt slag. Den både underhåller, men kommer även med lagom moraliska betänkligheter för våra små.
Det handlar om snart sjuårige Alfons Åberg som leker med sina kompisar och gosar med grannens hund på sin fritid. Fast nu vill Alfons ha en egen! Det finns inget som han längtar så mycket efter som en liten hund som kan få bo hos honom. Men pappa tycker Alfons är för liten och att det är ett för stort ansvar att ha en hund. Dessutom är de dyra. Alfons blir ledsen och arg och bestämmer sig för att själv tjäna ihop pengar för att köpa en hund. Eller så kanske kan granngubben Gustav, som är trollkarl, hjälpa honom på traven med lite magi?
Det här är en söt liten historia ur barnets synvinkel. Den handlar om längtan och besvikelser och om dumma tredjeklassare och vuxna som inte ser att man visst har blivit stor. Det är en rakt-på-berättad saga som efter en hyfsat trög start till sist får upp farten och blir riktigt rörande.
Ett antal nyskrivna musikalnummer har lagts till, vilket vid en första tanke känns rätt omotiverat. Men väldigt snabbt hänger också jag med på noterna och tycker att låtarna faktiskt smälter in och fungerar utomordentligt bra. Både som en krydda men mest ändå som bärare av betydande information kring berättelsen. Mina barn (3 och 4 år gamla) verkar från början njuta av de trallvänliga tonerna och mot slutet blir jag oväntat helt betagen av en vacker låt om ”Vanlig vardag” som sjungs av Ane Brun.
Vi får i filmen träffa gamla bekanta som Milla och Victor och även Mållgan tittar förbi. Och trots att det är över 40 år sedan som första ”Alfons Åberg” skrevs så har inte mycket hänt. Dock har, lagom till långfilmsdebuten, en liten modernisering ägt rum. Pappa Åberg röker inte pipa längre (inte så vi får se det i alla fall) och så sitter han och pular med mobiltelefonen istället för att disträtt läsa tidningen, även om han fortfarande bläddrar i bladet också. Men annars är det mesta sig likt. Och på något annat sätt vill eller behöver jag inte ha det heller.
Det som kanske mest skiljer sig ifrån från de kortare filmsnuttarna, som fortfarande kan ses på både tv och bio är att i denna pratar karaktärerna med egna röster. Vilket absolut funkar och blir riktigt bra, även om det är något ovant först. Gustaf Hammarsten som Alfons pappa har precis rätt knarr på rösten och Markus Engdahl som Alfons själv övertygar han med.
”Hokus Pokus Alfons Åberg” är en fint animerad och ganska traditionell berättelse som passar utmärkt som långfilm. Den riktar sig till en ung publik och behandlar lättbegripligt en sjuårings vardagliga bekymmer, utan att det för den sakens skull blir för simpelt. Dessutom levereras lagom uppenbara moraliska kakor lämpliga för den tilltänkta målgruppen att ta små tuggor av.